villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Björn, donatorbarn: -Min pappa känns som min riktiga pappa

Björn, 16 år, är resultatet av en donatorinsemination som ägde rum bara fjorton dagar innan den lag trädde i kraft som ger barnet rätt att få veta sitt ursprung.

– Jag är så glad för Björn.
Hon säger det flera gånger under den stund vi träffas. Carina är mamma till Björn, idag 16 år, som kom till tack vare en donatorinsemination.

Då hade hans föräldrar försökt att bli med barn i fem år och sedan stått i kö för behandling i ytterligare några år. Det råder en varm stämning mellan mor och son. De berättar öppet om både glädje och sorger i sitt liv. Skrattar ofta och mycket.

Under terminerna bor Björn i en egen lägenhet på skolorten. Idag är föräldrarna nyskilda och Björn är mest hos sin pappa på loven men har också tät kontakt med sin mamma.

Du vet att du är donatorbarn, Björn, eller hur?
– Ja, jag vet allt om hur jag blev till. De har berättat för mig ända sen jag var liten, säger Björn.

Carina passade på att berätta när Björn var fem år och själv började fråga hur man gjorde barn. Hon och hennes man var helt överens om att Björn skulle få veta att det fanns en annan, biologisk pappa.

– Jag för min del tror att det är viktigt att låta barnet ta initiativet. Då är det också moget att få ett svar, säger Carina.

Minns du vad din mamma sa, när du frågade?
– Ja, en spermie i pappans pung möter mammans ägg.

– Sen efter ett tag, när du var sex år, frågade du: Har jag legat i pappas pung? Då svarade jag:

– Nej, vi lånade en spermie av en annan farbror, säger Carina.

– Ja, hon sa att de tagit spermier från en man och sprutat in i hennes ägg, säger Björn.

Förstod du vad hon sa?
– Nej, jag fattade inget då men brydde mig inte så mycket heller. Det var naturligt, inga problem.

Carina har alltid använt de rätta orden från början och inte laborerat med något barnspråk.

Efter ett tag kom Björn med nya frågor:
– Var jag lik fabrorn?

– Det vet jag inte. Jag har inte sett honom, svarade Carina.

– Kan jag få se en bild på honom, undrade Björn.

– Jag har ingen bild. Vet inte vem det är men vi kan nog ordna en bild, förklarade Carina.

Det fanns nämligen en möjlighet att skaffa fram en bild genom sjukhuset trots att donatorn i det här fallet hade rätt att vara anonym. Inseminationen hade ju ägt rum innan den nya lagen trädde i kraft. Men Björn tappade intresset för den där bilden.

– Du sa: Min pappa är min riktiga pappa. Då var du 11 år. Sen var den här biten avklarad, minns Carina.

– Ja, han känns som min riktiga pappa och jag har inte tänkt rota i det. Det fanns en tid då jag funderade över hur donatorn såg ut men det gör jag inte längre, säger Björn.

Vad tycker du, Björn, om lagen som ger barnet rätt att veta vem donatorn är?
– Lagen är bra! Men för min del känns det inte som något problem att jag inte vet vem det är, säger Björn.

– Min man och jag bestämde att hålla allt hemligt tills Björn själv frågade. Han skulle vara den första som fick veta att han var ett donatorbarn. Den enda som visste var min mor men det var av praktiska skäl. Det var med andra ord mycket hysch, hysch. Vi skulle ju bland annat ta ledigt från jobbet för att åka till sjukhuset, säger Carina.

Och så berättar hon när de skulle åka iväg de nästan tio milen för ett första förberedande samtal med läkaren inför donatorinseminationen.

– På den tiden rökte jag och blev röksugen på vägen. Så jag vevade ner rutan men då sa det bara krasch och rutan gick i bitar! Det var i december månad och kallt som sjutton. Vad skulle vi göra? Vi hade en tid på sjukhuset klockan nio på morgonen och ville absolut inte missa tiden. Vi hade ju stått i kö i tre år! Så vi ringde efter en taxi och det kostade skjortan. Men vi kunde inte ringa till någon bekant eftersom vår resa var hemlig.

