villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Mårten: Donator, småbarnspappa och läkare

– Jag vill hjälpa till att få bort fördomarna kring donatorinsemination. Mårten är i trettioårsåldern. Utbildad läkare och för tillfället föräldraledig med sin lille son. Sedan två år är Mårten dessutom spermadonator.

Vår gemensamma utgångspunkt för den här intervjun är att få bort fördomarna kring donatorinsemination.

Mårten är i trettioårsåldern. Utbildad läkare och för tillfället föräldraledig med sin lille son. Sedan två år är Mårten dessutom spermadonator. Vår gemensamma utgångspunkt för den här intervjun är att få bort fördomarna kring donatorinsemination.

Som en del av er besökare på villhabarn.se säkert noterat pågår det en känsloladdad debatt i ämnet på vår sida. Tack och lov så har vi yttrandefrihet i vårt land och den ska vi vara rädda om. Men yttrandefrihet innebär inte att man har rätt att skriva eller kläcka ur sig vad som helst om sina medmänniskor.

Yttrandefrihet, precis som andra demokratiska rättigheter, förutsätter att vi tar ansvar för vad vi gör och visar respekt för varandra. Både på vår debatt och i samhällsdebatten antyds det och sägs ibland rent ut att en donator skulle lämna sperma av sexuella skäl.

Hur vill du kommentera det, Mårten?
– Det är en totalt främmande tanke. Att donera sperma har inget med donatorns sexualitet att göra. Det skulle i så fall handla om att tillfredsställa sig genom onani men det kan man göra var som helst. Det ligger inte på det planet.

Pengarna spelar inte heller någon roll. Jag för min del har en bra lön och även om jag tjänade mindre så skulle den summa pengar man får (300 kr) inte påverka ekonomin särskilt mycket.

Varför bestämde du dig för att bli donator?
– Det var ingenting jag tänkt på förrän jag kom i kontakt med ofrivillig barnlöshet under mina medicinstudier. Då insåg jag att barn inte är något man kan ta för givet.

– Under gynekologikursen hade vi en föreläsning om olika medicinska metoder vid ofrivillig barnlöshet och kom in på donation. Vi fick då veta att det ofta är svårt att hitta donatorer. Något år senare såg jag också ett inslag på TV som handlade om bristen på donatorer vid en av fertilitetsklinikerna. Då bestämde jag mig för att ringa sjukhuset och erbjuda mig att bli donator.

Har du själv barn?
– Ja, jag har en son i förskoleåldern och lever tillsammans med honom och hans mamma. Innan vi fick vår pojke kände jag personligen att jag skulle ha mått dåligt om jag inte fått barn. Nu gick det lätt för oss och det är jag naturligtvis tacksam för.

– Jag hade alltså redan ett eget barn när jag blev donator. För mig kändes det egoistiskt att bara släppa den här problematiken så fort jag själv blev förälder. Att vara donator är ett enkelt sätt att ställa upp.

– Jag har lämnat blod sedan jag började läsa medicin. Att lämna sperma kändes inte mer psykologiskt komplicerat. Det är inte laddat för mig. Om man jämför med att donera blod så får det förstås andra effekter. Ett barn kan komma till världen.

Hade personalen på sjukhuset något förberedande samtal med dig innan du började som donator?
– Ja. De försökte skapa sig en bild av vad jag var för person. Jag fick berätta lite om mig själv, mitt yrke, min familj. Och varför jag valt att bli donator. Känner din familj till att du är donator?

– Min sambo vet om det och tycker att det är helt OK. Vi har pratat om det och det har inte medfört några bekymmer. För mig var det självklart att hon skulle få veta. Jag vill inte ha några hemligheter för min partner om sådana saker.

Ska du berätta för ditt barn också?
– Jag vet inte. Man kan ju aldrig veta hur ens eget barn tar ett sådant besked. Det är så abstrakt och svårt att tänka sig.

– Om ett donatorbarn vill ha kontakt med mig i framtiden kan det å andra sidan bli en överraskning för min son om jag inte sagt något tidigare. Jag kommer nog att berätta när han är i tonåren.

Hur känner du när du kommer till kliniken och vad tänker du på?
– Det är odramatiskt.

