villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Frågor om psykologi: Anders Danielsson

Anders Danielsson, gestaltterapeut, Stockholm. Han svarar på frågor om förhållanden, känslor, barnlöshet, svärmor, vad man gör när man tycker olika med mera.

 

 

Maj 2006

Fråga:
Jag har sedan vår dotter föddes velat ha flera barn, hon är idag fyra år. Min dröm var en stor kärnfamilj. Dock har förhållandet till pappan blivit sämre och sämre för varje år. Han gick inte med på att skaffa barn förrän sent och har sedan sexvägrat. Vårt sexliv var redan dåligt när vi flyttade ihop, vilket jag borde tagit som ett varningstecken. Han lovade att det skulle bli bättre när vi flyttat ihop, han skylde på jobbet m.m. Därefter har det bara gått utför, och vårt samliv är borta. Han kramas inte längre, säger inte godnatt och så vidare.

Jag har alltid velat prata om problemen men han kan och vill inte. Min uppfattning är att det är jag som försökt ta itu med förhållandet för att få det bättre. Planerar aktiviteter, försöker hitta på saker för att göra honom glad, överraskningar och liknande. Men det har jag slutat med nu för det ger ingenting. Jag vet att jag har egna svagheter men det hjälper inte att jag kämpar med dem om han inte är villig att göra samma sak. Han har blivit mer och mer passiv till att slutligen inte prata med mig.

Alldeles nyligen tog jag upp det här med ännu ett barn, ett syskon. Då svarade han: Du är för gammal, så det kan du glömma.

En vän sa till mig: Han försöker straffa sig ut ur förhållandet. Ja, det verkar som att han kommer att lyckas. Vår dotter börjar bli lika grinig och elak som han är mot mig. Fast hon är också många gånger en underbar och väldigt samarbetsvillig tjej som betygar sin kärlek på alla sätt. Hon och jag har aldrig kunnat göra något utan hans medgivande. Jag och vår dotter vill exempelvis ha ett husdjur men det får vi inte. Han skaffade fiskar istället eftersom det var hans gamla hobby. Vi kan inte fixa hennes rum och så vidare. Han verkar livrädd för att tappa kontrollen. Jag har försökt att få honom med på parsamtal med han har avbokat tiderna. Nu är jag 40 år, och väldigt ledsen över att förhållandet inte fungerar. Jag sover dåligt och gråter ofta.

Ibland har tankar på att vi skulle adoptera om det hade varit lättare för honom att acceptera. Men jag tror tyvärr inte att han är villig att genomgå en adoptionsutredning och att adoptera. Jag har skrivit ut sidor från nätet om adoptions och velat prata med honom om det. Han har alltid undvikit samtalsämnet. Jag har till och med tankar på att vi skulle kunna separera efter en adoption.

Det är ett stort nederlag att inte lyckas hålla ihop familjen. Jag vill så gärna stanna kvar, eller vill jag det?. Ja, jag vill ha fler barn och förbättra förhållandet. Jag lever tvärt emot mina drömmar, och kan inte förändra något.

Det enda som gör det värt att leva är vår dotter. Men varje morgon är en kamp för att hålla mig glad inför henne. Varje kväll när hon har lagt sig känns det tomt och jag väntar bara på att få lägga mig. Om vi separerar måste jag dela henne med honom istället för att få ha en stor familj, det känns så hemskt.

Jag har tidigare, när hon var 1-2 år, gått till en psykolog. Jag hade tvångstankar, att det skulle hände henne något. Dessa tankar kan jag fortfarande ha, fast de kommer mer sällan. Redan då var jag ledsen över förhållandet, och fasade för att även min dotter en dag skulle bete sig som honom. Psykologen vill att jag tog tabletter men det ville jag inte. Nu känns det som att jag är där igen och jag ska ringa och få en ny tid.

Jag tror att han är rädd för att förlora oss. Men jag tror samtidigt att han vill att jag ska ta steget ur för att han inte vågar. Vem av oss mår sämst tror du? Jag tror att han är utbränd sedan många år. Jag blir arg när jag tänker på hur mycket energi jag lagt ner för att jag hoppats att det ska bli bättre.

Kan jag göra något mer? Eller ska jag tvingas packa och gå? Detta är en mardröm som också börjar påverka vår dotter.

Svar:
Problemet att inte dela sin önskan om barn med sin partner har jag mött allt oftare på senare tid och jag kan tänka mig att läsare av ditt brev kan känna igen sig. Men du beskriver också hur ditt förhållande på många andra sätt inte ger dig vad du behöver. Avståndet mellan dig och din man tycks inte bara gälla barnfrågan utan kontakten er emellan verkar i stort sett vara bruten. Han talar inte längre med dig och rör inte vid dig, men lyckas ändå styra dig och inkräkta på din relation med din dotter.

Din berättelse gör starkt intryck på mig och, tror jag, många andra som tar del av det. Du undrar vem som lider mest av er och om han försöker straffa ut sig ur förhållandet. Det kan man givetvis fundera på, men eftersom det är du som skriver väljer jag att rikta mig till dig. Den fråga som följer mig under läsningen av brevet är hur mycket lidande du är beredd att ta.

Du berättar att du alltid drömt om en stor familj med många barn och det låter som om hoppet om den fortfarande lever. Drömmar kan vara goda drivkrafter för att uppnå sina mål, men de kan också ställa sig i vägen för att se verkligheten som den är. Handen på hjärtat, vad talar för att du kan förverkliga drömmen om en storfamilj med din man även om han gick med på att skaffa ett barn till? Det kanske låter hårt men jag tror att det ärnödvändigt att du ser verkligheten som den är för att du ska få kraft att handla.

Du har en dotter som du älskar över allt annat och som du har en fungerande relation med när vi får rå er själva. Om du lämnar din man är du rädd för att vara utan henne när hon är hos sin pappa. Det kan jag verkligen förstå, men redan nu är ju er kontakt inskränkt av din mans inflytande. I själva verket befarar du att er relation förstörs om du fortsätter så här.

Du skriver att även hon vänder sig emot dig. Precis som du tror jag att hon reagerar på problemen mellan dig och din man, men jag tror inte att hon gör det av illvilja mot dig. Pröva tanken att det är tvärtom: hon släpper ut sin ilska och frustration där det finns plats för den. I så fall är det ett tecken på hennes tillit till dig. Försök att lita på att både hon och du klarar av att möta hennes ilska, även om det gör ont i er båda. Ni har ju också väldigt många fina stunder tillsammans.

Det låter som om du gett upp hoppet om förhållandet med din man och nu bara lever för din dotter. Jag kan tänka mig att du är en fin mamma för henne men för både hennes och din skull tror jag att du behöver mer att leva för och engagera dig i. Det kan vara smärtsamt att inse att livet inte blir som man tänkt och hur man än försöker lyckas man inte styra det dit man vill. Man kan behöva sörja det som inte blev för att kunna släppa taget och öppna sig för allt det som ändå är möjligt. Läser du ditt brev igen tror jag att du kan se att du redan där ger dig själv ledtrådar för framtiden.

Det låter klokt att du bokat tid hos din psykolog igen. När man står inför att förändra sitt liv är det skönt att ha någon vid sin sida att resonera med och söka stöd och tröst hos.

Varma hälsningar
Anders

Mars 2006

Fråga:
Min man ser bara det negativa i att ha barn. Därför tycker han inte att vi skall ha några. Det kommer enligt honom att fördärva vår förhållande. Bör tilläggas att vårt förhållande idag är mycket bra och har alltid varit. Vi älskar varandra mycket och har kul tillsammans.

Han har under alla år visserligen sagt att han inte var säker på att han vill ha barn någonsin. Men naiv som jag är så har jag alltid trott att när vi levt tillsammans en viss tid och “allt fallit på plats” så vill han ha. Vi har varit gifta i sju år. Men han har alltid en ursäkt för varför det inte är läge för barn.

Han vill ut och resa, vårt hus skall renoveras, han vill sporta mer och hinna meka mer med sin motorcykel, vårt sexliv kommer att försvinna/inte hinnas med, han vill sova ostört på helgen och så vidare. Dessutom tycker han att han är för gammal; han är 41 år.

Själv har jag inte tänkt så mycket på barn tidigare men de senaste fem åren (jag är 36 år) så har jag börjat längta efter barn. Det är jättejobbigt när alla runt om en får barn, på jobb och i kompiskretsen. Det känns som om det är mig det är fel på. Att jag inte lockar fram den där känslan hos honom; att vilja ha barn.

Samtidigt håller jag med om att det säkert inte är en dans på rosor med barn. Tänk om barnet blir sjukt, astma eller annan sjukdom eller kolik i månader. Nätter utan sömn. Då är det jag som fördärvar vårt förhållande genom att ha fått min vilja igenom med barn.

Samtidigt vill jag nämna att han är jättebra mot barn och våra vänners barn gillar honom. När vi passar dem så tycker de han är kul att leka med.

