villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Intervju med Monica som står i kö för äggdonation i Finland

Barnet är ett resultat av föräldrarnas kärlek och en tredje parts generösa hjärta

– När jag var 17 år och fick beskedet av läkaren att jag aldrig skulle kunna bli gravid tänkte jag omedvetet: Det kan inte du bestämma, berättar Monika.

Idag är hon 31 år och står i kö för äggdonation tillsammans med sin sambo.

– Jag är beredd att testa alla metoder som står till buds för att få ett barn, så länge metoderna är moraliskt försvarbara.

Som tonåring fick Monika aldrig någon riktig mens som sina jämnåriga utan bara något som påminde om mens.

– Det är ett viktigt steg i ens utveckling och jag var gymnasist och hade fortfarande inte fått mens.

Då remitterade skolsköterskan Monika till kvinnokliniken på sjukhuset i hemstaden där hon genomgick en hormonundersökning och en titthålsoperation.

Det konstaterades att äggstockarna var underutvecklade och att ägglossningen inte fungerade. Det innebär att Monika hamnar i klimakteriet om hon inte får ett tillskott av hormoner. Genom medicineringen får hon visserligen en menscykel men ägglossningen uteblir ändå. Chansen att bli gravid på naturlig väg är därmed liten.

– Så här i efterhand känner jag mig arg över att ingen läkare brydde sig om mina framtida möjligheter att få barn. Det var något de bara nämnde i förbigående och fokuserade istället på att jag var ung. De borde ha sagt till mig att jag skulle söka en specialistklinik.

– Själv började jag fundera redan när jag var 17 år och insåg konsekvenserna. Jag har alltid tänkt att jag skulle skaffa barn i framtiden och det har jag velat oavsett om jag haft ett förhållande eller inte.

Monika läste alla böcker i ämnet som hon kom över. Hon ställde frågor till olika läkare vid kontrollerna på sjukhuset men fick motstridiga besked vilket orsakade en känslomässig berg- och dalbana. Någon svarade: Det går inte att utesluta att du kan bli gravid.
En annan: Det ska du glömma.

Nästan ingen har vetat
När Monika träffade sin nuvarande sambo kände hon att det var dags att ta reda på vad dessa besked exakt innebar, om det fanns någon tänkbar möjlighet att få barn.

– Då var jag 28 år och vår relation hade utvecklats till ett seriöst förhållande. Jag ville veta vad vi skulle ställa in oss på för min sambos skull. Att skaffa barn är en stor del när man träffar en partner.

Monika önskar att någon rekommenderat henne att tala med en psykolog. Ingen av läkarna hon träffade brydde sig om den känslomässiga biten.

– Idag är jag 31 år och har en livssituation som jag kan greppa. Det är inte förrän nu jag har kunnat prata riktigt om mitt problem. Jag kunde inte prata med någon när jag var yngre. Ingen kan förstå. Det är en otrolig tröst att kunna prata om det. Jag har burit på det här så gott som ensam i många år. Bara någon av mina bästa väninnor har känt till att jag inte kan bli med barn.

Har du inte berättat för tidigare pojkvänner?
– Ibland har jag berättat och testat hur de skulle reagera. Det här har ställt till det under tonårsförälskelserna. Det blev ett större allvar i de relationerna. De var aldrig långa men komplicerade. Från första stund fanns den här frågan men jag ville vara som alla andra och inte förstöra och skapa en konstig stämning.

En kille sa direkt att om han inte fick egna barn så skulle han inte ha några alls. Han hade tagit ställning och då tog förhållandet slut. Monika vände sig till en privat klinik för att få veta vilka förutsättningarna var för en graviditet. Hormonproverna visade att det inte var rimligt att försöka med IVF utan det var bättre att satsa på äggdonation vid en utländsk klinik. Monika hade redan skaffat information om äggdonation utomlands men hade inte vetat om det var en metod som passade just i hennes fall.

– Jag var förkrossad när jag varit på kliniken och fått veta att det i princip inte fanns någon hjälp för oss att få i Sverige. Jag var det mest för min sambos räkning. Hur skulle det gå när jag berättade? Det var en enorm press! Det var jättejobbigt men hans reaktion var: När åker vi?

Hur tänker du när det gäller äggdonation?
– Mitt i katastrofen har jag haft förmånen att fundera och ställa in mig på olika alternativ. Beslutet har kunnat mogna fram men jag måste tänka på att ta ett steg tillbaka. Jag har ett försprång i förhållande till min sambo. Han har inte haft lika lång tid att fundera.

Åkte till Finland
– Äggdonation är inte en lättvindig behandling som man bara rusar in i. Det här var mest mitt projekt i början men idag tycker jag att det är vårt gemensamma. Min sambo är tre år yngre och jag är mer stressad på grund av åldern.

Monika och hennes sambo åkte till Finland för ett första möte med en klinik de kontaktat. Adressen till kliniken hittade de via nätet.

