villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Lina och Nils

Lina och Nils hade kommit till en punkt då de kände besvikelse över att det inte blev något barn på naturlig väg. Då valde de att hoppa över en medicinsk utredning och istället gå direkt på adoption. Idag är de föräldrar till Filippa som de hämtade i Indien när hon var tre år gammal.

* Den psykiska smärtan släppte direkt när vi tagit beslutet. Vi hade själva kunnat påverka vår situation. Nu hade vi ett mål och något att se fram emot. Det var föräldrar vi ville bli. Det kändes viktigare än att jag skulle vara gravid, säger Lina.

Samtidigt poängterar hon att de naturligtvis respekterar andra par som vill satsa på medicinska lösningar i första hand.

När villhabarn träffar familjen har det gått drygt två månader sedan Lina och Nils kom hem med sin lilla dotter. Filippa har börjat använda svenska ord. Hon sitter och bläddrar i barnböcker och kommenterar bilderna. Filippa tappade sitt första språk ganska snabbt när hon kom till Sverige. På tre veckor försvann det. I vissa avseenden är Filippa som en treåring. Hon äter till exempel med sked. Det fick hon lära sig på barnhemmet så fort hennes placering var klar. I andra avseenden, som språkligt, är hon yngre.

Lina och Nils åkte till Mumbai i Indien och hämtade Filippa på barnhemmet där hon bodde. Där tillbringade de först en dag tillsammans innan de fick ta henne med sig.

– Tanken var att vi skulle vara på barnhemmet med henne ytterligare en dag men det råkade vara den indiska nationaldagen och därför sprack planerna. Vi fick ta henne med oss och åka till vårt hotell, berättar Nils. De var i Indien totalt sex dygn.

Kände igen henne
– Vi hade först fått ett foto på Filippa som spädbarn och senare ytterligare ett foto på henne när hon var lite större. Det var tur för annars hade vi nog blivit chockade och inte känt igen henne. Nu såg vi hela tiden framför oss en liten person som kunde gå. När vi kom för att hämta Filippa var hon sminkad och finklädd i en röd tyllklänning. Vi kände genast igen henne! säger Lina.

Hur kändes det när ni fick träffa Filippa?
– Vi hann aldrig bli nervösa eftersom vi trodde att filmkameran hade gått sönder. Under hela taxiresan till barnhemmet satt vi och pillade med filmkameran. Men känslorna var överväldigande när vi väl var framme. Vi befann oss i ett rum med sex anställda och Filippa som var jätteledsen.

”Inte gråta, nu är du hos mamma och pappa”, sa personalen. Då grät hon ännu mer. De hade informerat henne om att vi skulle komma, berättar Nils.

Lina trodde att hon själv också skulle gråta men det gjorde hon inte. Stämningen var inte sådan. Det var ganska högljutt och mycket folk i rörelse på barnhemmet.

– Personalen slängde över henne till oss och klappade i händerna. Det var först när vi var tillbaka på hotellet som vi förstod att vi fått en dotter. Filippa var ledsen första timmen. Hon började plocka med leksaker och bläddra i en bok men sa inget. Hon var lite chockad. Tittade inte på oss, säger Nils.

Vad gjorde ni då?
– Vi var förberedda på att det kunde bli så här och kände oss inte särskilt frustrerade. Snart så sökte Filippa ögonkontakt. Det var inga problem att mata henne. Hon blev mindre och mindre ledsen och var väldigt medgörlig, säger Nils.

– Ja, nästan för medgörlig. Jag var mest orolig för att hon inte pratade även om jag hade läst att det kunde inträffa. Hon sa inget på tre dar. Vi ringde till barnhemmet men de kunde inte ge oss någon trovärdig förklaring. Andra natten pratade hon i sömnen i alla fall, säger Lina.

Hur kändes det att ha blivit mamma?
– Jag hann inte känna efter. Upplevde inte att jag blivit mamma. Det var först hemma i vår egen miljö känslorna hann ikapp.

Hur var det då?
– Härligt. Jag växte in i det. Det gick successivt. Jag sa: Tänk om jag inte kommer att känna det där stora som alla nyblivna föräldrar pratar om! Jag upplevde det inte heller riktigt så utan det handlade mer om en livsomställning, säger Lina .

Väl förberedda
Utbildningen som FFIA (Familjeföreningen för Internationell Adoption) ordnade för blivande adoptivföräldrar tycker Lina och Nils var bra och de kände sig väl förberedda. Filippa fick bestämma takten i umgänget. Hon knöt först an till Lina. Filippa hade nästan bara träffat kvinnor tidigare. De enda män hon kommit i kontakt med på barnhemmet var portvakten och läkaren.