Jag respekterar honom för hans vilja att inte ha barn, för varför måste det vara just som jag vill. Jag önskar bara att jag kunde ta bort den där längtan som finns inom mig som ett sår. När jag väl känner mig OK så får man veta att en kompis skall ha barn. Så är det dags att lappa och laga såret igen och nästan all energi går åt och resten går åt att hålla en fasad utåt att allt är som vanligt.

Jag försöker prata men honom men då försöker han bara övertala mig om hur jobbigt och negativt det är med barn. Att de vi känner inte verkar lyckliga eller har tid över för varandra. De ser slitna ut, allt de gör kretsar runt barnen osv. Egen fritid och intressen finns inte… Och jag kan inte få fram något positivt som han tycker är OK. För mycket av det som han tar upp är jag tvungen att hålla med honom om. Våra vänner ser slitna ut. De tar nästan inte på varandra. Irritation om vem som skall göra vad och när med barnen. Och läser man på nätet och i tidningar så skriver de så ofta om allt jobb och negativt med barn – Nannyaktuten på TV gör ju inte bilden mer positivt.

Jag är rädd för att bli gammal. Att sitta ensam i en lägenhet om han dör före mig. Att inte ha någon egen familj. Kanske är detta egoistiskt.
Jag är så kluven när det gäller att skaffa barn. Önskar att jag var yngre och att tiden inte gick så fort. Samtidigt önskar jag att jag hade tagit upp detta tidigare, innan jag ens var 30 år.
Samtidigt vill jag inte var utan det vi har idag. Jag älskar honom så mycket och han är så omtänksam mot mig i mycket. Han vill verkligen ge mig allt och göra mig lycklig men att skaffa barn är tvärstopp. Han har själv inte tänkt så mycket på barn. I hans förra förhållande pratade de inte om det alls.

Det känns som om han är rädd. Att han inte har kontroll på läget om en annan individ kommer in i vårt liv och vad det kommer att innebära. Jag har försökt hitta något på nätet där jag kan känna igen min situation, men inte hittat något. Det handlar bara om att rent medicinskt inte kunna få barn.

Egentligen vet jag inte om du kan ge mig svar. Men har du varit med om par som haft samma problem. Hur har de löst situationen? Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har? Det finns ju de som inte har någon att dela livet med eller som älskar dem.

Hälsningar Katarina

Svar: Jag håller med dig om att din frågeställning inte är så belyst i det som skrivits om barnlöshet, men det betyder inte att du är ensam om detta svåra. Jag träffar då och då människor som är eller har varit i din eller i din mans situation. Det förekommer också att par som prövat IVF utan framgång hamnar i ett läge där den ena vill fortsätta och den andra göra en paus eller helt avsluta försöken att få barn. Att inte vara helt ensam om sin livssituation kanske kan ge lite tröst, även om det inte löser problemet. Inte heller jag har någon enkel lösning att komma med men jag vill ge dig några reflektioner.

Det första jag vill ta upp är den kluvenhet inför barn som du beskriver så bra. Det går verkligen att känna din vånda. Medan din man tycks vara orubblig så vänder och vrider du på frågan. Jag uppfattar inget tvivel på själva längtan efter ett barn, snarare på vad det innebär att leva med barn. Inblicken i vännernas småbarnsliv är inte upplyftande och du vill inte förlora det ni har nu, skriver du. Du skräms också av ansvaret för om du driver igenom din önskan och det inte blir bra.

Det är inte så konstigt att du tvekar. Att skaffa barn är ett stort beslut och går ju inte ta tillbaka. Men vad jag undrar är hur mycket av din osäkerhet som har med din mans motstånd att göra. Skulle din tvehågsenhet vara mindre om han var med på båten? Händer det även i andra frågor där ni tycker olika att du låter dig övertygas av hans goda argument, mer än han tar till sig dina?

Att lyssna på andras åsikter är en god egenskap men lyssnar man för mycket kan man tappa bort sig själv och det blir otydligt var man själv står, både för sig själv och för omgivningen. Är du inte tydlig mot din man kan det vara svårt för honom att förstå djupet av din längtan, och betydelsen för dig av att avstå. Följden av att du står på dig kan förstås bli att frågan ställs på sin spets mellan er. Men som det nu verkar av ditt brev pågår det en kamp inom dig och det tycks ju inte heller leda framåt.

Det som slår mig när jag läser ditt brev är att du verkar ensam med detta svåra. Stämmer det? Du känner dig utanför och som om det är ”fel” på dig i förhållande till de du möter på arbetsplatsen och i vänkretsen. Du berättar om samtalen med din man, men jag får inte riktigt klart för mig om du känner dig förstådd av honom i din barnlängtan och kan dela din oro och ledsenhet.

Det svåra Katarina, som jag uppfattar det, är att du och din man älskar varandra och vill leva tillsammans men på en avgörande punkt har ni olika uppfattning om hur det livet ska se ut.

I en sådan situation behöver man ett samtalsklimat där var och en kan vara tydlig med vad man tänker och känner och samtidigt visa öppenhet och förståelse för den andres tankar och känslor. I brevet låter det som om era samtal får karaktären av diskussion om fördelar och nackdelar. Det är inte så konstigt att ni försöker övertyga varandra, men då är det lätt att det smyger sig in ett moment av dragkamp som snarare låser fast än skapar öppningar.

Barn eller inte handlar ju också om djupt känslomässiga behov och reaktioner. Du beskriver t ex din barnlängtan som ett sår som inte läker och du tror att bakom din mans motstånd döljer sig rädsla och oro för att tappa kontrollen. Talar ni om detta? Berättar du t ex för honom hur svårt du har det när någon i din omgivning får barn, eller håller du fasaden även inför honom? Om ni inte redan har gjort det tror jag det vore bra om ni hittar sätt att ta upp detta och då handlar det minst lika mycket om att lyssna och försöka förstå den andre som att prata själv. Det är inte så lätt, men med er starka kärlek som grund kunde det kanske vara möjligt att försöka.

Det finns ju också möjlighet att söka professionellt samtalsstöd hos en terapeut eller kommunal familjerådgivare. Inte heller de kan lösa problemet åt er men de kan stödja er att skapa en dialog som för er vidare. Om ni inte är intresserade av sådan hjälp tillsammans kanske du ska fundera på vad du behöver för stöd själv. Hur du än gör är det ett svårt val du står inför och det kan vara tungt och förvirrande att hantera det själv. Tillsammans med en nära förtrogen vän kan du ventilera din oro och kanske hitta nya uppslag till hur du ska gå vidare. Du kanske också ska fundera på om du skulle vara hjälpt av en egen kontakt med en terapeut. Det viktigaste är att du tar dig själv, din barnlängtan och din kärlek till din man på allvar och skaffar det stöd du behöver.

Varma hälsningar
Anders Danielsson

Oktober 2005

Fråga:
Har under många år levt under hård press. Det har till stor del att göra med att jag inte blir med barn men också med den ensamhet jag känner över att inte kunna prata med min man.Vi har en son på 11 år, han är född 1994. 1997 fick jag ett utomkvedshavandeskap i ett tidigt stadium. Min man tyckte inte att detta var så farligt, han sa att jag skulle vara glad att vi redan hade ett barn. Jag fick inget stöd från honom.Jag levde vidare ensam med min ångest. Varför blev det så här? Har sedan dess hoppats på att bli gravid år efter år. Jag går där med min längtan men inget händer.Kollapsade förra året mycket på grund av just min familjesituation. Min man tror att det är av andra orsaker och jag låter honom tro det.Jag blev sjukskriven på grund av det som idag kallas utbrändhet. Blev inlagd på psyk för att ta igen mig några dagar. När jag kom hem mådde jag inget vidare men jag hade heller inget stöd från min man. När jag var ledsen som jag var nästa hela tiden och grät så bad jag om hjälp vilket jag gjorde i början för jag hoppades han skulle förstå att jag behövde stöd. Då svarade han:

– Vad tycker du att jag ska göra, ska jag köra in dig igen eller? I en sådan här situation behöver man stöd men jag hade ingen. Enligt hans mening har jag låtsats vara sjuk men så är inte fallet.

Idag kan jag hantera saker på ett bättre sätt eller vad man nu ska säga. Jag tar inte lika illa vid mig när han kastar ur sig hemska saker visar mig aldrig ledsen så att han ser det.

Vi har gått på fertilitetsutredning. Men tänk dig in i att du har med dig din käraste som inte är tillmötesgående mot några av frågorna som läkaren ställer. Ännu värre blev det då vi blev rekommenderade provrörsbefruktning. Min man ville inte, han sa stopp och undrade hur vi skulle kunna har råd med detta?

När vi gjorde utredningen lämnade min man spermaprov som visade att han hade för lite antal spermier. Detta upplevde han som jobbigt. Något år senare kom jag i kontakt med en läkare på Huddinge sjukhus och när hon läste igenom vår journal fick min man lämna ett nytt prov och då visade det att det inte var något fel på hans spermier.