Första försöket resulterade inte i någon graviditet, inte heller det andra men väl det tredje.

– Det var den 18 februari 1985. Samma år, den 1 mars, kom lagen som ger barnet rätt att få veta vem donatorn är.

– När vi fick information om den nya lagen hade jag inte blivit gravid än och vi ställde oss frågan om vi skulle fortsätta om donatorn inte var anonym. Vi kom fram till att det skulle vi göra. Men nu blev jag ju gravid precis innan, säger Carina.

Har du själv berättat i skolan och för kompisar, Björn?
– I skolan sa jag aldrig något men mina bästa kompisar vet.

Under sina första år var Björn mycket hos Carinas morföräldrar. Han fick ofta höra att han liknade sin pappas släkt, särskilt om det var något han gjorde som var mindre bra. Mormor var aldrig riktigt förtjust i Björns pappa och hon hade ännu inte fått reda på att han inte var den biologiska pappan.

Med andra ord: Det man vill se, det ser man! När Björn var i tioårsåldern hoppades föräldrarna kunna skaffa ett syskon till honom och provade donatorinsemination på nytt. Carina blev gravid vid två tillfällen men tyvärr så slutade det båda gångerna med missfall.

Vid en av inseminationerna fick Björn vara med för att se hur man gjorde och därigenom få en klarare bild av vad som hände när han själv blev till.

– Kommer du ihåg seminariet, Björn? frågar Carina plötsligt och båda börjar skratta.

Kliniken där Carina behandlats ordnade ett seminarium för par som stod i kö för donatorinsemination och hela familjen deltog. Carina och hennes man för att berätta om sina erfarenheter. Björn fick följa med mest för att alla skulle kunna se att ett donatorbarn var lika normalt som vilket annat barn som helst.

Björn var sju-åtta år och måttligt intresserad av att gå på seminarium. För att lätta upp stämningen tog han på sig vampyrtänder innan han visade upp sig inför den intresserade publiken.
Kategorier: Spermadonation

– Jag är så glad för Björn.

Hon säger det flera gånger under den stund vi träffas. Carina är mamma till Björn, idag 16 år, som kom till tack vare en donatorinsemination.

Då hade hans föräldrar försökt att bli med barn i fem år och sedan stått i kö för behandling i ytterligare några år. Det råder en varm stämning mellan mor och son. De berättar öppet om både glädje och sorger i sitt liv. Skrattar ofta och mycket.

Under terminerna bor Björn i en egen lägenhet på skolorten. Idag är föräldrarna nyskilda och Björn är mest hos sin pappa på loven men har också tät kontakt med sin mamma.

Du vet att du är donatorbarn, Björn, eller hur?
– Ja, jag vet allt om hur jag blev till. De har berättat för mig ända sen jag var liten, säger Björn.

Carina passade på att berätta när Björn var fem år och själv började fråga hur man gjorde barn. Hon och hennes man var helt överens om att Björn skulle få veta att det fanns en annan, biologisk pappa.

– Jag för min del tror att det är viktigt att låta barnet ta initiativet. Då är det också moget att få ett svar, säger Carina.

Minns du vad din mamma sa, när du frågade?
– Ja, en spermie i pappans pung möter mammans ägg.

– Sen efter ett tag, när du var sex år, frågade du: Har jag legat i pappas pung? Då svarade jag:

– Nej, vi lånade en spermie av en annan farbror, säger Carina.

– Ja, hon sa att de tagit spermier från en man och sprutat in i hennes ägg, säger Björn.

Förstod du vad hon sa?
– Nej, jag fattade inget då men brydde mig inte så mycket heller. Det var naturligt, inga problem.

Carina har alltid använt de rätta orden från början och inte laborerat med något barnspråk.

Efter ett tag kom Björn med nya frågor:
– Var jag lik fabrorn?

