villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Adoption och IVF-behandling parallellt

– Vi ville få ett barn så fort som möjligt. Därför startade vi adoptionsprocessen parallellt med en IVF-behandling, berättar Gunilla Håkansson, mamma till tre adoptivbarn.

Vi träffar Gunilla i familjens hem i Södra Sandby utanför Lund. De tre barnen Simon (9), Peter (6) och Nora (4) vill gärna vara med under intervjun och pockar på uppmärksamhet. Gunilla och Eskil hade varit tillsammans i närmare tio år och även hunnit gifta sig innan de började försöka få barn. Då var Gunilla drygt 30 år.

Inom den närmaste umgängeskretsen fanns vänner som hade problem med att få barn vilket gjorde att Gunilla var extra uppmärksam på att något kunde vara fel. Gunilla och Eskil försökte nästan ett år men inget hände.

– Vi valde att göra utredningen privat och inom sex månader var vi färdigundersökta. Man fann fel hos oss båda.

Gunilla och Eskil sökte aktivt information om möjligheter till behandling och var vid gott mod om att det skulle lösa sig. Vid den här tiden var IVF-behandlingar inte så vanliga som idag. De fick beskedet att det var två till tre års kö för IVF-behandling via landstinget och ville inte vänta så länge. Båda var helt inne på att göra behandlingen privat.

Under den här perioden bodde Gunilla och Eskil i Uppsala. De pratade om olika möjligheter att få barn. IVF eller adoption? Skulle det inte fungera med IVF så var adoption ett klart alternativ, tyckte de båda två.

– Vi kontaktade Adoptionscentrum och anmälde oss till deras kö samtidigt som vi började med IVF-behandlingen.

Adoptionskön hos AC var tre till fyra år och det kändes som en lång tid, minns Gunilla. Våren 90 gjorde de sitt IVF-försök. De fick flera fint utvecklade ägg men av någon anledning skedde ingen befruktning. Det slutade med att de blev avrådda från fortsatta IVF-behandlingar.

Sorgen
– Vi blev väldigt ledsna. Jag grät så mycket att jag inte klarade av att gå till jobbet dagen efter beskedet. Jag kände en fruktansvärd sorg över att inte kunna få biologiska barn. Och över att inte få vara gravid. Jag kände mig gammal och som en betraktare av alla andra runtomkring som levde sina liv, berättar Gunilla.

Hon kände ett hat mot sin egen kropp. Den kunde ju inte ge henne det barn hon längtade så starkt efter. Gunilla tror att Eskil kände sin sorg på ett annat plan, att inte kunna föra släkten vidare. Gunilla och Eskil kände på ett sätt att det var skönt att lägga det medicinska åt sidan och att koncentrera sig på adoption istället.

Hemutredningen skulle snart påbörjas. Öppenhet gentemot socialsekreteraren, vänner och arbetskamrater om barnlöshet, behandling och adoption var ett naturligt val för dem båda. Både Eskil och Gunilla upplevde sin hemutredning som positiv.

1991 fick de ett medgivande att adoptera ett barn i åldern noll till och med två år. Vilket land barnet kom från var inte viktigt; det viktiga var att få ett barn fortast möjligt. Hösten samma år fick de ett erbjudande om att adoptera från Colombia. Men deras livssituation var då aningen rörig: de bodde och arbetade på olika håll och var på väg att flytta från Uppsala till Skåne. De bad AC att få vänta lite och det gick naturligtvis bra.

Inte ens ett foto
Ungefär samtidigt blev Vietnam möjligt som adoptivland och de anmälde att de ville adoptera därifrån. Gunilla och Eskil hade flera år tidigare rest runt i Kina, fått vänner där och kände sig bekanta med den asiatiska miljön.

Det var ett magiskt datum den 28 december 1992 när AC ringde till Gunilla på hennes jobb och berättade att hon och Eskil hade blivit föräldrar. Bara tre veckor tidigare hade en liten pojke fötts med betoning på liten eftersom han bara vägde två kg. Gunilla skrek rakt ut:

– Jag har fått en son.

Eftersom det var mellan jul och nyår var Eskil ledig från jobbet. Gunilla ringde och berättade att han blivit pappa. Dagen efter skulle de ringa tillbaka till AC och acceptera sin adoption. De blev ombedda att vara på plats i Vietnam redan i mitten av januari. Innan de skulle åka fick de handla en massa saker till de fem veckorna som de skulle vara borta; mediciner, blöjor, mat, kläder med mera.