Har under alla år levt med vad han vill och inte vad jag själv vill. Försöker att prata men det går inte, han blir bara arg. Han vill inte bli pappa igen nu när han är 40 år, han vill inte börja om.

Hur kan jag gå vidare? Jag undrar också varför jag aldrig blivit rekommenderad att gå och prata med någon som förstår hela mitt problem. Jag känner att åren bara rullar på. Jag går här med dessa ständiga olycklighetskänslor och massvis med frågor. Hela tillvaron är kaos.

Hoppas på ditt svar.
Marie

Svar: Jag vill gärna svara på ditt brev. Din förtvivlan framträder så starkt ur det du skriver. Förhoppningsvis får du några trådar att nysta vidare i även om ett enstaka brev inte kan lösa dina problem.

Här på villhabarn-sajten under rubriken Psykologi refereras forskning som visar att kvinnor och män kan reagera mycket olika på fertilitetsproblem och bete sig på ett sätt som verkar främmande för varandra. Kanske kan du få några ledtrådar där till att det har blivit som det har blivit för er. Kan det t ex vara så att din mans bristfälliga stöd inte bara beror på ovilja eller okänslighet, utan på missriktad hänsyn eller oförmåga att ge dig det du behöver. Hur tydlig har du varit med vad du känner? Har du förklarat för honom exakt vad du behöver?  Jag är medveten om hur svårt det kan vara att be om hjälp, särskilt när man behöver den som mest och inte får något ”gratis”. Och man kan tycka att man inte ska behöva förklara för den som står en närmast men det är inte alltid så.

I ert fall verkar det dock inte bara vara kommunikationen som brister, ni vill olika saker. Du längtar intensivt efter ett barn till medan din man inte vill ha fler, i alla fall inte till priset av utredning och behandling. Hur ser du på den skillnaden mellan er? Att du inte känner dig respekterad av din man är uppenbart, men kan du respektera hans ställningstagande och motiven för det, t ex omsorgen om ekonomin, det obehag han tycks känna inför utredning och behandling eller att han kanske är nöjd med ert liv som det är med ett barn? Respekt för varandras känslor, tankar och åsikter är ju grundbulten i en fungerande relation.

Din egen situation beskriver du som att du inte visar dig ledsen för din man, låter honom tro saker om dig som inte stämmer, inte får något stöd, får utstå hemskheter mm. Det är starka uttryck för kontaktlöshet som är mycket berörande att läsa. På mig låter det som om förtroligheten och omsorgen om varandra som är så viktig i en relation är skadad hos er. Om detta är följden av konflikten kring ett andra barn eller även har andra förklaringar framgår inte riktigt av ditt brev. Började era slitningar i samband med att du ville ha ett barn till, eller är det så att problem som finns mellan er blir särskilt tydliga i denna konflikt?

Kanske sammanfattar du din belägenhet bäst själv när du skriver att du under alla år har levt med vad din man vill och inte efter vad du vill själv. Är det dags att ta den insikten på allvar och skaffa den hjälp du skriver om på slutet i brevet? Nu vet du ju att den finns!

Du har redan haft kontakt med psykiatrin och om det känns bra för dig kan du söka en samtalspartner den vägen, kanske har du redan en etablerad kontakt som du kan gå vidare med? Ett alternativ är att söka upp en privat terapeut. Då har du större möjligheter att påverka vem det blir men det kostar betydligt mer. Har du råd kanske det kan vara värt de pengarna, för handlar inte ditt brev till sist om att du är värd att ha det betydligt bättre än vad du har det nu. Den rätten måste du först och främst ge dig själv. Det är första steget mot att låta din vilja styra ditt liv. Passa på att agera just nu när du verkar ha kraft och motivation att göra något åt din situation.

Med vänliga hälsningar
Anders Danielsson

Mars 2005

Fråga:
Jag och min man har varit tillsammans i mer än tio år och gifta i sex. Fem av dessa år har vi försökt få barn, först på egen hand och så småningom med hjälp av IVF. Under de senaste tjugo månaderna har vi gjort fyra IVF-försök och fyra frysförsök. Inget av dem har lyckats. Läkarna säger att det troligtvis beror på otur, och att man nästan säkert lyckas förr eller senare när man får så fina embryon som vi. Nästa vecka ska vi träffa vår läkare för en diskussion om vi ska gå vidare med ett sista försök eller inte.

Naturligtvis är vi, framför allt jag, trötta och ledsna efter allt detta. Men trots allt finns det ljuspunkter. Min man och jag har klarat att hålla ihop genom de här svårigheterna. Det har varit svårt, särskilt i början, och då sökte vi hjälp hos familjerådgivningen vilket var bra. Jag har också gått hos en psykolog på egen hand. Vi är överens om att adoptera om vi inte får biologiska barn.

Nu till min fråga. Hur ska man kunna fatta beslutet att ge upp med IVF-försöken? Det är som att spela roulette, nästa gång kanske det lyckas. Om vi ger upp nu kanske vi alltid kommer att undra vad som hade hänt om vi försökte en gång till. Vi har offrat så mycket, det har varit så jobbigt, vi har gjort så många försök, ett till gör ingen skillnad i lidande, och tänk om det försöket blir det som lyckas? Ger vi upp nu känns det som att all möda och smärta hittills har varit bortkastad.

Å andra sidan blir det allt mer klart att vi inte kan leva så här längre. Vårt äktenskap klarar det, vi älskar varann mycket och har prioriterat varann genom detta. Men våra övriga relationer har tagit stryk. Vi känner oss mycket ensamma och utanför gentemot familj och vänner. De vet vad vi går igenom men kan inte trösta oss. Vi måste ta oss ur det här ekorrhjulet och komma tillbaka till livet. Läkarens ord väger förstås tungt i detta, men jag misstänker att vi kommer att få höra samma sak som innan, att vi har en god prognos. Jag har sagt rentut att jag känner mig uppgiven och inte vet om jag orkar fler försök, och de har svarat att det bara är vi som kan avgöra hur länge vi orkar. Ja, det är klart! Men jag tycker ändå att de smiter undan lite väl enkelt genom att lägga över hela ansvaret på oss. Dessutom tycker jag att vi har viss anledning att känna oss besvikna och kanske till och med bittra. Åtta gånger nu har vi fått höra att det var en bra cykel, att vi har goda chanser, och åtta gånger har testet visat negativt.

Självklart kräver jag inte att någon annan ska ta ansvaret för mitt liv, det vill jag inte heller. Men detta, att avstå från chansen att få biologiska barn, att släppa drömmen, det klarar jag inte själv. Men vad kan vi begära av läkarna?

Det vore intressant att höra dina synpunkter på detta.

Hälsningar
Agnes

Svar:

Svaret på din fråga har dröjt länge och kanske har du redan hittat sätt att gå vidare. Jag vill ändå ge mina kommentarer för frågan om när det är dags att sluta med IVF är en av de allra svåraste med barnlösheten. Den ställs på sin spets när man, som ni, har gjort ett antal försök och hoppet och krafterna sviktar. Men för många finns den med redan från början, om inte annat indirekt, som funderingar och oro. Vad händer om det misslyckas? Orkar jag igen? Vad är det vi ger oss in på? Klarar vi det här? En del par väljer bort IVF för att de av ett eller annat skäl inte vill utsätta sig för de påfrestningar som behandlingen kan innebära.

Som ditt brev så tydligt illustrerar känner man sig lätt väldigt utlämnad och ensam. Till syvende og sidst är det paret självt som måste fälla avgörandet och även i förhållande till sin partner kan man uppleva sig ensam. Alla helst om man inte är överens förstås, men även om man delar uppfattning kan sorgen och smärtan vara så stor att man just då inte riktigt förmår att finnas för varandra. Att avsluta kan kännas som ett svek, inte bara mot sig själv och varandra, utan på något diffust sätt även mot det barn som inte får bli till. För andra kan det vara en lättnad och befrielse att sätta punkt. Det första jag vill förmedla är därför att det är ett beslut som kan väcka väldigt starka och motstridiga känslor och att det inte är något konstigt med det. Den kärlek, ambivalens, ilska och bitterhet som du berättar om uppfattar jag som helt naturlig i den svåra situation ni befinner er i.

Men hur kan man då resonera? Det är egentligen omöjligt att säga något generellt om. Det är så många individuella faktorer som pekar i olika riktningar; medicinsk prognos, ålder, antal gjorda försök, ekonomi, känslomässiga drivkrafter, hälsa, arbetssituation och livsvillkor i övrigt mm.

För en del står det alldeles klart att nu är det nog, t ex på grund av påtagliga fysiska eller psykiska symtom. Men för andra är det ett beslut som måste fattas i tvehågsenhet. Om den medicinska prognosen är god får ambivalensen dessutom extra bränsle. Nästa försök skulle ju kunna vara det som lyckas, som du skriver. Det är alltså ett beslut som måste fattas trots att man inte hittar det avgörande argumentet eller känslan.

