villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Lisbeth och Timo var beredda att prova precis allt

År fyllda av väntan. Köer. Väntan på besked. Den spända väntan efter behandlingarna.Känslor som behövde bearbetas och beslut som skulle mogna. Allt krävde sin tid.

Så såg tillvaron ut under 12–13 år då Lisbeth och Timo Kumpula blev föräldrar till fyra barn. För lille Kevin, nummer två i barnaskaran, varade livet dock bara i en minut.

Utredningen visade att Timo hade för få spermier och chansen att få egna biologiska barn var i det närmaste obefintlig. Donatorinsemination var det enda alternativ som den offentliga vården kunde erbjuda. Detta var innan tekniken med mikroinjektion hade utvecklats.

– Det var svårt att ta ställning direkt. Vi bestämde oss för adoption istället, berättar Timo. Hemutredningen gick i snigelfart och under tiden hann både Lisbeth och Timo att vänja sig vid tanken på insemination. Först gjorde de sex makeinseminationer hos en privat gynekolog och fortsatte sedan i Danmark med tio donatorinseminationer utan resultat.

Donatorinsemination var laddat. Kanske svårast för Timo som inte skulle bli biologisk far till barnet. Så småningom försonades han med tanken att Lisbeth i alla fall var den biologiska mamman. Att det var en främmande mans spermier kändes konstigt för Lisbeth. Till slut såg hon det ändå som en möjlighet för dem att bli föräldrar. Lisbeth och Timo var beredda att prova allt. Timo besökte en androlog och han gick på akupunktur.

En sak i taget
Parallellt pågick hemutredningen. Det ena uteslöt inte det andra enligt Lisbeths och Timos sätt att se. Till slut blev medgivandet till adoption klart.

– Nu kändes det som om vi kommit en bit på väg. Jag var 34 år och började oroa mig för åldern, säger Lisbeth. Det hade gått ett år och nio månader sedan de skickat in sin adoptionsansökan när beskedet kom att det fanns en 14 dagar gammal pojke i Vietnam som behövde föräldrar. Lisbeth och Timo hade nu försökt att få barn i nästan sex år. På Olof Palmesjukhuset i Hanoi träffade de Christoffer, sex veckor gammal, för första gången.

– Allt kändes overkligt. De bara lämnade över honom till oss. Plötsligt var vi mamma och pappa och befann oss på ett litet hotellrum i ett främmande land. Första kvällen somnade Timo med Christoffer på bröstet. Vi älskade honom med en gång, säger Lisbeth.

Det skulle gå bra
Väl hemma igen dröjde det bara några månader innan Lisbeth och Timo ställde sig i kö på nytt för adoption. Av en slump fick Lisbeth höra att tekniken med mikroinjektion nu hade utvecklats. De tog kontakt med sin läkare och fick en remiss. Varför inte ta chansen? Precis som förra gången försökte de olika vägar parallellt.

Efter ett års väntan var det så dags för mikroinjektion i kombination med IVF. Lisbeth blev gravid på första försöket men graviditeten var komplicerad. Först blödningar och sedan fostervattenläckage. En tuff tid följde med ständiga kontroller och sjukhusvistelser. I vecka 31 satte förlossningen igång.

– En läkare hade förberett mig på att man aldrig kan vara säker på utgången efter den typen av komplikationer men jag ville tro att det skulle gå vägen, säger Lisbeth.

Förlossningen slutade med akut kejsarsnitt eftersom barnet hade dåliga hjärtljud. Timo hann fram precis innan Lisbeth skulle köras in på operationsavdelningen men han fick stanna utanför. Där satt han glad i hågen, lycklig över att snart bli pappa igen.

– Jag såg ingen fara med kejsarsnittet utan slog det hemska ifrån mig, säger Timo.

Det blev en chock när läkaren kom ut och berättade att barnet hade levt en minut. Ville Timo se pojken?

– Jag ville inte se barnet, det här gällde inte mig, jag ville gå till Lisbeth. Jag svor och var arg på doktorn. Totalt chockad. Jag hade bara en tanke i huvudet, jag ville träffa Lisbeth, berättar Timo.

– Det plågade mig att Lisbeth inte visste. Hon hade inte vaknat ur narkosen än. Det här var den hemskaste natten i mitt liv. Att vara ensam om vetskapen att vår pojke hade dött.

– Jag såg Timo och det första jag frågade var: Hur har det gått? säger Lisbeth.

– Det gick åt helvete, svarade Timo.

Redan under natten försökte personalen övertala Lisbeth och Timo att titta på sin pojke, en jättefin kille, sa de. I sin förtvivlan orkade de inte. Först nästa förmiddag kände de sig beredda.Personalen tog bilder på alla tre tillsammans. Kevin fick sitt namn i ett litet kapell på sjukhuset och storebror Christoffer fick vara med. De ordnade med begravning.

Till tröst
En del vänner hörde av sig och tröstade men många vågade inte prata om det som hänt. Det var få killkompisar som tog kontakt med Timo. Idag vet Timo hur mycket det betyder att ha någon att prata med när det krisar. Därför är han inte rädd för att prata med barnlösa eller par som mist ett barn för att kunna vara ett stöd om de vill.

Sakta tog Lisbeth och Timo tag i livet igen, mycket tack vare Christoffer. De ställde in sig på adoption. De fick vänta ett bra tag på adoptionsmedgivandet eftersom de mist ett barn och behövde tid att sörja enligt socialsekreteraren. Timo blev vansinnig av allt tjafsande och fick problem med hjärtat och är fortfarande tvungen att medicinera.

Efter några månader kom adoptionsmedgivandet och en tid senare kunde Lisbeth åka till Vietnam än en gång, den här gången ensam, för att hämta hem Christoffers lillasyster Amalia, drygt fyra månader gammal.

– Det var nervöst. Om jag inte varit där tidigare hade jag nog inte vågat åka iväg själv, säger Lisbeth. Nu var de äntligen en familj, med två adopterade barn, men tanken på ett biologiskt barn fanns fortfarande där. De hade varit så nära.

En IVF-behandling med frysta embryon misslyckades liksom två nya IVF-försök i kombination med mikroinjektion, de enda landstingsfinansierade. Tiden började kännas knapp. Lisbeth skulle snart fylla 40.

Då vände sig Lisbeth och Timo till en privat klinik och efter diskussion med läkaren bestämde de sig för att göra ett nytt IVF- försök. Några dagar före sin fyrtioårsdag fick Lisbeth tillbaka tre befruktade ägg. Det var hon själv som ville ha tre och läkarna sa OK efter tvekan.

Timo var lite nervös över det här beslutet men Lisbeth gjorde en egen kalkyl. Att det skulle bli trillingar var inte troligt, knappast heller tvillingar i hennes ålder. Möjligen ett barn om det blev något alls.

Lisbeth blev gravid. Ännu en graviditet med komplikationer. Tidiga blödningar precis som förra gången. I vecka 30 en större blödning och ambulansfärd till sjukhuset. Moderkakan satt lågt. Täta kontroller. Planerat kejsarsnitt tio dagar före beräknad förlossning.

– Timo var nervös. Christoffer sa: Tänk om bebisen dör! Men jag tänkte att det inte kunde gå illa en gång till, säger Lisbeth. Den här gången fick Timo vara med och ta emot sitt barn, Jonathan, en frisk liten pojke.


Amalia, Jonathan och Christoffer.

 

av Kerstin Fredholm

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.