villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

För oss fanns inte alternativet att INTE berätta

Intervju med Sanni Seluska mamma till tvillingarna Caroline och Franz som kommit till via donation

För oss fanns inte alternativet att INTE berätta. För oss föll det sig naturligt att vi skulle berätta precis så som det var. Min familj som består av mig Sanni, min man Tappi och våra två barn Franz och Caroline.

När jag var åtta år fick jag en så kallad tvillingcysta på min högra äggstock vilket resulterade i att den fick opereras bort. Flera år senare vid sexton års ålder under en vanlig gynekologundersökning upptäcktes ännu en cysta nu på vänster äggstock, även denna äggstock togs bort och jag kom in i klimakteriet. Barn var ingenting jag tänkte på då vid sexton års ålder, men mina nära och kära insåg vidden av detta och grät för min skull.

Det som blev påtagligt jobbigt var att komma i klimakteriet. Jag har under alla dessa år provat en mängd olika mediciner, men inte förrän för sex år sen hittade jag en kombination som verkar passa min kropp. Detta att vara i olag med sina kvinnliga hormoner kan ställa till en hel del problem. Problem som torra slemhinnor, vallningar, svullna händer och fötter, minskad sexlust med mera. Inte så kul när man bara är sexton år och mitt uppe i en förälskelse.

1995 träffade jag min man och kände direkt att han var den rätta för mina kommande barn, jag var då tjugosex år. Jag berättade ganska omgående att jag inte kunde bli mamma på naturlig väg. Han tog detta med ro och var säker på att vi skulle få bli föräldrar på något sätt.

1998 blev ett hektiskt känsloår. Vi hade ställt oss i kö för äggdonation i Helsingfors, närmare bestämt på Felicitaskliniken. En lång väntan, minst ett års väntetid fick vi till svar från kliniken. Min två år äldre syster ville hjälpa oss, hon och hennes man kände sig nöjda med sina två barn, och hon ville nu ställa upp som donator åt oss. Jag blev jätteglad för att på så sätt blev donatorn inte anonym och vårt eventuella barn skulle få en genetisk koppling till mig.

Min syster började sin hormonstimulering och i slutet av oktober for vi allihopa iväg till Helsingfors för en äggdonation. Precis en vecka innan vårt bröllop fördes två embryon in i min livmoder. Sen började den långa väntan. Bröllopet gick av stapeln den 7 november, jättenervös gick jag stegen fram till altaret, min tanke var hela tiden fokuserad på min “kanske-graviditet”.

På testdagen visade gravtestet ett litet svagt positivt streck, lyckan var oändlig. Jag kände graviditetssymtom som trötthet och svullna bröst. För att försäkra mig själv om att allt stod rätt till gjorde jag ett nytt test efter några dagar, som då visade sig vara negativt. Läkaren som jag då hade kontakt med talade om att jag kan ha fått ett väldigt tidigt missfall, så tidigt att en vanlig kvinna inte hade märkt att hon ens hade varit gravid. Jag slutade med mina mediciner och fick en blödning. Allt var som i en dimma.

Min kära syster ställde snabbt upp en gång till, men då valde vi en annan klinik, AVA-kliniken i Åbo. Och så en superkall januarimorgon åkte vi över med båten till Åbo för vårt andra försök. Just i dessa dagar fyllde jag trettio år.

Jag insjuknade i en rejäl influensa med jättehög feber och mådde verkligen urdåligt, kämpade med att hålla tiderna för medicinen. Denna gång visade testet bara negativt, så åter igen slutade jag med mina mediciner och började blöda. Vid det här laget hade både jag och min man börjat tappa hoppet. Pengarna var slut och orken var som bortblåst.

Då mitt i allt elände ringer Felicitaskliniken och berättar att de har en donator som skulle kunna passa oss. Ett svenskt par som inte kunde ta emot donatorns ägg på grund av att mannen i familjen blivit svårt sjuk, dom äggen skulle nu bli våra. Paniken steg, var skulle
pengarna komma ifrån?

Min mamma, min kära mamma hon lånade oss pengar och vi bokade tid på kliniken för insättning av äggen. Den 1 april 1999 fördes två fina åttacelliga embryon in i min livmoder.

Efter medicinering fram till vecka tretton och en härlig graviditet då jag mådde som en prinsessa, föddes, den 4 december Caroline klockan 20.12 och 20.45 kom Franz.

Nu kommer jag in på sanningsbiten om att berätta för barnen hur dom har kommit till. Redan då barnen var små bebisar har jag och min man övat oss på att berätta för barnen om den snälla tanten i Finland. Vi tror att om vi hade väntat på “rätt” ålder och tillfälle så hade det kanske inte blivit gjort. Ju längre vi hade väntat ju svårare kanske det hade blivit, nu föll det sig mer naturligt. Vi berättade för släkt och vänner och vi valde även att berätta på BVC dels för eventuellt kommande sjukdomar samt att jag kände att jag på något sätt ljög om jag inte berättade.

Eftersom jag då arbetade ideellt som stödperson på IRIS gjorde jag en del framträdanden i media som till stor del handlade om just äggdonation. Alla tidningsurklipp om detta är sparade och TV-framträdanden har spelats in, detta brukar våra barn ofta titta på, det har dom gjort sen dom var små. Detta har hjälp oss att få fram sanningen inför våra barn. Vår ambition har alltid varit att berätta sanningen och om vi vuxna inte gör något konstigt av donation, så tar barnen det likaså.

Våra barn är i dag 7 år och har massor av frågor och funderingar kring hur dom har kommit till, vi bemöter deras frågor på ett så naturligt sätt som möjligt. För oss fanns inte alternativet att inte berätta, det skulle kännas helt fel med tanke på respekten för våra barn.

Jag ska inte sticka under stolen med att visst finns det tillfällen som är känsliga för mig. Visst kan det svida i mig som när min son någon gång säger, “Jag kunde haft en annan mamma”. Vid sådana tillfällen måste jag svälja min stolthet och sårbarhet och möta honom där han är, och låta honom prova sina tankegångar. Att visa respekt för mina barns funderingar och sätta mig själv åt sidan är en viktig hållning för mig. Det är inte helt lätt att veta hur han tänker men han har börjat koppla ihop mer och mer vad detta innebär. Jag tror att han många gånger testar sig fram, vill se hur jag reagerar. Därför är jag och min man noga med att möta honom i sina funderingar, möta honom där han är genom exempelvis enkla följdfrågor och ser då om han vill fortsätta prata.

Det som kan vara jobbigt är mina känslor av att jag plötsligt vill hävda mig, känslor som att “det finns bara jag som är din mamma och så vidare” här måste jag kliva åt sidan och rikta in mig på vad han behöver veta för att utvecklas till en trygg liten person. Mina känslor får jag ta hand om på annat sätt.

Vi vet ännu inte hur viktigt det genetiska ursprunget kommer att vara för just våra barn. Tyvärr är donatorn i Finland anonym så dom kommer inte att kunna ta reda på någon fakta om henne om dom skulle vilja det då de blir äldre. Men kanske kan hon ge sig tillkänna i något tänkbart register i framtiden.

Det är en gåva att få bli mamma på ett eller annat sätt, mamma är något man växer sig till, något man förtjänar att få bli. Mamma är den som tar hand om barnet, den som finns där hela tiden vid motgångar och vid framgångar.

För oss fanns inte alternativet att inte berätta.

Sanni mamma till Franz och Caroline

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.