– Det var en fantastisk upplevelse att vara där. Läkaren läste mina journaler och hon sa att mitt fall är ovanligt men det innebär inget problem för äggdonation. Vi bedömdes vara ett idealt par för den här behandlingen.

Kliniken har ett års väntetid.

– Väntetiden är OK men helst skulle jag vilja starta imorgon. Nu är jag så inställd på äggdonation.

– Det var fantastiskt att få höra att det fanns en metod som var aktuell för oss. Det betyder att man kan prata om något konkret. Jag kan känna mig euforiskt lycklig. En läkare har faktiskt sagt: Ni är perfekta för den här behandlingen. Det handlar om två delar – en känslomässig och en logisk. Vi vet inte var vi står om ett eller två år men nu kan vi förbereda oss och vara glada och positiva. Kliniken hör av sig sex veckor före behandlingen.

Donatorns och Monikas cykler ska synkroniseras. Den andra kvinnan genomgår fasen fram till äggplockning. Den dagen äggen plockas ut måste Monika vara i det skedet av hormonstimuleringen att livmodersslemhinnan är beredd att ta emot ett befruktat ägg. Inför äggdonationen i Finland går hon på kontroller i Sverige.

Monika och hennes sambo är på den finska kliniken samma dag som donatorn men utan att de har kontakt med varandra. Spermierna från Monikas sambo läggs tillsammans med de donerade äggen i en liten skål där befruktningen sker.

Det är samma rutiner som vid en vanlig IVF. Det är en donator per mottagare och det går att frysa embryon för framtida försök. Monika och hennes sambo stannar kvar i Finland tills äggen delat sig och äggen kan sättas in i Monika.

Har du funderat över hur det kommer att kännas när äggen är på plats?
– En främmande kvinnas ägg i min kropp, det är klart att det kommer att kännas konstigt. Jag tror att man har annorlunda tankar än vid en vanlig graviditet. Det är klart att jag har en massa funderingar men det viktigaste är att detta är ett alternativ. Det känns för mig som en gåva att kanske kunna ge min sambo ett genetiskt barn.

– Jag har alltid vetat att jag kommer att beröva den människa jag älskar ett barn. Därför är det en fantastisk glädje om jag får möjlighet att se honom i barnet.

Ett kärleksbarn
– Med den här metoden finns det en biologisk samhörighet och jag får vara med i processen. På så sätt är det stor skillnad mellan ägg- och spermadonation. När det förekommer en spermadonator är ju inte pappan delaktig på samma sätt som mamman vid en äggdonation.

– Men det finns också en stor likhet mellan de två metoderna. Om föräldrarna inte älskat varandra hade donatorbarnet inte kommit till. Barnet är ett resultat av föräldrarnas kärlek och en tredje parts generösa hjärta.
Är det viktigt för dig att vara gravid?
– Det känns stort att föda fram barnet. Jag har en känsla av att man missar en viktig del av livet om man inte går igenom en graviditet. När man väl bestämt sig för donation är det lätt att glömma bort barnet. Man måste fundera över om det är rätt att göra så här. Är det egoistiskt? Men det finns ju alltid ett visst mått av egoism när man vill ha barn. Det handlar om att tillfredsställa en stark drivkraft att bilda familj.

Ska man berätta för barnet?
– Absolut! Det är varje människas rättighet att få veta hur hon kommit till. Man ska vara öppen från början och får inte dra sig för för att svara om barnet ställer frågor. Jag är övertygad om att donatorbarnen får en trygghet eftersom de vet förutsättningarna för sitt eget liv.

I Finland råder full anonymitet och om du genomgår äggdonation där får ditt barn aldrig möjlighet att ta reda på vem donatorn är. Hur ser du på det?
– Om valet funnits skulle vi definitivt vilja att barnet kunde ta reda på vem donatorn är. Att det inte fungerar så i Finland är ändå inte en tillräckligt stark anledning för att avstå. Om äggdonation blir tillåtet i Sverige innan vi hunnit fram i den finska kön ställer vi oss i en svensk kö också.

Kan du tänka dig att leva utan barn?
– Det är en skrämmande tanke! Då har man gått miste om en upplevelse och måste bestämma vad man vill göra istället. Det är alltid ett hot för relationen om man inte kan lösa det som båda vill. Varje steg i den här processen innebär ett nytt hot om vi inte vill samma sak. Kan vi fortsätta att leva ihop då? Det är därför så himla viktigt att man pratar om det tillsammans men också att var och en tar ett självständigt beslut.

Har du känt dig deprimerad sen du fick din diagnos?
– När jag var 17 år och inte hade någon att anförtro mig åt ville mamma och en väninna till henne prata med mig men jag ville inte eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt.

– Jag har ett handikapp men idag är jag ändå lycklig att det är ett sådant handikapp. Det var också positivt att få reda på det tidigt, kan jag tycka nu när jag tittar i backspegeln. Jag och min sambo har levt med den här vetskapen redan från början. Vi har sluppit att gå igenom en massa utredningar och försök vilket har skonat vårt förhållande.

 

av Kerstin Fredholm
Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.