– Det vet jag inte. Jag har inte sett honom, svarade Carina.

– Kan jag få se en bild på honom, undrade Björn.

– Jag har ingen bild. Vet inte vem det är men vi kan nog ordna en bild, förklarade Carina.

Det fanns nämligen en möjlighet att skaffa fram en bild genom sjukhuset trots att donatorn i det här fallet hade rätt att vara anonym. Inseminationen hade ju ägt rum innan den nya lagen trädde i kraft. Men Björn tappade intresset för den där bilden.

– Du sa: Min pappa är min riktiga pappa. Då var du 11 år. Sen var den här biten avklarad, minns Carina.

– Ja, han känns som min riktiga pappa och jag har inte tänkt rota i det. Det fanns en tid då jag funderade över hur donatorn såg ut men det gör jag inte längre, säger Björn.

Vad tycker du, Björn, om lagen som ger barnet rätt att veta vem donatorn är?
– Lagen är bra! Men för min del känns det inte som något problem att jag inte vet vem det är, säger Björn.

– Min man och jag bestämde att hålla allt hemligt tills Björn själv frågade. Han skulle vara den första som fick veta att han var ett donatorbarn. Den enda som visste var min mor men det var av praktiska skäl. Det var med andra ord mycket hysch, hysch. Vi skulle ju bland annat ta ledigt från jobbet för att åka till sjukhuset, säger Carina.

Och så berättar hon när de skulle åka iväg de nästan tio milen för ett första förberedande samtal med läkaren inför donatorinseminationen.

– På den tiden rökte jag och blev röksugen på vägen. Så jag vevade ner rutan men då sa det bara krasch och rutan gick i bitar! Det var i december månad och kallt som sjutton. Vad skulle vi göra? Vi hade en tid på sjukhuset klockan nio på morgonen och ville absolut inte missa tiden. Vi hade ju stått i kö i tre år! Så vi ringde efter en taxi och det kostade skjortan. Men vi kunde inte ringa till någon bekant eftersom vår resa var hemlig.

Första försöket resulterade inte i någon graviditet, inte heller det andra men väl det tredje.

– Det var den 18 februari 1985. Samma år, den 1 mars, kom lagen som ger barnet rätt att få veta vem donatorn är.

– När vi fick information om den nya lagen hade jag inte blivit gravid än och vi ställde oss frågan om vi skulle fortsätta om donatorn inte var anonym. Vi kom fram till att det skulle vi göra. Men nu blev jag ju gravid precis innan, säger Carina.

Har du själv berättat i skolan och för kompisar, Björn?
– I skolan sa jag aldrig något men mina bästa kompisar vet.

Under sina första år var Björn mycket hos Carinas morföräldrar. Han fick ofta höra att han liknade sin pappas släkt, särskilt om det var något han gjorde som var mindre bra. Mormor var aldrig riktigt förtjust i Björns pappa och hon hade ännu inte fått reda på att han inte var den biologiska pappan.

Med andra ord: Det man vill se, det ser man! När Björn var i tioårsåldern hoppades föräldrarna kunna skaffa ett syskon till honom och provade donatorinsemination på nytt. Carina blev gravid vid två tillfällen men tyvärr så slutade det båda gångerna med missfall.

Vid en av inseminationerna fick Björn vara med för att se hur man gjorde och därigenom få en klarare bild av vad som hände när han själv blev till.

– Kommer du ihåg seminariet, Björn? frågar Carina plötsligt och båda börjar skratta.

Kliniken där Carina behandlats ordnade ett seminarium för par som stod i kö för donatorinsemination och hela familjen deltog. Carina och hennes man för att berätta om sina erfarenheter. Björn fick följa med mest för att alla skulle kunna se att ett donatorbarn var lika normalt som vilket annat barn som helst.

Björn var sju-åtta år och måttligt intresserad av att gå på seminarium. För att lätta upp stämningen tog han på sig vampyrtänder innan han visade upp sig inför den intresserade publiken.

 

av Kerstin Fredholm
Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.