Är du inte lite nervös?
– Det är klart att det känns lite onaturligt men inte värre än att man kan förtränga det. Män som går igenom IVF tillsammans med sin partner tycker ibland att det kan vara svårt att prestera spermaprovet.

Kan det vara liknande känslor för en donator?
– Upplevelsen är nog ungefär densamma, säger Mårten. Men för en man som håller på med IVF är pressen kanske större. Hans bidrag är avgörande för om den pågående IVF-behandlingen ska kunna fortsätta.

Hur sker kontakten mellan dig och kliniken?
– Jag får ett brev. Eftersom min sambo är informerad så går det ju bra att både skicka brev eller ringa hem. Vi bestämmer en tid och jag åker till sjukhuset. Man lämnar sperma fem-sex gånger under klinikens infrysningsperioder. Endast fryst sperma används vid donatorinsemination. Kliniken kallar donatorerna under vissa perioder av året när de fryser sperma.

Kommer du i kontakt med ofrivillig barnlöshet i ditt nuvarande jobb som läkare?
– Nej, bara indirekt i så fall. Men jag har flera par i bekantskapskretsen som har försökt att bli med barn under en längre tid utan att lyckas. Jag har sett vilken stress det medför i deras privatliv.

Funderar du mycket på om dina donationer resulterat i barn, till och med flera barn?
– Jag funderar inte så mycket på det men jag vill förstås att mina donationer ska ge resultat.

Vad anser du om lagen som innebär att donatorn inte garanteras anonymitet?
– Många drar sig för att ställa upp som donatorer eftersom barnet vid 18 år har rätt att få veta vem donatorn är. Det är en konsekvens men för mig är det inget problem.

– Jag tycker att det är rimligt att barnet när det blir vuxet ska ha en chans att söka sitt ursprung. Det finns många barn som kommit till genom donation som inte tycker att det är viktigt att veta något om donatorn men möjligheten ska finnas för de andra.

Funderar du på om donatorbarnen som du bidragit till har det bra i sina liv?
– De tankarna kan förstås dyka upp någon enstaka gång. Jag vill naturligtvis att de ska ha det bra.

Kommer du själv att ringa och fråga på sjukhuset där du är donator om du gett upphov till några barn?
– Jag tror inte det. På något sätt är jag mentalt förberedd ändå. Jag kan ju räkna ut att det sannolikt blivit något barn om kliniken vill fortsätta att anlita mig som donator. Därför skulle jag inte heller bli förvånad om något barn vill ha kontakt med mig i framtiden.

Hur skulle du ställa dig om ett donatorbarn ville träffa dig?
– Tanken slår mig ibland. Än så länge är ju de barn som jag eventuellt gett upphov till fortfarande små eftersom jag inte varit donator i mer än två år. Men i framtiden är det fullt möjligt att något barn vill veta vem jag är.

– Det har jag funderat på och lovat mig själv att i så fall inte vara avvisande. Jag vill vara öppen och framstå som en vettig person i barnets ögon. Jag ska försöka visa mig från min bästa sida.

Hur tror du att du skulle känna för det barnet?
– Aldrig på samma sätt som för ett barn jag varit pappa till under uppväxten och utgör en familj med. Det riktiga föräldraskapet är alltid det viktigaste.

När anser du att man ska tala om för ett donatorbarn hur det kommit till?
– Det beror på så mycket. Relationen mellan föräldrarna och till barnet. Hur moget barnet är. Allra bäst är nog att börja tala om det när barnet är i lågstadieåldern. Då blir det en självklarhet tidigt i livet och inte så laddat.

– Om jag själv varit donatorbarn och fått veta det mer eller mindre av en händelse eftersom mina föräldrar inte berättat det för mig skulle jag personligen nog blivit besviken på dem. Men det kan ju vara olika för olika barn.

Ser du några nackdelar med att vara donator?
– Ja, en möjlig nackdel. Det kan finnas en liten risk att mina egna barn skulle ta illa upp men jag tror inte det. Det är svårt att förutse men det är inte ett tillräckligt skäl från att avstå.

 

av Kerstin Fredholm
Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.