villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Jag är övertygad om att man alltid ska tala sanning

Ingela Johansson Rosander, förälder till ett adoptivbarn och ett biologiskt barn

Jag är övertygad om att man alltid ska tala sanning. Ljug aldrig om vare sig adoption, ägg- eller spermiedonation

Jag sitter och pratar med lillebror Gösta 6 år. Samtalet handlar om Nalle-Palle. Det är Göstas stora bruna tygnalle.
– Det där var väl Olles nalle från början? frågar jag.
– Ja, men sen fick jag den. Det är jag som är pappan, Olle är den biologiska pappan, förklarar Gösta belåtet.
Just så enkelt och självklart har det blivit. Olle, storebror, är idag 8 år. Vi blev föräldrar till honom då han bara var sju dagar gammal. Det tog tre dagar från det att vi fick reda på att han fanns tills det att vi höll honom i vår famn. Ända från första stund har vi talat öppet och med stolthet om att han är adopterad.

Jag minns att vi vid ett tillfälle blev mycket förvånade. Någon avlägsen kvinnlig bekant stoppade oss på gatan, tittade ner i barnvagnen och jollrade förtjust. – Oj, vilken gullig liten baby. Vi höll självklart med och berättade i nästa andetag att han dessutom var adopterad. Kvinnan tittade förvånat upp, sänkte sen rösten och sa tröstande.
– Det behöver ni inte tala om, det syns ju inte på honom.
Nej, det syns inte på Olle eftersom han är ett svenskt adoptivbarn. Vi har många gånger skrattat åt det efteråt. Vi som tyckte att vår adopterade Olle var ännu mer fantastisk än alla andra små nyfödda som kommit till helt odramatiskt. Vad var de i jämförelse med vår adoptivpojke!

Olles biologiska föräldrar, Erik och Anna, var bara 19 år när de upptäckte att de skulle ha barn. Det kom som en chock. Anna var liten och späd, tränade och sportade mycket och hade oregelbunden mens som ibland kunde hoppa över i flera månader. Då de väl insåg att Anna var med barn var hon redan i sjunde månaden.

Abort var inte att tänka på. De bestämde sig omgående för att adoptera bort barnet. De kände sig själva som barn och var absolut inte redo för att bli föräldrar. Detta var självklart ett mycket svårt och modigt beslut. Anna och Erik var fasta i sin övertygelse angående adoptionen.

Olle föddes nästan en månad för tidigt och med ens blev det väldigt bråttom att hitta föräldrar till pojken. Vår hemutredning råkade finnas på just den aktuella socialförvaltningen. Dessutom stämde vi in på speciellt ställda krav och plötsligt blev vi föräldrar.

Vi ville gärna veta mer
Idag är Anna och Erik inte längre ett par, båda har nya partner. Ingen av dem har ännu några egna barn. Från början visste vi inte mycket om de biologiska föräldrarna. Men både min man och jag var klara över att vi gärna skulle vilja veta mer och kanske få någon slags kontakt längre fram.

När vi nämnde detta för vår omgivning var det förvånansvärt många som blev bestörta och tyckte att det verkade onödigt. De hade synpunkter på att det kanske fanns en risk för att de biologiska föräldrarna skulle vilja ha tillbaka Olle. Det var ju en helt befängd tanke. Vi hade adopterat Olle.

Då Olle var några år gammal fick vi ett brev genom socialförvaltningen från den biologiska mormodern. Vi brevväxlade och skickade bilder. Vi fick se foton på Anna och Erik och vi skickade bilder på Olle och även på lillebror Gösta som är vår biologiska pojke. Honom lyckades vi få efter vårt åttonde provrörsförsök. Han föddes exakt två år efter Olle.

Detta var en väldigt speciell situation. Vi har från första början berättat för Olle att han är adopterad. Vi förklarar att vi är och alltid kommer att vara hans mamma och pappa men att det finns en hel släkt i en annan del av landet som går omkring och har likadana näsor och tånaglar som Olle.