När jag läser ditt brev får jag intrycket av att för dig är det mycket som pekar i riktning mot att avbryta nu, men att det slutliga steget är för svårt att ta. Att släppa drömmen, klarar jag inte själv skriver du. Sorgen blir så stor att hela projektet känns bortkastat och du befarar att ni ska ångra er eller grubbla resten av livet över om ni gjorde rätt.

Rädslan för att möta sorgen tror jag ibland kan leda par till fler försök än de egentligen har lust till. Att du ska ångra dig i framtiden kan du inte vaccinera dig emot, men en sak kan du vara säker på och det är att i dag fattar du ditt beslut efter det bästa av din förmåga. Ditt brev vittnar om stor omsorg om dig själv och din partner i den outhärdliga processen att komma fram till ett beslut. Även om du tvivlar på det beslut du fattar har du gjort så gott du kan just nu och mer än så kan du inte göra!

Jag undrar dessutom om det är själva beslutet som är det svåra. Är det inte rädslan för tvivlet och sorgen som hindrar dig från att ta det avgörande steget. Det vore kanske bra om du och din man pratar om det. Vad behöver var och en för att gå vidare? Vad kan ni göra för varandra och tillsammans? Det är kanske också dags att börja prata om ert liv bortom ²drömmen². Vad är det som skrämmer? Hur kan ni göra det meningsfullt? Vad är det till sist som är det riktig viktiga; att få ett biologiskt barn eller att bli mamma och pappa
och få leva med ett barn.

Därmed inte sagt att jag råder er att avsluta IVF-försöken nu. Utifrån din beskrivning finns det flera möjligheter. Du skriver att ni har en god medicinsk prognos och du antyder ingen stress av åldersskäl. Efter så många försök på kort tid som ni har gjort kanske ni behöver återhämta er och få lite distans innan ni fattar ert beslut.

Ibland kan det vara värdefullt att vidga perspektivet. Jag vill föra in ett perspektiv som kommer från par som avslutat IVF-försöken och inlett en adoptionsprocess. Från dem får man inte sällan höra att de önskar att de hade gjort det långt tidigare, då kanske beslutet att avsluta hade varit mycket lättare att ta, säger de bland annat. Jag är medveten om att det härkan vara känslig mark och att deras upplevlser går att se som en slags efterklokhet. När man är mitt upp i IVF-försöken kan man inte tänka så, säger en del. Jag tror ändå att deras erfarenheter har något viktigt att förmedla; möjligheten att tidigare i processen på allvar öppna sig för fler vägar att få barn. Man måste inte göra IVF ²färdigt² för att inleda en adoptionsprocess.

Har man som ni, Agnes, redan bestämt er för adoption om IVF inte lyckas kanske det inte behöver vara så avlägset. I ert fall skulle det kunna innebära att ni gör en paus i IVF-försöken eller parallellt med fler försök tar de första stegen mot en adoptionsprocess. Det kommer en punkt där man måste fatta avgörande beslut men det är mycket man kan göra fram till dess, inte minst när det gäller att lära sig om adoption och därmed mentalt öppna sig för det. Det är också möjligt att genomföra en adoption utan att släppa tanken på ytterligare IVF-försök.

Jag har respekt för att det kan kännas alltför ansträngande att hålla på med båda samtidigt. Det finns också praktiska och ekonomiska komplikationer. Men det kan vara värt att pröva tanken. Beslutet att avsluta IVF kan kännas mindre ödesmättat om en annan riktning mot att få barn redan är väl upptrampad och inte bara någon slags diffus reträttväg.

Icke desto mindre ska man någon gång sätta punkt för IVF och vad kan man då begära av läkarna, undrar du. Som jag uppfattar det inser du egentligen att beslutet ytterst är ert, men i din frustration kräver du ändå något mer av läkarna, oklart vad. Det är högst mänskligt tycker jag, jag har gjort likadant själv. Som jag ser det är ditt brev en tydlig illustration av hur känslig kontakten med IVF-läkarna är och att den långtifrån inskränker sig till strikt medicinska frågor. Att prognosen är god räcker inte längre för dig. En av de läkare jag och min fru hade sa en gång rakt ut att vi borde göra ett uppehåll för att återhämta krafterna. Det var precis vad vi behövde höra men för någon annan kunde en sådan frispråkighet ha blivit helt fel. Min personliga uppfattning är att det inte i första hand är vad de säger utan hur, som har betydelse. Det handlar om att kunna lyssna och ge ett gensvar som gör att du känner dig tagen på allvar. Även om du inte får den vägledning du önskar bidrar ett sådant bemötande till att dina egna svar får näring och kan bli tydliga.

Medvetenheten om bemötandets betydelse tror jag har höjts inom IVF-vården de senaste åren men kvaliteten varierar fortfarande mellan kliniker och enskilda läkare efter vad jag hör. Ibland behöver den enskilda läkaren uttryckligen få veta att man har behov av att få prata och hur man vill prata. Vill du ha ett konkret råd kanske du ska be om det. Ibland hjälper det inte att tala om vad man behöver och då kan man kolla upp om kliniken har tillgång till psykolog eller annat samtalsstöd. Eller söka upp det själv. Ni har ju haft god erfarenhet av professionellt samtalsstöd tidigare. Som jag ser det handlar det inte primärt om att få hjälp att fatta själva beslutet utan att under varsam vägledning få närma sig de känslor som beslutet väcker. Vare sig det handlar om att ta avsked av drömmen eller att mobilisera nya krafter efter upprepade besvikelser och motgångar.

Vänliga hälsningar
Anders Danielsson

Februari 2005

Fråga:
Hej Anders

Jag har under många år haft en stor längtan efter barn, men har inte lyckats med att bli gravid. Jag har genomgått de flesta mer eller mindre obehagliga undersökningarna och det som framkommit är att jag på grund av min övervikt inte har ägglossning. Jag har fått igång ägglossningen med hjälp av hormoner, men det har inte gett något resultat. Den här snart tioåriga processen har tagit knäcken på mitt äktenskap, vi är nu skilda. Min lösning på det problemet blev att tröstäta, få ryggskott och sedan utmattningsdepression som grädde på moset.

På något underligt vis har jag trots detta lyckats träffa en ny jättemysig kille som jag nu bor ihop med, och han vill inget hellre än att få barn. Jag har efter alla besvikelser på sätt och vis gett upp och ställt in mig på en barnlöst liv. Men han har till viss del väck upp längtan hos mig igen.

Men problemet är att jag ju fortfarande har en kraftig övervikt och skulle behöva gå ner cirka 30 kg för att få göra en IVF. Dessutom är jag 37 år och känner att jag kanske redan är för gammal. Jag är trött, sjuk och livrädd. Rädd för att bli en gammal sjuk mamma och någonstans tror jag att jag låter mig själv vara fet för att slippa…

Jag vet att mycket handlar om rädsla. Rädd för att genomgå denna jobbiga behandling, rädd för sprutor och sjukhus, rädd för att det inte ska bli något, rädd för att föda, rädd för att det ska vara något fel på barnet, rädd för att inte vara en bra förälder… Men jag vill ju egentligen inte slippa, jag vill jätte gärna få ett litet barn, jag har längtat så länge.

Själv kan jag gärna tänka mig att adoptera men min sambo vill försöka få ett biologiskt först. Och handen på hjärtat så är det nog det jag också vill. Men hur ska jag få min hjärna att börja jobba för mig istället för emot mig? Jag saboterar ju hela mitt liv, och jag tror inte han kommer att stanna hos mig om jag inte gör ett rejält uppryck.

Kan du förklara varför jag beter mig som jag gör? Och vad ska jag göra för att ta mig i kragen? Jag känner mig nästan personlighetskluven i det här sammanhanget.

Jag har gått i samtalsterapi för min utbrändhet och mår betydligt bättre, men inte har det hjälpt på vikten. Och åren går…

I desperat behov av hjälp!

Lotta

Svar:
Svåra val är en del av livets villkor och tyvärr finns det sällan genvägar till det som betyder mest för en. Hur besvärligt det kan vara ger ditt brev starkt uttryck för. Jag tror många kan känna igen sig i upplevelsen av att motarbeta sig själv på något underligt sätt. Det kan ligga nära till hands att söka efter orsakerna i hopp om att det ska ²ta bort² frustrationen och bryta handlingsförlamningen.

Ditt brev innehåller en del teorier om vad det handlar om för dig men ingen tycks ge det svar du behöver. Jag vill därför undvika att ge dig nya uppslag att grubbla över. Min infallsvinkel blir i stället hur du gör och vad följderna blir.

Du har träffat en ny pojkvän som väcker din längtan efter barn igen. Ditt hjärta säger eget barn men du kan tänka dig att adoptera, medan han vill ha ett biologiskt barn. Så långt är det inga problem. De tycks komma när du ska sätta ner foten och fatta beslut. Då tar rädslan över och du kan inte bestämma dig. Något liknande tycks ske kring övervikten. Den besvärar dig och du vet att den är ett hinder mot att få barn men när du ska ta itu med den tappar du fokus och riktning.

