villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Efter år av väntan har han kommit

– I efterhand så undrar jag varför vi inte valde att adoptera direkt, säger Veronica. Åtta år av väntan, en resa både lång och mödosam för Veronica och Niklas Ekengren som nu äntligen har fått hem sin son Leo.

Leo ett och ett halvt år håller som bäst på att mata katten när mamma Veronica ska försöka berätta om den långa vägen från barnlös till mamma
– en väg som har varit allt annat än rak och smärtfri.

– Efter alla år av väntan så känns det helt fantastiskt. Kärleken fanns där från början när vi fick Leo men har vuxit sig starkare hela tiden. Vissa dagar har jag nästan känt fysisk i kroppen hur kärleken växer, säger Veronica.

Det har gått lite drygt tre månader sedan den nya familjen kom hem från Kina till den gula villan i Varberg. Leo har anpassat sig bra till sin nya familj och är som barn i hans ålder är mest – nyfiken, energisk och glad.

Svår endometrios
Veronica drabbades redan i unga år av endometrios och fick tidigt veta att hon med stor sannolikhet skulle få svårt att bli gravid. Hon slutade därför att äta p-piller tämligen tidigt för att kunna bli gravid, vilket i sin tur förde med sig att sjukdomen exploderade i kroppen.

– Det var precis som att p-pillren hållit det i schakt men när jag slutade äta dem blev det värre än någonsin, säger Veronica.

I samband med sjukdomen drabbades hon även av cystor i underlivet. Den första kom redan i 20-års ålder och både endometrios och cystor ledde till flera jobbiga operationer där läkarna vid ett tillfälle var tvungna att operera bort ena äggstocken och ena äggledaren. Chanserna att kunna få biologiska barn minskade än mer. Våren 2000 träffades Veronica och Niklas men efter bara en månad tillsammans blev Veronica svårt sjuk av sin endometrios igen. Läkarna konstaterade att hon led av en extremt aggressiv form och efter en rad olika behandlingar för att stävja sjukdomen, bland annat med Synarela spray för att stänga av mensen (samma spray kvinnan får inför IVF för att reglera ner inför kommande äggutplock) var en ny operation oundviklig.

– Jag var som i klimakteriet – fick dålig hy av sprayen – humörsvängningar och jag mådde fysiskt dåligt med huvudvärk och influensasymptom. Jag var inte mig själv, berättar Veronica.

Förhållandet kraschade
I maj 2001 hade endometriosen, trots försök att trycka tillbaka den, på ett ställe vuxit sig stor som en knytnäve och skulle nu opereras bort. Men veckan före operationen, sprack knutan och läkarna rådde Veronica och Niklas att direkt efter återhämtningen påbörja IVF – för att om möjligt ha en liten chans att få biologiska barn. Veronica hade nu fått injicerat en kapsel Zoladex i magen för att hålla sjukdomen tillbaka. I och med det upplevde hon en stor
personlighetsförändring.

– I dag vet man att Zoladex kan medföra sådana komplikationer men det fick inte jag veta då. Jag blev en helt annan person. Jag som tidigare aldrig hade varit svartsjuk kunde nu explodera av svartsjuka. Jag kunde gå igång totalt på gamla foton på Niklas exflickvänner och förhöra honom om allt och inget. Det var PMS gånger tio – hela tiden, berättar hon.

Det relativt nya förhållandet klarade inte alla påfrestningar. Istället för att påbörja IVF gick Niklas och Veronica isär våren 2002. Allt var kaos och inte alls som det ”ska” vara när man är nykär.

– Vi orkade inte mer. Framför allt inte Niklas. Jag var sjuk hela tiden och så hade vi den där stressen att, ville vi ha en chans att få barn så var vi tvungna att sätta igång. Vi kraschade, berättar Veronica.

Men kärleken fanns där trots allt och efter sex månader isär bestämde de sig ändå för att satsa på ett liv ihop. De hade på grund av Veronicas svåra sjukdomshistoria och hennes minimala chanser att bli gravid förtur till IVF och i september 2004 gjordes det första provrörsförsöket på Sahlgrenska i Göteborg. Då kom nästa bakslag. Det visade sig att Veronicas ägg var för få och de som fanns höll dålig kvalité. Läkarna kunde inte sätta tillbaka något befruktat ägg. Försök nummer två (egentligen försök ett, då det räknas först om ett befruktat ägg kan föras tillbaka in i kvinnan) gjordes i januari 2005. Den här gången lyckades man få fram ett ägg som kunde befruktas och sättas tillbaka. Två veckor av pendlande mellan hopp och förtvivlan följde.

– Jag var öm i brösten och vi hoppades så innerligt. Det var en enorm stress att gå där och vänta på att få göra det där graviditetstestet.

