villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Blir det så blir det!

Jag träffar Brenda utanför hennes jobb i centrala Lund. Hon är liten och späd med tjockt rött hår i en fläta på ryggen. Jag ger henne en komplimang just för hennes vackra hår.

Tack ska du ha, jag tror faktiskt att det beror på att jag är med barn. Igen, fnissar hon.

Brenda är i tredje månaden och väntar barn för andra gången i sitt liv. Detta är liksom förra gången en graviditet som är resultatet av en IVF-behandling. Hennes man Tomas och hon har gjort en mängd behandlingar. Inte under en enda av alla dessa behandlingar var de i närheten av en graviditet berättar hon.
–Jag gick aldrig över tiden ens en ynka dag, mensen kom klockrent.

Borde alltid vara gravid
Brenda berättar att egentligen borde hon alltid vara gravid eftersom hon mår så himla bra under graviditeten.
–Du ger mig en komplimang för mitt hår och jag håller faktiskt med dig säger hon. Så här tjockt och snyggt hår hade jag även förra gången, då jag väntade Johan. Jag var helt enkelt i toppform både fysiskt och psykiskt. Jag borde alltid vara gravid.

Men det har alltså inte varit särskilt lätt att bli med barn. Brenda och Tomas började så smått försöka att bli med barn då Brenda hade fyllt tjugoåtta år. Ingenting hände, de gick igenom en fertilitetsutredning och sedan gjorde de en mängd behandlingar.

–Jag orkar inte berätta om alla turerna i detalj. Hur som helst var det en ständig kamp. Upp och ner, stor förväntan och stor optimism precis i början av ett försök och sen tog man sig igenom hela sträckan sprayning, sprutor, äggplockning, återsättning, ruvning och så rakt ner i backen fullkomligt förkrossad varje gång det misslyckandes. Jag förstår faktiskt inte hur vi orkade?

Lättare fysiskt
Rent fysiskt tycker Brenda att hon klarat av behandlingarna ganska bra, hon upplevde att om hon bara var på gång och praktiskt utsatte mig för chansen att bli med barn så höll det henne uppe.

–Jag har aldrig haft något obehag av vare sig tandläkarbesök eller blodprovstagningar tidigare i mitt liv. Nej det jobbigaste har helt klart varit det psykiska.

Det är intressant det som framkommit i studien på Sahlgrenska. Kanske hade det varit skönt att få höra talas om detta just då vi var mitt uppe i försöken, det hade kanske kunnat lugna något säger Brenda.

Hon berättar att hon hela tiden anklagade sig själv för att inte vara tillräckligt cool. Även Tomas kunde komma med synpunkter om att hon borde slappna av vilket resulterade i ännu mer stress.

–Hur skulle jag kunna låtsas att jag inte bekymrade mig över hur det gick?

Jag grät oavbrutet
Vid ett tillfälle precis innan Brenda och Tomas skulle få tillbaka befruktade ägg så hade deras hund Bobo blivit påkörd och de var tvungna att avliva honom.
–Jag tog det jättehårt (det var ju min ställföreträdande baby). Den ruvningsperioden bestod mest i att jag grät oavbrutet. Dels över Bobo och dels över att jag i förskott tog ut det misslyckade provrörsförsöket. Mycket riktigt så blev jag inte med barn. Och jag kan faktiskt inte förstå hur det skulle kunna ha lyckats så risigt som jag mådde. Men då menar dom i stresstudien att detta inte skulle inverka, det är svårt att tro.

Brenda tycker själv att hon är en ganska balanserad människa. Hon har lätt för att uttrycka känslor och föser sällan problem under mattan eller låtsas att de inte finns.
–Både jag och Tomas har hela tiden talat öppet om att vi inte kunde få barn.

–Kanske kan jag uppleva att jag velat alldeles för mycket? Ibland om jag pratar med någon som inte har barn men som försöker men som säger: blir det så blir det, då har jag ganska svårt att förstå dem. Jag kan inte förstå att man kan ta det så lugnt.

Äntligen lyckades det
Och så till sist lyckades de, Brenda blev med barn.
–Det måste ha varit så att äntligen var äggen och spermierna av superkvalitet. Själv kände jag mig inte annorlunda den här gången. Om jag ska förklara det på något sätt så var jag möjligtvis denna gången inte enbart fokuserad på behandlingen. Jag hade just börjat ett roligt nytt jobb som jag gick upp i med hull och hår.

–Sen gick allt som på räls. Jag blev tjock och snygg, mådde som en prinsessa, och jag njöt i fulla drag.

Graviditet, förlossnings, småbarnstid och så ville de försöka få ett litet syskon till Johan. och nu var det inga problem. Brenda blev med barn direkt. I och för sig med hjälp av IVF men det lyckades på första försöket.
–Jag tycker nog att det är rätt osannolikt att det här med stress inte skulle ha någon betydelse? Men visst, det är ju underbart om man kan slippa att skuldbelägga sig själv. Bara det kan säkert göra många kvinnor lite mer avslappnade. Blir det så blir det!

 

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.