Med tanke på vad du har gått igenom för att försöka få barn tycker jag att det är begripligt att du tvekar och oroar dig. Till skillnad från din pojkvän vet du dessutom vilka påfrestningar behandlingarna kan innebära. Om du verkligen försöker finns å andra sidan chansen att drömmen slår in och ibland är det lika skrämmande som att misslyckas. Att vara en som inte lyckas är smärtsamt men välbekant, medan framgången leder in på okänd mark med nytt ansvar, i ditt fall som gravid kvinna och förälder.

Det jag fäster mig vid är alltså inte tvekan och rädslan i sig, inte heller vad den beror på, utan hur du tycks ²använda den² som ett skydd eller hinder mot att handla. Och det är kanske inte så konstigt att du skjuter beslutet framför dig. Hur du än gör kan du inte i förväg veta vad följderna blir för dig och din pojkvän. Du måste göra ditt val utan att ha facit, hur obehagligt det än kan te sig. Att inte göra något alls blir också ett val: i ditt fall att avstå från barn.

Så vad göra, kanske du tänker? Jag har inga råd att ge om själva beslutet men några ord om förhållningssättet vill jag ge dig.

Du verkar klandra dig hårt för din ambivalens och det tycks bli till ett problem i sig. Du upplever att du motarbetar dig själv och kallar dig personlighetskluven. Kan det inte räcka med att säga att längtan efter graviditet och barn väcker motstridiga tankar och känslor hos dig. Som sagt har du ju skäl till det, enligt min mening. Hur vore det om du slutar bekämpa rädslan och ser den som en del av dig just nu, en jobbig del men inte konstig. Det kanske låter främmande eller omöjligt. Men är det inte precis så det förhåller sig? Du längtar efter barn och du är rädd! Rädd för behandlingen, rädd för att bli förälder, rädd för att din pojkvän lämnar dig om du ²krånglar². Förändring börjar som jag ser det med att acceptera verkligheten som den är, inom mig och omkring mig. En del av din verklighet just nu är ett val som väcker oro och rädsla. Om du ²tolererar² din rädsla som den är kan andra frågor få komma i fokus. Frågor som har att göra med vad du behöver för att kunna handla samtidigt som du är rädd. Har du det stöd du behöver omkring dig för att våga ta ett steg ut i osäkerhet? Finns det saker du behöver prata med din nya partner om? Etc.

Det första steget tar man alltid här och nu och det är sällan särskilt farligt eller svårt i sig självt. Det som skrämmer är motgångar i det förgångna eller farhågor för hur det ska gå längre fram. Att gå ner i vikt och skaffa barn är satsningar som tar tid och kräver uppoffringar och uthållighet men ett sätt att göra det mer hanterligt är att bryta ner det stora i mindre delar. Ta en satsning i taget och dela upp dem i mindre steg. På det sättet kan det bli lättare att hålla uppmärksamheten och energin på handling i nuet, och mindre på det förflutna eller framtiden. Genom att formulera realistiska delmål får du chansen att lyckas och uppleva framgång som ger råg i ryggen för att fortsätta med nästa steg.

Om det du beskriver är ett återkommande mönster när du ska fatta svåra beslut framgår inte av brevet. Beroende på hur du uppfattar ditt problem kan du överväga att ta professionell hjälp för att hitta fram till din kraft. Du har ju gått i terapi tidigare och funnit det givande. Terapi kan också vara en kortare samtalsserie med fokus på att tydliggöra och hantera dina behov och reaktioner i nuet. Kanske du skulle ha nytta av någon med kunskap om överviktsproblematik?

Det här var några reflektioner på det du skrivit, Lotta. Om det givit dig något är det bra. Men viktigare som jag ser det, är att du vågar lita på de svar som jag tror att du har inom dig.

Varma hälsningar
Anders Danielsson

December 2004

Fråga:
Jag är en tjej på 32 år. Jag fick redan då jag var 17 år veta att jag inte kunde få egna barn på grund av för tidigt klimakterium. Då var det inget större problem, det var ju inte aktuellt med barn just då.

Jag är tillsammans med samma kille sen jag var 16 år, så han har varit med och vetat om detta från början. Vi gifte oss för några veckor sedan och känner båda två att vi “hittat rätt”.

För några år sedan var vi i Finland och gjorde en äggdonationsbehandling med min syster som donator. Tyvärr inget lyckat resultat. Åkte någon månad senare tillbaka för att prova med de frysta ägg som blev över men tyvärr gick dom inte att tina upp, så det blev aldrig något andra försök. Besvikelsen blev givetvis mycket stor men det var inte mycket att göra åt det.

Vi trodde att lyckan var fullständig när det blev lagligt med äggdonation i Sverige men blev ytterligare besvikna då mitt landsting inte har “bestämt” sig hur dom ska hantera detta. Tidningsartiklar o radiointervjuer till trots, inget landstingsbekostat försök.

Nu har det stannat av här hemma, min man vill inte prata om det alls. Inbillar sig att det är bättre utan barn. Har försökt ta upp ämnet adoption men han vill inte prata om det heller. Och han vill inte hälsa på hos vänner som har fått barn eller att han kan glädjas med dom. Kul för dom säger han lite ironiskt.

Jag lyckas ibland efter mycket om och men få med honom på besök till någon av våra kompisar med barn och efter det brukar det släppa lite så att det blir lättare att träffa just dom. Men vi kan ju inte undvika alla som får/har barn, då har vi ju snart ingen umgängeskrets kvar.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta och hur jag ska få honom att prata med mig om vår framtid. Vi är ju eniga om att vi ska dela den tillsammans annars hade vi ju inte gift oss. Jag vill ha barn i någon form men hur ska vi lösa detta?

Cecilia

Svar:
Ja, hur ska man få någon annan att göra det man själv tycker är viktigt och nödvändigt. Det ärligaste svar jag kan ge är att inte heller jag vet hur du ska få din man att prata med dig. Vad som försiggår inuti en annan människa är svårt att säga och det är ju faktiskt du och inte han som skriver brevet. Men jag vill ändå kommentera ditt brev för det kan vara både smärtsamt och frustrerande att inte få svar när man själv har stort behov av det. Dessutom tror jag att det är många som kan känna igen sig i din situation.

Ni har satsat mycket på varandra och era försök att få barn. Och när möjligheterna att fortsätta i Sverige är inom räckhåll blir ni stoppade i startblocken. Inte konstigt att ni reagerar, var och en på sitt sätt. Att i det mest intima vara utlämnad till andras beslut och bedömningar är ju en del av det svåra med barnlöshet. Så som du uttrycker dig i brevet verkar du bara se en lösning på er situation och det är att han börjar prata, frågan är bara hur du ska dyrka upp honom. Det låter som om trycket kan bli väldigt hårt på honom just när han inte tycks kunna leva upp till det. Tyvärr är det ofta så att ju hårdare vi pressar på för att få kontakt desto mer sluter den andre sig. Din man har något skäl till att han gör som han gör och det är inte att jävlas, så mycket vågar jag påstå.

Människor reagerar olika på motgångar och kriser. En del riktar mycket energi utåt för att aktivt övervinna hinder och motstånd. Kanske är du mer åt det hållet Andra ter sig mer passiva och verkar hålla det svåra ifrån sig eller djupt inom sig och kan ha svårt att uttrycka sina tankar och känslor i ord. Kanske är din man mer åt det hållet. Fler sätt finns och som jag ser det är det meningslöst att säga att det ena är bättre än det andra. Men det kan vara bra att vara medveten om att när var och en är mitt upp i sin reaktion kan det vara svårt att kommunicera. Den ena pockar på för att få prata och agera. Den andra håller emot allt vad han kan för att få vara ifred och smälta. Så finns det något annat du kan göra?

Hur skulle det vara för dig, Cecilia, att som ett litet experiment formulera om din fråga och ställa den till dig själv: Hur kan jag leva med att min man just nu inte kan eller vill prata om det som är så viktigt för mig? Med den frågan flyttar du fokus från din man som du bara marginellt rår över till dig själv som du faktiskt kan göra något åt. Mellan raderna i ditt brev anar jag oro för framtiden och vanmakt över att inte kunna aktivt bearbeta er situation på grund av din mans beteende. Kanske känner du också ilska mot honom eller känslor av ensamhet och övergivenhet när han sluter sig. Det är högst begripligt om det är så och det vore nog bra om du hittar utlopp för dem. Har du någon i din närhet som du kan anförtro dig åt och prata av dig med? Inte bara en gång utan flera. Ofta behöver man prata om sådana här saker gång på gång med någon som står en nära.

När det nu är stopp i kontakten på ett område kan det lätt ”smitta av sig” på hela relationen och göra ensamheten djupare än den kanske behöver vara. Finns det andra områden där du kan skapa gemenskap och närhet med din man? Jag tänker att ni känner varandra sedan länge och har ett brett fält att relatera till varandra på. Vad är det ni tycker om att göra tillsammans? Vad är det som brukar göra att kontakten tar sig er emellan?