– Hon var väldigt reserverad mot mig. Det var jättejobbigt. Samtidigt förstod jag att hon måste knyta an till en av oss först, förklarar Nils.

– Ja, Filippa var som ett plåster på mig. Jag var totalt bunden varje sekund. Det blev påfrestande efter ett tag även om jag visste att just något sånt sannolikt skulle komma att ske. Men vi visste ju inte hur länge det skulle vara, säger Lina.

– Det var bara att vänta ut. Jag hade kroppskontakt med Filippa första gången efter en eller två veckor och det kändes enormt. Sen gick det fort, säger Nils.

Filippa är en social liten person. Hon är van vid att ha folk omkring sig, inte minst sen barnhemstiden. I början när de kommit hem var Lina och Nils restriktiva med besök och övernattande gäster så att de själva blev de centrala gestalterna i Filippas liv och stod för tryggheten.

Hur var barnhemmet?
– Vi valde barnhemmet efter rekommendation från en familj i FFIA-föreningen. Barnhemmet har stora resurser och barnen tas väl om hand. Föreståndarinnan är en eldsjäl som jobbat där i 30 år, säger Lina.

– Ja, Filippa har fått en bra start. Vi tror att det är bättre att komma som treåring och haft en bra start än att komma tidigare och haft en dålig start, säger Nils.

Lina och Nils vet inte så mycket mer om Filippas bakgrund än att hon har hittats övergiven. De vet inte var. Det är inget som varken Lina eller Nils funderar så mycket över. Det enda de vet är när Filippa kom till barnhemmet.

Båda hemma
Efter två månader hemma i Göteborg börjar livet som föräldrar fungera för Lina och Nils.

– Nu har vi landat! Nu flyter det. Vi njuter och gör en massa saker. Vi lever lyxliv! Samtidigt undrar man förstås: När kommer allt det där jobbiga med ett äldre barn? Protestreaktioner som att vägra äta, säger Lina.

Både hon och Nils är hemma under den första perioden. Sedan kommer de att avlösa varandra och arbeta halvtid. Arbetsgivarna har ställt upp på deras krav och önskemål om att kombinera föräldraledighet och tjänstledighet på lite olika sätt den närmaste tiden.

Lina och Nils är 31 år gamla. De har aldrig tvekat att skaffa barn på grund av att det skulle innebära ett hinder i deras yrkeskarriär som många jämnåriga gör idag. De har turen att jobba på företag som tycker att det är viktigt att de anställda kan förena arbete och föräldraskap. Nils är civilingenjör och jobbar på Volvo Personvagnar och Lina är personalansvarig på ett annat Volvoföretag.

– Jag är själv adopterad och var sex månader när jag kom till mina svenska föräldrar från Korea. De hade inte heller någon kunskap om var jag kom ifrån, säger Lina.

Vad har det betytt att du själv är adopterad, Lina?
– Vi tvekade aldrig att adoptera. På ett sätt betyder det mycket att jag också är adoptivbarn. Vi har samma bakgrund, Filippa och jag. Och man kan ju säga att jag har samma erfarenheter som min mamma. Mina föräldrar förstod också vad det innebar att vänta på ett adoptivbarn.

– Men det är ändå stor skillnad att få ett sex månaders eller ett tre års barn. Att få ett spädbarn är närmare ett biologiskt barn än att få en treåring, säger Nils.

Funderade ni på att adoptera ett barn från Korea? är en vanlig fråga som
Lina och Nils får.
– Vi diskuterade det från början men kom fram till att vi inte skulle göra det. Detta var inte min grej utan vår gemensamma, säger Lina.

– Det fanns en risk att det skulle bli som terapi för Lina med ett barn från Korea.

– Jag ville också kunna identifiera mig med barnet, säger Nils.

Hur uppfattade ni adoptionsutredningen?
– Den gjordes på ett professionellt sätt och gick ganska smärtfritt. I och med utredningen blir man ganska så luttrad. Vågar prata om sig själv. Det är till och med en lättnad och känns inte skamligt. Självinsikten ökar, säger Nils.

– Jag har stärkts i förmågan att kunna fatta viktiga beslut utan att det blir en alltför stor grej. Vi var så målmedvetna. Nu vet jag att jag kan klara ut olika situationer i livet, säger Lina.

 

Av Kerstin Fredholm

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.