Det kan vara skönt att få åka och titta på de där näsorna längre fram om han får lust. Olle är stolt och nöjd med att vara adopterad. Han kan då och då berätta för nya bekanta:
– Du kanske inte vet, men jag är adopterad! Han möts oftast av väldigt fina reaktioner. Genom åren har vi då och då haft kontakt med biologiska mormor och farmor både per telefon och brevledes. Olle visar gärna upp bilder för kompisar och våra vänner.
– Detta är min biologiska pappa säger han stolt. Han kör motorcross men han kan inte rita lika bra som min riktiga pappa. Gösta och Olle diskuterar ibland att Olle faktiskt har två mammor och pappor. Dessutom brukar de lägga till gudmor och gudfar så det kan bli ännu fler.

Det har hänt att lillebror Gösta storgråtande frågat varför han inte är adopterad. Det är “fuskit”, säger han.

Möte med biologiska pappan
I höstas bestämde vi oss för att hälsa på Erik och hans flickvän Mia. Olle och Gösta var mycket nyfikna. Bosse och jag var förvånansvärt lugna. Det kändes helt rätt. Det enda som var lite känsligt var att Mia, Eriks flickvän, inte hade vetat om Olle från allra första början då de två hade träffats. Men vid det här laget var hon helt införstådd med situationen.Hon är ju i högsta grad delaktig med tanke på att deras eventuellt kommande barn blir biologiska halvsyskon till Olle.

Så möttes vi. Erik och Mia plus Eriks föräldrar, det vill säga biologiska farmor och farfar. Vi kom hela familjen – Olle, Gösta, pappa Bosse och jag. Det var ett positivt möte, vi kände igen allesammans eftersom vi hade sett dem på bild. Erik såg ut ungefär som jag föreställt mig.

Jag kände spontant en stor värme för honom. Han är ju en del av vår älskade pojke. Om jag ska försöka beskriva hur jag betraktar honom så blir det nog som någon slags bror eller kusin till Olle. Det är svårt att tänka sig in i hur det varit om han vore pappa.

Åldersskillnaden oss emellan är rätt stor. Jag är tjugo år äldre än Erik och skillnaden mellan Bosse och honom är ännu större. Man kunde kanske vänta att det skulle dyka upp tankar om konkurrens och liknande. Jag var lite orolig för hur Bosse skulle känna det med tanke på att det var papporna som mötes.

Vi har pratat om det efteråt. Bosse säger, att visst fanns tanken där på att han själv inte är någon fotbollspappa eller en hejare på motorcross men i samma stund insåg han att det är lika OK med elgitarrer och teckning. Jag är övertygad om att jag inte skulle känna mig speciellt hotad om det var den biologiska mamman vi träffade (vilket jag hoppas att vi kanske på sikt får möjlighet till).

Jag är väldigt stark i min modersroll, något som jag känt från allra första början då vi fick barn. När jag har berättat för vänner och bekanta om vårt möte med Erik och Mia så har flera av dem sagt med beundran i rösten: Gud så starkt och modigt av dig att kunna vara så öppen.

Själva tror de inte att de skulle kunna hantera en sådan situation.

Tala sanning
Det är lätt att förtjust slicka i sig berömmet över vilken förträfflig människa man är, men så är det knappast. Det är möjligt att jag är ovanligt rak men då man befinner sig i den här situationen så är det ju Olles historia man tar till sitt hjärta. Allt som rör honom är värt att bejaka. Skulle vi ta avstånd från det som fysiskt liknar honom? Skulle vi vägra honom möjligheten att blicka bakåt?

Om vi skulle smussla undan och ljuga så innebär det i förlängningen att vi innerst inne tycker att Olles bakgrund är något att dölja, något som saknar värde. Med den här erfarenheten i bagaget så är jag övertygad om att man alltid ska tala sanning.

Aldrig ljuga om vare sig adoption, äggdonatorer eller spermiedonatorer. Aldrig hemlighålla något och absolut inte påstå att man själv är biologisk mamma eller pappa om man inte är det. Det räcker gott och väl att vara den “riktiga” mamman och pappan.

 

av Ingela Johansson Rosander

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.