Du skriver att det mesta som rör barnfrågan har stannat av hemma på grund av din mans tystnad. Men måste det vara så? Jag vet av egen erfarenhet att det är skillnad på att agera gemensamt och att göra det själv och att det kan vara både förvirrande och smärtsamt att märka att den andre inte är ”med på båten” som man trodde. Men vad är det egentligen som hindrar dig ifrån att fortsätta vara aktiv vad gäller äggdonation och adoption? I något skede måste man givetvis ta ställning till om ens partner är med, men är du där nu? På liknande sätt kan du kanske göra med ert umgängesliv. Vad är det som hindrar att du umgås med vänner som har barn även om din man inte alltid vill följa med? Om han märker att du inte bara går och inväntar honom måste han på något sätt förhålla sig till det.

Det var några sätt att förhålla sig i din situation. Kanske kommer du på fler själv. Poängen är att vidga blicken och undersöka om det finns alternativ till att ”få din man att prata”. Personligen tycker jag att tiden är en underskattad faktor i förhållanden. Det framgår inte riktigt av ditt brev hur länge ”det stannat av” hemma hos er. Men om din man är av det slag jag skissar ovan behöver han tid på sig. Tid då han får vara i sin bubbla. Av ditt brev att döma verkar det inte vara lätt för honom och förhoppningsvis har han någon att prata med om hur han har det. Det är sannerligen inte heller lätt för dig att gå och vänta och dessutom möta hans indirekta reaktioner. Men ibland finns det inga bra ”lösningar”. Det är snarare fråga om något man måste gå igenom, i ert fall sorgen över att de ansträngningar ni hittills gjort att få barn inte lyckats. En av de riktigt svåra sakerna med barnlöshet och behandling är ju frågan om när det är dags att sätta punkt, när det är dags att se på andra vägar.

Betyder då detta att jag tycker att du ska ge upp försöken till kontakt med din man? Nej, vill man leva tillsammans måste man på något sätt kommunicera om hur det livet ska te sig. Ditt behov av att få ett gensvar är högst befogat och jag kan tänka mig att du inte kan vänta hur länge som helst, kanske har du redan nått din gräns. Men ska det bli kontakt kan det kanske inte bara handla om hur och när ni ska få barn. Du antyder i ditt brev att din man inte längre är lika övertygad om att han vill. Du skriver att han ”inbillar sig” att det är bättre utan barn. Jag vill inte göra för stor affär av ett enskilt ord men jag studsar lite inför ordvalet. Hur är det med din öppenhet inför hans tankar? Är du beredd att ta emot det han har att säga när han börjar prata? Har du frågat honom vad han tänker om ert liv tillsammans utan barn? Finns det saker som han vill prata om men inte du?

Du kanske skulle ha glädje av att läsa lite mer om hur kvinnor och män reagerar på barnlöshet. Det finns forskning om det. Villhabarn.com har gjort en informativ och lättillgänglig intervju med forskaren Ingegerd Wirtberg, som du hittar under fliken Psykologi. Om du inte läst den tycker jag du ska göra det och tipsa även din man om den. Kanske kan han känna igen sig i andra män och känna sig stärkt av det. Ett annat sätt att öppna för kontakt är att du skriver ett brev till honom. Ett brev där du inte i första hand kräver hans svar utan beskriver hur det är för dig. Vad du tänker om er framtid tillsammans. Vad det betyder för dig att ha barn och ha det med honom. Att du undrar över hans funderingar över ett liv utan barn. Hur det är för dig att inte få något gensvar. Brevet kan han läsa för sig själv och reagera på i sin egen takt och kanske också själv skriva ett svar. Ibland kan det vara lättare att ta till sig den andres budskap och känslor om man slipper den starka laddning som kan uppstå öga mot öga. Efter att ha utväxlat några brev kan det vara lättare att prata direkt med varandra, även om de känsliga sakerna.

Kanske var inte det här svaret vad du önskade dig, Cecilia. Men jag hoppas ändå att du har fått ut något av det. Du och din man har satsat mycket på ert liv tillsammans. Jag vill verkligen önska dig lycka till i dina ansträngningar att skapa kontakt med din man.

Vänliga hälsningar
Anders Danielsson

November 2004

Fråga:
Min man och jag har försökt få barn under de senaste sex åren utan resultat. Jag är 29 och min man är 31 år. En lång väg med missfall, biverkningsproblem och misslyckade behandlingar.

Mitt stora problem är svärmor. Då vi mår dåligt exempelvis vid en misslyckad behandling så kan min svärmor plötsligt tala om hur synd det är om min mans bror som har så dålig ekonomi eller något annat.

Själva har vi det många gånger tufft ekonomiskt, vi får verkligen vända på slantarna varje månad. Detta är min svärmor medveten om men ändå tjatar hon om hur synd det är om hennes andra son. Att min man är förtvivlad över att den senaste behandlingen misslyckats struntar hon i.

Nu har vi bestämt oss för att satsa på adoption vi har börjat spara och vi känner oss väldigt glada efter att vi tagit detta beslut.

Då berättar svärmor att hon tänker ge sin andra son 20 000 kronor för att han ska kunna köpa en bil. Dessutom handlar hon mat till honom varje månad och har bjudit honom på en resa till Gran Canaria.

Hon får hjälpa sin andra son men jag vill slippa höra hur synd det är om honom. Det känns extra svårt då vi har det jobbigt. Jag blir arg och ledsen när hon inte visar någon som helst förståelse för vår situation.

Min man tycker att det är tråkigt att vi inte får något stöd men han reagerar inte alls lika starkt som jag på att vi blir behandlade på det här sättet. Det här problemet har pågått under alla åren som vi har försökt att skaffa barn.

När min man mår dåligt brukar jag försöka att underlätta för honom. Min man tycker att hans mamma beter sig illa men vill samtidigt inte göra något åt det. Risken är ju att hon mår dåligt istället.

Det känns som om att det är OK att jag inte mår bra bara inte hans mamma mår dåligt samtidigt. Men det är jag som ska ta hand om min man när han blir ledsen över hennes beteende. Jag känner mig lite som en sopptunna.

Ibland funderat jag på om det inte vore bäst att bryta upp. Vårat fertilitetsproblem beror på att min man har få och slöa spermier. Så mitt fertilitetsproblem och problemen med svärmor skulle försvinna om jag bröt upp.

Men jag älskar min man och har aldrig tidigare känts så mycket för någon annan människa som jag känner för honom så det känns fel att ge upp. Det är bara så att jag inte orkar med hans mamma.

För övrigt har vi ett bra förhållande och kommer överens om det mesta, vi har samma åsikter om ekonomi och ungefär samma grundvärderingar. Vi har verkligen satsat allt på en familj. Köpte hus tidigt för att vi ville bo på landet. Ett stort gammalt hus så att vi skulle få plats. Vi älskar vårt renoveringsobjekt och vår stora tomt. Vi har det väldigt bra förutom svärmorsproblemet.

Visst, vi mår dåligt ibland när behandlingar har misslyckats eller när vi fick missfall, men när tiden får gå ett tag så hämtar vi oss alltid och vi tar nya tag.

Jag mår verkligen dåligt av det här för att jag känner mig så kränkt varje gång jag får höra hur synd det är om den här brodern men vet inte vad jag ska göra. Jag vet bara att jag inte orkar med mycket mer.

Snälla kom med ett bra råd för jag är rådlös.

Ewa

Svar: Jag förstår att du är förtvivlad och inte vet ut eller in. Du lever i ett förhållande som ger dig mycket och upplever stark kärlek till din man. Ändå har du tankar på att bryta upp. Barnlösheten tycks egentligen inte vara orsaken även om det stundtals är kämpigt. I stället är det din svärmors beteende som får bägaren att rinna över.

Vad som ligger bakom hennes agerande vet jag inget om. Rent generellt kan jag ändå säga att anhörigas svårigheter att möta sina närståendes smärta kan få dem att bete sig till synes helt ologiskt och okänsligt. Hjälplösheten kan få dem att försöka muntra upp, skingra tankarna, eller som din svärmor, tala om sina egna eller andras problem, på ett sätt som kan kännas bagatelliserande eller ignorant. För många människor är det ovant och frustrerande att bara lyssna utan att försöka göra något åt problemen. Tyvärr kan det leda till att den drabbade känner sig sviken och övergiven på det sätt som ni gör. Kanske din svärmor lider med er i tysthet men helt enkelt inte förstår vad hon ska ta sig till.

Men hur det än är med det har du nu nått en punkt där det måste till en ändring. Svärmor får gärna stödja brodern men du vill inte höra hur synd det är om honom. Du vill kunna må dåligt utan att tänka på om hon blir ledsen. I brevet är du klar över hur du vill ha det, men hur det ska gå till? Du använder soptunnan som liknelse för hur du känner. Kan det vara dags att sätta locket på och inte ta emot mer?

