villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Fråga om psykologi: Ingegerd Wirtberg

Ingegerd Wirtberg, psykolog och familjeterapeut vid Norrlands universitets sjukhus. Hon har fått frågan “Plötsligt säger han att han vill bryta upp, vad ska jag göra?”.

 

 

Fråga:
Nora och hennes sambo Hans har varit ett par i elva år. Dom har tillsammans gått igenom en mängd fertilitetsbehandlingar utan att lyckas med att få barn. Anledningen till problemen ligger hos Nora, kvaliteten på hennes ägg är inte tillräckligt bra. Dom har gjort insemineringar, IVF-behandlingar och till sist återstod det att försöka få barn genom äggdonation i Finland.

Men både Nora och hennes sambo mådde vid det här laget så pass dåligt att dom inte orkade fortsätta med fler behandlingar. Noras man sa att han ville skjuta upp äggdonationen på obestämd tid, dom tackade nej till tiden dom hade på kliniken. Nora är fyrtiofyra och Hans är trettioåtta år.

För två månader sedan berättade plötsligt Hans att han ville bryta upp. Han hade träffat en ny kvinna. Han säger att han älskar henne och att känslorna för Nora inte har funnits där på ett tag.

Hans säger också att barnlösheten inte har med hans beslut att göra. Han har inga känslor mer för Nora och att barnlösheten är något hon själv måste komma vidare med och acceptera. Han kan inte fortsätta att leva med någon enbart för att han tycker synd om henne.

Detta har självklart drabbat Nora mycket hårt. Att bli lämnad av sin partner är en svår situation i sig och att dessutom veta att svårigheterna med att få barn i och med separationen gör det ännu tyngre.

Det har varit svårt på flera olika plan säger Nora. I botten fertilitetsproblemet med behandlingar som misslyckats och även för min del att det varit mitt “fel”. Det har varit på grund av mina dåliga ägg som vi inte fick några barn. Sexlivet påverkades. Det har varit tufft för oss båda. Detta är en kris som vi levt med under lång tid.

Att sen bli lämnad, att stå inför faktum att ens partner inte längre vill leva med en, det är fruktansvärt med allt vad det innebär. Övergivenhetskänslor, chock, rädsla, ilska, svartsjuka. Och dessutom att den som man trodde att man skulle dela sitt liv med en plötsligt är ens ovän. Min sambo är mitt upp i allt detta elak som om han måste vara arg på mig för att rättfärdiga att han brutit upp. Även om han inte vill leva med mig så måste han väl förstå att jag mår väldigt dåligt?

Men jag tror faktiskt inte att Hans själv har kontroll över sin situation säger Nora. Kvinnan han träffat på en Ålandsbåt är själv nyskild och har fyra barn mellan tre och elva år. Hon har det tufft ekonomiskt och pappan till barnen är arg och hotfull. Dessutom har hon steriliserat sig och det innebär att Hans sannolikt inte kommer att bli pappa i detta förhållande heller. Hela situationen låter helt desperat säger Nora, som om han har handlat i panik.

Nu vill han att allt ska gå mycket snabbt. Sälja huset genast, dela upp våra saker. Vi har träffats två gånger under den här tiden. Första gången grät jag nästan hela tiden, till sist reste han sig upp och gick, han orkade inte med det.

Jag hade ett samtal med en familjeterapeut som ansåg att jag helt enkelt skulle gå vidare utan min sambo, inse fakta att han ville skiljas. Terapeuten hade ingen förståelse för det här med barnlösheten, vilka problem vi gått igenom tillsammans och min situation nu.

Vad ska jag göra? Bearbeta skilsmässan, bli stark och redo att gå vidare. Hitta en ny man? En man som vill ha barn och som dessutom är beredd att göra detta med hjälp av äggdonation! Min ålder talar ju också emot att jag skulle lyckas med att bli mamma, men det är klart med äggdonation är det väl kanske möjligt?