Väl framkomna till Vietnam pågick nyårsfirandet och de fick vänta i två hela veckor innan alla kontakter kunde tas. Under denna tid fick de inte träffa sitt barn en enda gång. De hade inte fått veta något alls om honom mer än när han var född. De hade inte ens ett foto. De fördrev tiden så gott de kunde tillsammans med de ca tio andra familjerna som samtidigt skulle adoptera barn och bodde på samma hotell.

Så kom till slut den stora dagen. Alla adoptivföräldrar var uppklädda, fulla av förväntningar och nervösa. Väntan drog ut på tiden. Till slut bars flera barn in samtidigt och Gunilla och Eskil undrade hur de skulle kunna känna igen just sitt barn. Men de hade tidigare lämnat kläder till pojken på BB och tack vare detta kände de igen honom.

En dam klädd i grönt bar Simon och la honom i Gunillas armar. Efter detta har familjen alltid kallat damen för gröna tanten. Det var så naturligt och enkelt att få Simon i famnen. Gunilla kan liksom många andra adoptivföräldrar inte finna orden för att beskriva detta ögonblick och får tårar i ögonen när hon berättar. Hon minns tydligt att hon tänkte på hur söt han var och liten.

– Jag tänkte också på allt jobbigt pappersarbete som pågått i flera år och helt plötsligt var det så enkelt att få honom på armen.

Innan familjen åkte hem till Sverige var de kvar i tre veckor och hade en fin tid tillsammans när de lärde känna Simon. Eskil sa till Gunilla att han aldrig någonsin tidigare i sitt liv hade varit så motiverad känslomässigt som på denna resa. Familjen umgås fortfarande med de andra familjerna som fick sina barn samtidigt. Gunilla och Eskil kallar dessa andra adoptivbarn för Simons Vietnamkusiner.

Ville bli fler
Gunilla tyckte inte att det var svårt att ställa om sig till att vara en familj när de kom hem. Hon var hemma med Simon i sju månader och Eskil sedan i drygt sex månader. Under 1994 började de fundera på syskon. Gunilla och Eskil diskuterade IVF och adoption och kom fram till att det inte var angeläget för någon av dem med ett biologiskt barn. Därför valde de att adoptera igen. Av olika anledningar blev det Korea denna gång.

På nyårsafton reste Eskil och Gunilla till Korea. Även Simon var med. De hade fått både bakgrundsinformation, bland annat namnen på hans biologiska föräldrar, och foto på Peter. Han var tre månader när han blev adopterad. Simon var nu storebror och Gunilla minns när han stolt sa: Välkommen hem lillebror.

– Det blev en stor omställning när vi kom hem, betonar Gunilla. Efter adoptionen av Simon var jag aldrig orolig men hur skulle jag dela mig mellan två barn? Jag kände en psykisk kluvenhet.

Med barn nummer tre var det betydligt enklare Gunilla och Eskil hade alltid pratat om att skaffa tre barn. Gunilla minns en fin stund i Lunds domkyrka flera år tidigare då Eskil tände fem ljus för den önskade familjen i framtiden. De hämtade Nora från Korea 1998. Hon var då drygt fyra månader. När de var hemkomna igen – en familj med tre barn – upplevde Gunilla en speciell känsla:

– Det var en lyx att få lov att säga att man inte ville ha fler barn.

Varför blev Simon, Peter och Nora adoptivbarn?
– Varför måste sådan information bli mer officiell bara för att det handlar om adoptivbarn? Det är privata saker som vi först vill dela med barnen. Sen får de själva välja, när de blir större ifall de vill dela med sig till andra, säger Gunilla.

Eskil och Gunilla har under adoptionsresorna varit måna om att få fram så mycket bakgrundsinformation som möjligt om sina barn. Sedan är det upp till barnen om de i framtiden vill söka kontakt med sina rötter.

Ett privilegium
– Det är ett stort privilegium att få adoptera barn, säger Gunilla.

Hon tycker nästan synd om dem som inte får göra det. Hon saknar inte längre att inte ha fått vara gravid. Att adoptera kostar dock en hel del pengar men är samtidigt ett garanterat sätt att få barn när man väl fått ett medgivande till adoption. Ungefär 500 000 kr har Eskil och Gunilla lagt ner på att få sina tre barn. Då har de räknat in allt. De har själva sparat ihop till alla adoptionerna. En adoption kostar mellan 100 000 och 150 000 kr. Man får ett statligt bidrag som numera är 40 000 kr.