Du skriver att även din man önskar att ni fick mera stöd. Också han tycks vilja ha en förändring men han gör inget åt det. Å ena sidan reagerar han inte lika starkt som du, å andra sidan vill han inte göra henne ledsen. I den ambivalensen blir han stående och det blir du som får ta hand om honom när han inte tar itu med relationen med sin mamma.

Du skriver att du brukar underlätta för honom när han mår dåligt och det är ju givetvis bra att stötta varandra i ett förhållande. Men hur är det med balansen mellan att ge och att få? Liknelsen med soptunnan låter för mig som om gränsen är nådd för din del och du skriver också att du snart inte orkar mer. Men får det du känner inuti också visa sig i handling utåt? Eller är det för dig med din man som för honom gentemot mamman; du är rädd att han ska bli ledsen om du är tydlig med vad du känner? Av brevet framgår inte om han förstår att han genom sitt beteende sätter sin mammas känslor framför dina, eller om det är dina tankar. Har du i så fall berättat det för honom? Det framgår inte heller om du har berättat att det här går så på djupet att det får dig att tänka på att bryta upp, trots att du älskar honom? Det kan låta som ett hot men det är ju inte avsett som det. Utan ett försök att få honom att förstå hur allvarligt det är för dig och för er relation. Att även du behöver stöd från honom och utrymme att reagera utan hänsyn till svärmor.

När man bryter ett invant mönster i en relation kan det vara befriande men också kännas ovant och hotfullt i början. Han kanske känner sig övergiven och du kanske tycker att du är kall inför hans ledsenhet. Men ditt brev präglas ju av hur starkt du känner för honom. Att du och din man delar sorgen och smärtan över barnlösheten är ju inte riktigt samma sak som att du ska bära honom när han inte står upp för sig och er gentemot sin mor? En annan möjlighet är parsamtal. Eftersom din man åtminstone delvis verkar förstå problemet kanske han kan vara öppen för att skaffa hjälp. Att prata med någon utomstående kan vara det som får honom att inse allvaret och ger honom den knuff han behöver för att ta itu med problemen. Det kan också vara lättare för dig att vara uppriktig med dina känslor och tankar i ett sammanhang där du vet att din man samtidigt kan få stöd och förståelse för sina svårigheter gentemot mamman. Parsamtal kan också ge er redskap att vara tydligare med varandra och gentemot svärmor.

Vänliga hälsningar
Anders Danielsson

November 2004

Fråga:
Jag är kraftigt överviktig (BMI 35).

Huddinge sjukhus nekade att hjälpa mig på grund av min övervikt. Har tidigare gjort ett försök på Sophiahemmet där de inte med ett ord kommenterade min vikt, jag vägde då cirka fem kg mer än idag. De förklarade dock att chanserna ökade om jag lyckades gå ned i vikt. De gav mig ett underbart bemötande. Tyvärr har vi inte råd att fortsätta med behandlingar på Sophiahemmet.

Bemötandet på Huddinge sjukhus har däremot sänkt mig rakt ned i ett djupt svart hål. Jag mår så oerhört dåligt av det här.

Jag tränar ofta, äter enligt GL index metoden, har provat Reductil/Xenical samt Metformin. Ingenting fungerar mer än marginellt.

Vi har haft funderingar på adoption men jag vet att vi kan bli nekad på grund av min övervikt och just nu orkar jag inte med det.

Jag behöver hjälp att hantera de oerhörda skuldkänslor som finns hos mig. Tänker ofta att det är mitt fel att vi inte får barn, att jag har så dålig självdisciplin att jag inte kan gå ned i vikt. Helt enkelt att jag är värdelös. Att mitt ätande hindrar mig från att få det jag mest av allt längtar efter, barn.

Hur ska jag förhålla mig till mitt självhat och min djupa depression? Känslan av att vara värdelös genomsyrar hela mitt liv.

Hjälp mig!

GL-index: en metod som går ut på att man ska äta långsamma kolhydrater, man gör det för att undvika alltför stora svängningar i blodsockret. Man ska undvika typ vitt bröd, godis, socker, läsk men även vara försiktig med pasta – däremot är fullkornspasta bättre.

Reductil: receptbelagt läkemedel som gör att kroppen inte ställer om sig till lägre energiförbrukning när man går ned i vikt, det underlättar också en viktminskning – aptitdämpande effekt och minskar sötsuget. Xenical: reducerar tarmens upptag av fett, har även en “antabus” liknande effekt som gör att om man äter för fet mat kan man få svåra diarréer. Metformin: ett läkemedel som främst används vid sockersjuka, d.v.s diabetes typ 2. Tar bort sockersuget och som bieffekt minska vikten.

Svar: Innan jag går in på dina svårigheter just nu vill jag gärna kommentera dina upplevelser på de olika klinikerna. Det du har varit med om visar hur oerhört viktigt bemötandet av ofrivilligt barnlösa är. Man är så sårbar för värderande omdömen eller fyrkantigt bemötande. Det går inte att undvika att människor blir upprörda, ledsna eller arga av negativa besked men man kan göra mycket för att undvika att de upplevs som kränkande eller onödigt brutala. Det visar ju också dina erfarenheter från Sophiahemmet. Det är oerhört beklagligt att det i ditt fall måste kosta stora pengar att få komma till en klinik där du känner dig respekterad.

Det låter på brevet som om du för en kamp på flera fronter. Övervikten och olika metoder att bemästra den, barnlösheten och olika kliniker för behandling, adoption och oron för att inte bli godkänd. Var och en av dem kan vara nog så krävande, nu kämpar du med dem på samma gång. Dessutom plågas du av skuldkänslor för att det ena orsakar det andra. Att det är ditt fel att du och din man har det som ni har det.

Som barnlös blir man lätt utlämnad till ovisshet och grubblerier. Vetenskapen kan ju ännu inte alltid förklara vad det beror på eller hur starkt olika faktorer påverkar behandlingsresultatet. Och även om man får vissa svar återstår ju frågan varför just jag eller vi ska drabbas. Jag tror människan har behov av att se en mening eller sammanhang i det som sker och i brist på annat är det lätt att hitta förklaringen eller felet hos sig själv. Du har dessutom råkat ut för helt olika bedömningar av experter. På ena stället blir du behandlad men upplyst om överviktens negativa inverkan, på det andra nekad under förödmjukande former. I ditt sårbara tillstånd är det inte så konstigt att du kastas ner i ett svart hål efter det. Vad är det som gäller? Är det helt hopplöst för mig?

Av brevet framgår inte om ni har lagt tankarna på IVF åt sidan och nu enbart funderar på adoption. Det är kanske inte heller den avgörande frågan just nu. Du frågar efter råd om hur du kan hantera din depression och självhat och i mina öron låter det klokt att fokusera på ditt psykiska välmående.

Det låter som om du har kommit in i en ond cirkel där det ena går i det andra. Dina försök att gå ner i vikt lyckas inte som du önskar och dina självanklagelser om att övervikten orsakar barnlösheten, gör dig förmodligen inte bättre rustad att kämpa vidare med viktminskningen osv. Du skriver själv att du behöver hjälp att hantera dina skuldkänslor.

En sorts skuldkänslor växer ur en negativ självbild och går långt utöver vad vi faktiskt kan påverka. Vi klandrar oss själva för sånt som vi bara delvis eller inte alls rår på. Kunskap kan ibland vara en hjälp i sådana situationer. Konkreta och handfasta fakta om vad jag kan påverka och vad jag faktiskt inte kan göra något åt. Att söka kunskap och skapa sig en egen välgrundad och realistisk bild av sin situation kan också inge en känsla av att på något sätt kunna styra sitt liv och inte bara uppleva sig som ett hjälplöst offer för övermäktiga krafter.

Din man är ju också en viktig person. Det låter som om dina skuldkänslor åtminstone delvis gäller honom. Kan ni prata med varandra om vad du känner och om hans reaktioner på dina skuldkänslor och på hur ni har det? Att ha människor omkring dig som du kan tala med och få stöd ifrån kan vara en stor tillgång. Människor som inte dömer på det sätt du upplevde på Huddinge sjukhus, utan som visar att du duger som du är och orkar lyssna många gånger. Som accepterar att du känner som du gör men också kan ge dig perspektiv.

En annan möjlighet är att söka professionellt samtalsstöd, i form av en kurator eller terapeut. När man har starka skuldkänslor brukar det “inre samtalet” snurra i negativa banor trots att man “vet” och får höra från andra att allt inte är ens eget fel. I sådana situationer kan man behöva hjälp att bearbeta sina skuldkänslor och självbild på ett djupare plan. Skuldkänslor som du beskriver kan vara skamfyllt och sårbart att tala om och då kan det vara en befrielse att ha en helt utomstående samtalspartner som man inte har några andra kopplingar till. Bara att få prata av sig och släppa ut en del av det inre trycket kan betyda mycket för att få ny energi och kunna se framåt.