Svar:
Ingegerd Wirtberg psykolog och familjeterapeut vid Norrlands universitets sjukhus svarar på Noras brev.

Det har gått ett antal veckor sedan du skrev och jag vet inte riktigt var du befinner dig just nu i förhållande till det som hänt dig men jag svarar utifrån det brev jag har.

Det är väl rimligt att du får veta något om mig som tar mig friheten att skriva till dig på ett ganska personligt vis. Jag är psykoterapeut med familjeterapiinriktning och jag har också arbetat med ofrivillig barnlöshet under många år genom att jag arbetat med forskning kring hur män och kvinnor reagerar på och hanterar ofrivillig barnlöshet. Dessutom har jag en gång i tiden varit ofrivilligt barnlös och själv gått igenom en del av det som en barnlöshetskris nästan alltid innebär.

Du skriver att du både brottats med en barnlöshetskris under en längre tid och sedan drabbats av att den du delat detta med lämnat dig för en annan kvinna. Det är mycket att hantera på en gång och det är inte svårt att leva sig in i alla känslor och tankar som detta väcker.

Att hantera två förluster samtidigt är inte så enkelt; den ena är mer osäker till sin natur – du antyder i ditt brev att kanske finns möjligheten fortfarande att bli mor – och det är väl just ett av problemen när man kämpar för att bli med barn, man vet inte och tvingas att leva i en slags ”dubbel bokföring” under ofta lång tid.

Den andra förlusten – att bli lämnad av den man delat livet, barnlösheten och längtan om föräldraskapet med – väcker naturligtvis starka känslor och är en stor utmaning att hantera.

Jag vet inte vilka tidigare erfarenheter du har som du kan luta dig mot i den här situationen. Ofta kan man behöva professionell hjälp att sortera och reda upp i alla tankar och känslor som uppstår.

Du hade också försökt ta sådan hjälp men kände dig inte mött på dina villkor om jag förstod saken rätt.

Det är naturligtvis så att många inte riktigt satt sig in i vad en infertilitetskris innebär även om de är psykoterapeuter, det är fortfarande något av en blind fläck trots att vi i samhället blivit oerhört mycket öppnare kring detta under de senaste femton åren. Detta är bara att beklaga men jag hoppas och tror att du kan hitta en bra terapeut som kan vara till hjälp. (Jag har föreslag på terapihjälp som du kan få via villhabarn.com).

Oftast vill man ha svar fort i en krissituation. Ska jag göra si eller så? Att orka vara kvar i situationen och bearbeta det som hänt är inte enkelt. Man får också goda råd från omgivningen som är välmenande och mer eller mindre användbara. Det kan vara svårt att höra sin egen “inre röst” ibland och få kläm på vad man själv vill eller vad man själv kan påverka.

Det kan vara bra att fråga sig just det. Vad kan jag påverka? Att använda sin kraft till det som man tror är möjligt.

Att dela med sina nära och kära är också något som kan hjälpa, människan är ett socialt ”djur” och vi är inte gjorda för att bära varken sorger eller glädjeämnen ensamma.

Att älta är Guds gåva till oss människor tänker jag ibland. Att få vända och vrida, få säga samma sak många, många gånger och att bli både arg, ledsen och kanske ibland till och med få skratta åt allt tillsammans med någon eller några som bryr sig om. Ofta berättar människor efter en kris att det var just det som bar dem igenom.

Ibland kan man få säga till sina vänner att jag behöver det här nu. De flesta vill hjälpa till bara de vet hur. De behöver bara få veta att de är till hjälp när de lyssnar och delar.

En god vän till mig berättade en gång då hon drabbats av en stor förlust att hennes mamma hade gett henne ett gott råd.

“Glöm inte att tända ett ljus när du äter eller köpa en vacker blomma till dig själv ibland”.
Jag har tänker på det ibland, att visa omsorg mot sig själv då man bäst behöver det.

Jag slutar nu och önskar dig lycka till!

Vänliga hälsningar
Ingegerd

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.