ARTIKEL 2 Från 2003 av Lena Wahlberg

Vem ska sätta gränserna för hur många IVF-behandlingar man ska orka gå igenom innan adoption är aktuellt?

– Nuförtiden går ofta mycket tid i en studiecirkel åt till att stötta och trösta istället för att förbereda för adoption. Och det saknar vi resurser för. Många som kommer till kurserna är trasiga och sköra efter påfrestande IVF-behandlingar, säger Gunilla Håkansson, ordförande i Adoptionscentrums familjeförening i Skåne.

– Det är nog generellt så att man blir rådd att först lägga det medicinska åt sidan innan man startar adoptionsprocessen men det finns ingen bestämmelse om detta någonstans. Dock är det en åsikt som adoptionsorganisationer och socialsekreterare ofta har.

– Det viktiga är att man själv är mogen för ett adoptionsbeslut – oavsett om man befinner sig i en medicinsk behandling eller ej. Sen är det självklart så att den medicinska behandlingen måste vara avslutad innan man skickar iväg sin ansökan till utlandet. Det är inte bra för någon om det skulle bli barn på olika vägar samtidigt.

Gunilla Håkansson har under åren haft mycket kontakt med blivande adoptivföräldrar och kan se en skillnad idag jämfört med tidigare. Hon har märkt att många barnlösa inte klarar av minsta lilla motgång i sin strävan att få barn, som att ett givarland till exempel helt plötsligt får ändrade regler.

Ifrågasättande
Det är vanligt att man som blivande adoptivförälder känner att man måste vara till lags och vara positiv till alla förslag om adoptivbarn.

– Ett drag av detta finns i utredningarna. Man måste som adoptionssökande ha en stor tolerans och acceptans för olika bakgrunder, hudfärg med mera. Man får helt enkelt vara beredd på ett visst ifrågasättande från socialsekreterarna, anser Gunilla Håkansson.

Enligt direktiven måste man bli utredd i sin hemkommun och helst ska hemutredningen vara påbörjad inom tre månader och slutförd inom sex månader efter kontakten med socialförvaltningen. Men i vissa kommuner kan det dröja ett år innan utredningen är klar.

Många gånger ställer kommunerna ultimatum. Man ska ha genomgått en studiecirkel inför adoption för att få lov att starta en hemutredning, något som är helt fel enligt Gunilla Håkansson. Ett krav som flera adoptionsorganisationer nu driver är att höja kompetensen hos socialförvaltningarna och ge en bättre service till adoptionssökande genom att låta mindre kommuner hyra in professionella socialutredare från större kommuner.

ACs studiecirklar
Man kan delta i studiecirklarna oavsett om man har bestämt sig eller inte för att adoptera. Att delta kostar ca 600 kr per person och kursen pågår 10-12 ggr, ungefär två till tre timmar per gång. Kursen är indelad i olika teman. Bland annat går man igenom adoptionsprocessen, man diskuterar barnlöshet och vid ett tredje tillfälle handlar det om “önskebarnet” – hur ser barnet ut som jag drömmer om?

Under avsnittet om barnlöshet brukar man ibland dela in deltagarna i grupper med bara män respektive kvinnor. Många män uppskattar detta eftersom det ofta är första gången de pratar med bara män om sin barnlöshet.

– Ofta är det kvinnorna som tar initiativ till och driver en adoption. Det ser vi i våra cirklar. Mannen vaknar senare kanske efter att ha träffat någon adoptivfamilj. Typiskt för träffarna är att deltagarna förstår att det finns flera med samma problem. Det är ett stort stöd för dem, berättar Gunilla Håkansson. AC är den största adoptionsorganisation i Sverige som också erbjuder uppföljande verksamhet efter att en adoption är klar.

Gunilla Håkanssons råd till barnlösa:
Börja med att ringa adoptionsorganisationernas kontaktpersoner. Vissa organisationer har representanter på flera håll i Sverige. Till dem kan man ställa alla tänkbara frågor. Dessa personer kan också hjälpa till att slussa en vidare. Sedan kan det vara lämpligt att anmäla sig till en studiecirkel för väntetiden är tyvärr ibland ganska lång, ca ett halvår. Man kan också på egen hand träffa adoptivfamiljer som man känner.

 

av Lena Wahlberg

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.