Kanske skulle du också ha nytta av att sortera dina tankar och känslor kring vad som är viktigast för dig just nu. Det är tufft att slåss med allt samtidigt och inte få uppleva någon framgång. Har du funderat på att ta en sak i taget och ge dig själv lov att vila från de andra ett tag? Även ett sådant “sorteringsarbete” kan du få hjälp med av en professionell samtalspartner.

Om du väljer att söka hjälp ska du vara noggrann med att du känner förtroende för den personen så att du inte återigen råkar ut för att inte känna dig respekterad. Det kan vara en fördel att välja en terapeut med kompetens inom viktproblematik och/eller barnlöshetsproblematik? De kliniker du nämner antyder att du bor i Stockholmstrakten och här borde det vara möjligt att hitta en person som passar för dig.

Vänliga hälsningar
Anders Danielsson

November 2004

Fråga:
Jag lever med min man i ett äktenskap som varat i ungefär tio år, jag är 34 år och min man är 42. Vi har två barn 9 respektive 3 år. Äktenskapet är bra, vi har en bra relation.

Jag vill gärna ha fler barn. Jag har gjort allt sedan andra barnets födelse för att locka honom till ett tredje barn. Jag tycker att det är så mycket som stämmer just nu. Våra två barn är trygga och harmoniska, våran ekonomi är hyfsad, trevligt hus, vi har mycket tid över för både barnen och vänner. Han vill inte ha barn av precis samma anledningar. Hellre kvalitet än kvantitet, säger han.

Vi har haft en del tuffa år bakom oss men nu känns vårt förhållande starkt och stabilt. Då vi började planera för barn blev jag gravida på en gång och han fick en chock över livets allvar. Han var inte mogen för det, enligt honom själv. Han skulle velat ha fler år med mej, utan barn.

När jag slutade amma blev vår son sjuk, det var en fruktansvärd tid. Det var flera år av stor oro men idag mår han mycket bättre. Hans sjukdom har inte enat oss, snarare tvärtom. Vi kände oss maktlösa när vi inte kunde hjälpa vår son då han hade ont.

Andra faktorer som bidrog till att vardagen blev ganska ansträngd var att jag startade eget företag vilket var oerhört roligt men även påfrestande för förhållandet. Dessutom försenades våra husplaner när våra sparpengar till en del slukades då luften gick ur aktiemarknaden.

Sakta vände allt och livet blev lättare. Vår dotter snart tre år är vårt kärleksbevis. Det går förunderligt lätt att uppfostra ett friskt barn och därför vill jag ha ett till. Jag borde vara nöjd med livet och inte kräva mer av det, säger han.

Mitt liv är så lugnt just nu, lite tråkigt, tycker jag. Mina intressen engagerar mej inte tillräckligt för att döva min barnlängtan. Det mesta känns bara som ett tidsfördriv, tills vi kan bli en storfamilj! Jag är som lyckligast när huset är fullt med barnens kompisar, när det är fullt av liv.

Vi har inga större problem mer än att jag allt oftare tar upp frågan om ett tredje barn. Han tycker det är slutdiskuterat.

Jag har försökt allt för att han ska ändra sej. Pratat om det positiva med många syskon. Visat honom hur mycket de två barn vi har betyder för oss och att vi har plats för en till. Det tredje ärver allt efter de två andra. Vi är erfarna föräldrar.

Numera glider jag allt oftare ner i svackor på grund av detta. Ge mig bara inte rådet att lämna honom för det vill jag inte. Vad göra?

Annika

Svar:

Nej, Annika jag ska inte föreslå att du ska lämna din man. Du skriver att ni på det hela taget har ett bra och starkt förhållande förutom att du allt oftare tar upp frågan om ett tredje barn. Mina reflektioner kommer i stället att handla om kontakten mellan er i just den här frågan.

Att längta efter barn och inte kunna få det är smärtsamt, även om man har barn. Du berättar om svårigheterna ni gick igenom med ert första sjuka barn och lättheten med det andra friska. Nu tycker du att alla pusselbitar är på plats för ett tredje och då vill inte din man. Ditt brev andas lite vanmakt och det är ju inte så konstigt. Du vill leva med din man och är beroende av honom för att din önskan ska gå i uppfyllelse. Ännu tyngre blir det kanske av att ni inte riktigt når varandra i något som är så känsligt som att skaffa barn.

Du berättar att du försökt att både övertala honom och beveka honom men inget hjälper. Han å sin sida tycker att det är slutdiskuterat, skriver du. Som du beskriver det i brevet låter det som om ni sitter fast i era respektive positioner och inte låter er påverkas av den andre. Det blir mer dragkamp än kontakt och samtal. Det gäller att få den andre att ge sig. Din man blir någon som ska övervinnas, och tvärtom.

Jag vet ju inte hur era samtal låter men i brevet framkommer inte så mycket av förståelse och intresse för varandras synsätt. Din beskrivning ger intryck av att din man är nöjd med ert liv tillsammans och han har dessutom haft drömmar om att få mer tid med bara dig. Dessa uttryck för hans känslor för dig och er familj verkar mest bli ett problem för dig, eftersom de står i vägen för ett barn till. Inte heller du verkar känna dig förstådd i din längtan. Han säger att du borde vara nöjd med livet och inte kräva mer av det.

Men det är ju inte vilken hushållsfråga som helst det handlar om, utan någonting som berör er båda väldigt starkt gissar jag, inte minst känslomässigt. När det är starka känslor med i bilden så fungerar det sällan med aldrig så slipade argument om man inte också är beredd att visa förståelse och respekt för den andres behov och känslor. Ju starkare man argumenterar för sin sak desto mer behöver den andre hålla emot och skydda sig, med risk för att avståndet ökar.

Hur skulle det vara för dig att en stund försöka sätta dig in i din mans motiv? Vad är det han drömmer om att kunna göra med dig och med familjen? Är det något som skrämmer honom med ett barn till? Hur är det för honom att du inte nöjd med ert liv som det är nu? Hur känns det för honom att inte kunna gå dig till mötes i din längtan efter fler barn? Har ni pratat om sådana saker? Skulle det vara möjligt?

Jag är väl medveten om att det är lättare sagt än gjort att öppna sig för den andre, särskilt när man ”kört fast” och inte känner sig förstådd själv. Det leder naturligtvis inte automatiskt till att han ändrar sig men förhoppningsvis leder det till bättre kontakt mellan er. Då ökar möjligheterna att ni kan ge varandra stöd istället för att vara motståndare i en svår situation. Din mans besked verkar slutgiltigt nu, men kanske finns det en öppning om han får mer tid på sig och utrymme för sin syn på ert liv tillsammans. Rent medicinskt har ni ju lite tid på er. Kan du ge honom det?

Kanske spelar också andra saker in för era svårigheter att nå varandra. Att skaffa barn tror jag inte bara handlar om längtan efter barnet i sig, utan också om att förverkliga föreställningar om sig själv som kvinna/maka/mamma respektive man/make/pappa. Du skriver om dina tankar om en ”storfamilj” och att du är som lyckligast när huset är fullt av barn. Hur det är för din man kan jag egentligen inte bedöma av brevet men du skriver att han inte vill ha barn av samma orsaker som du vill, och att han inte var riktigt beredd när du blev gravid första gången. Kan det vara så att för dig blir det tredje barnet en bekräftelse på att livet blir som du hoppats, medan det för din man kanske snarare är ett hinder mot vad han tänkt sig. Om det ligger något i det så handlar er dragkamp inte bara om ett barn till, utan också om vems livsprojekt eller livsstil som ska få företräde. Det är ju onekligen ett dilemma om ni inte delar livsdröm på en viktig punkt, att den man du vill leva med inte vill ha lika många barn som du. Dilemman går inte alltid att lösa så att båda blir helt tillgodosedda och nöjda. Snarare handlar det om att lära sig leva med att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig. Den upptäckten kan vara smärtsam att göra och kräva bearbetning för att man inte ska fastna i besvikelse och anklagelser mot den andre.

Du berättar också att maktlösheten när er son var sjuk inte svetsade er samman, snarare tvärtom. Den tiden ligger visserligen bakom er men har ni ”pratat ut” om svårigheterna då eller kan det finnas något outrett kvar som kommer upp till ytan när ni pratar om fler barn?

Jag vill också peka på parsamtal som en möjlighet för er. Parsamtal är inte bara till för djupa kriser eller skilsmässor utan man kan också få hjälp att reda ut enskilda frågor eller problem. Det finns användbara modeller för hur samtalen mellan dig och din man kan förbättras. Särskilt om du upplever att ni inte kommer vidare på egen hand kan det vara en möjlighet. Just nu förefaller ni stå långt ifrån varandra och hopplösheten lurar. Men detta kan också vara ett gyllene tillfälle att fördjupa er kontakt och stärka förhållandet.

Vänliga hälsningar
Anders Danielsson

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.