Dagen innan det var dags kom mensen. Besvikelsen var övermäktig och Veronica kände att nu fick det vara bra. Trots det faktum att de hade två försök kvar varken ville eller orkade hon mer.

– Efter alla år av sjukdom och smärta, undersökningar, operationer, spray och sprutor som ställt till det med hormonerna – jag ville inte mer. Dessutom tyckte jag att det var urjobbigt att smussla på jobbet med varför jag skulle vara ledig fram och tillbaka när vi skulle till Göteborg för provrörsförsöken. Jag sa till Niklas att jag vill inte mer, jag vill adoptera.

Väntan på adoption
Niklas ville däremot göra försöken som återstod men såg samtidigt hur Veronica mådde både psykiskt och fysiskt. Han förstod och i augusti 2005 ansökte de till familjerätten om att få adoptera. Fem månader senare gjordes hemutredningen och en tre år lång väntan påbörjades. Vid tiden för hemutredningen fick de besked om att det skulle ta cirka 14 månader efter det att man registrerats som sökande i Kina, vilket var det enda landet som då accepterade korta giftermål. (Alla andra länder hade och har som krav att paret ska ha varit gifta i minst två år, så även Kina numer).

– Men jag var inställd på Kina redan innan vi visste om det. Jag hade under många år gått och fantiserat om att en dag kanske bli mamma till ett litet Kinabarn, säger Veronica.

Sommaren 2007 kom beskedet att väntetiden eventuellt skulle komma att öka ytterligare.

– Jag fick panik, det var bara inte sant. Det var en sådan enorm frustration att inte kunna göra någonting utan bara sitta och vänta och ständigt få besked om att det skulle dröja.

Tiden som följde beskriver Veronica som mörk och deprimerande. På tjejmiddagarna pratades det bara om barn. Veronica slutade mer eller mindre att umgås med folk, gick inte ut och isolerade sig allt mer.

– Jag var så trött på alla frågor om hur det gick, ”hade vi hört något” och ”jag fattar inte varför det ska ta sån tid”. Jag tog så illa vid mig medan Niklas, som inte varit lika öppen som jag och berättat för alla slapp många av de där frågorna.

Drygt ett år efter beskedet att väntetiderna skulle komma att öka var väntan slut. Den åttonde september 2008 klockan 9,40 ringde telefonen på Veronicas jobb.

– Vi har en liten ”pojk” här till er.

Det var från Barnens Vänner. De skulle genast maila över information om Leo samt en bild. Veronica sprang ut på trappan, storgrät och ringde Niklas som också började gråta. Sedan sprang hon tillbaka in för att kolla mailet.

– Jag scrollade direkt ner till bilden, ringde Niklas igen och mailade över bilden. Min chef, som själv har tre adoptivbarn sa bara ”gå hem” när jag berättade vad som hade hänt.

Så Veronica tog cykeln och cyklade hem i strålande vackert höstväder samtidigt som hon ringde till sin mamma och berättade.

Godhjärtad, hjälpsam och snäll
I december åkte de blivande föräldrarna till Kina för att hämta sin Leo och idag ser livet ut som det gör för de allra flesta småbarnsfamiljer. Det faktum att Leo var ett och ett halvt år när de fick honom och inte har varit i magen på Veronica stör henne inte.

– Jag sörjer inte det. Självklart ville jag bli gravid när vi höll på med IVF men själva graviditeten i sig sörjer jag inte. Jag är inte heller så noga med spädbarnstiden utan väljer att se det positiva – vi har ju fått den bästa tiden. Det är ju nu det händer så otroligt mycket. Det enda jag kan vara ledsen och undra över är hans förlossning – hur han var och såg ut när han kom ut. Vi har missat första stegen, första tanden och jag är ledsen att vi inte kan berätta om det för honom. Jag tänker också på hur hans biologiska föräldrar är. Han själv är så godhjärtad, hjälpsam och snäll samtidigt som han är en liten spjuver. Vi säger till honom varje kväll när han ska sova att ”vilken tur att vi har fått just dig”. Så här i efterhand önskar jag att vi hade valt adoption direkt men det där är ju en process man måste gå igenom. Det måste mogna fram, avslutar hon.

Niklas kommer in i köket till Veronica och Leo. Det är soft lördagsmorgon hos familjen.
– Vi kommer aldrig att glömma alla de där åren av väntan men det är ju heller ingenting vi går och tänker på nu. Vi lever här och nu och är så glada över vår Leo. Hans positiva, glada personlighet och sättet han tyr sig till oss på gör att det har varit väldigt lätt att ta honom till sig, säger Niklas och börjar städa undan kattmaten som har hamnat överallt utom i matskålen.

 

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.