villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Ett gott liv utan barn

Längtan efter barn är en stor och omvälvande känslostorm. Men det går att leva ett lyckligt liv i tvåsamhet, det är Nina och Anita Korvela ett fint exempel på. Efter många år av längtan bestämde de sig för att leva utan barn.

Ett par kilometer in på en grusväg utanför Borås skymtar ett rödmålat hus med gröna knutar bland träden. En gammal husvagn står parkerad utanför – det är riktmärket som ”villhabarn” har fått. Bakom staketet tittar en nyfiken welsh springer spaniel fram. Här bor Nina och Anita Korvela.

– Vi köpte husvagnen tidigt i somras. Vi åker mycket på utställningar med hunden och det blev dyrt att hyra boende. Vi har redan tjänat in den, säger Nina och Anita när vi en stund senare sitter i det hemtrevliga, blåmålade köket.

De träffades för snart 17 år sedan. Anita höll en teckenspråkskurs på ABF och en av eleverna var Nina.

Nina, som alltid har känt att hon är lesbisk visste direkt att det var fråga om kärlek vid första ögonkastet men för Anita, som då var 21 år, var det annorlunda. Så långt i livet var hon heterosexuell. Plötsligt befann hon sig i en helt ny situation, kär i en annan kvinna.

– Det var omvälvande så klart, nytt, svårt men härligt – en process, säger hon och ler mot Nina.

Barnlängtan
De flyttade snabbt ihop och började även diskutera barnfrågan tidigt. De pratade om hur det skulle kunna gå till, om insemination, att det skulle bli Anita som skulle få bära barnet och de började leta lite efter en pappa. Men Nina var inte var redo.

– Jag har aldrig varit direkt intresserad av barn, inte gullat och lekt med dem. I tonåren när jag väldigt gärna ville vara ”normal” fantiserade jag om att träffa en kille och gifta mig men barn fanns aldrig riktigt med i de drömmarna, säger Nina.

Anita däremot har alltid varit förtjust i barn. Nina beskriver sin fru som varm, öm och omhändertagande – en person som gärna ville ha barn.

– Vi pratade mycket – fram och tillbaka. Du var faktiskt riktigt ledsen ibland för att jag inte var mogen, säger Nina och tittar på Anita.

Anita nickar instämmande men säger att det var skönt att Nina stod fast vid sitt beslut.

– Jag fick liksom ett val – antingen fick jag gå för att hitta någon annan att få barn med eller stanna hos dig, utan barn.

Att lämna Nina var inte aktuellt för Anita och cirka fem år efter att de träffats bestämde de sig för att leva utan barn.
Nina, som är doktorand i psykologi, trivdes som fisken i vattnet i den akademiska världen och hade bestämt sig för att skriva en avhandling om avundsjuka. Anita hade börjat som teckenspråkstolk och kände att det var hennes grej men för henne var det viktigt att ta reda på varför hon så gärna ville ha ett barn.

– Mycket berodde på att mina föräldrar så gärna ville ha barnbarn och för att det var jobbigt att se att de var ledsna över det, säger hon.

Regnbågsbarn
Det stora ansvaret ett barn innebär var en annan sak de pratade mycket om och de läste om Regnbågsbarn, om att dessa barn skulle vara mer utsatta för mobbing.

– Vi hittade aldrig några studier på att det verkligen var så, men man läste och läser fortfarande om folk som tycker att det är hemskt med homosexuella som får barn, att det är synd om barnen och då undrade jag ibland hur det skulle bli för vårat barn, säger Anita.

2004 gifte de sig (ingick registrerat partnerskap) vid ett bröllop som hölls i hagen nedanför huset och livet knallade på men så för två, tre år sedan kom en ny vändning – Nina började längta efter barn.

– Det var flera i vår omgivning som skulle få barn och jag kände den biologiska klockan ticka. Samtidigt hade jag vuxit som människa, mognat och jag kände mig redo att bli mamma. Jag drömde mycket om barn då, säger hon.

Men sjukdomen grusade drömmarna. Nina har ms, en sjukdom som angriper det centrala nervsystemet, och vid den här tiden gick hon igenom en tuff sjukdomsperiod med flera jobbiga skov och hon tänkte mycket på sjukdomen och framtiden.

– Ett barn blir ju inte bara ett år – det är ju förhoppningsvis för alltid. Jag tänkte mycket på hur det skulle bli om jag inte skulle kunna hålla det på grund av sjukdomen, eller om jag skulle somna ifrån det. Det kändes ouppnåeligt med ett barn även om längtan fanns där. För det framtida barn som vi inte får, tog jag beslutet och det kändes skönt, säger Nina.

”Måste ha barn”
Nina och Anita möts ofta av samhällets uppfattning om att man ”måste” ha barn, att barn hör till livet och de känner att folk tycker synd om dem för att de är barnlösa.

– Jag orkar inte riktigt med att folk frågar hela tiden och ser bekymrade ut – att de ömkar. Man får, genom att vara öppen med sitt val guida sin omgivning att sluta tycka synd om oss. Ibland känns det nästan som att det är mer okej att vara homosexuell än att inte ha några barn, säger Nina och får medhåll av Anita.

– Men nu när vi säger rätt ut att vi inte vill ha några barn så är det faktiskt flera andra som har sagt att ”vad skönt att ni säger det, vi vill inte heller”.

Nina och Anita klarade av åren före beslutet och idag lever de lyckliga tillsammans i tvåsamhet tillsammans med hunden Konkke. Processen var jobbig men innebar aldrig någon jättekris för förhållandet.

– Vi pratade mycket om det, hela tiden. Anita grät ibland men det var aldrig aktuellt att gå isär. Om jag däremot hade skaffat barn då, trots att jag inte ville – då hade jag kunnat bli olycklig och det hade kunnat få negativa konsekvenser för förhållandet. Idag däremot, när jag är mer klar med mig själv, skulle jag bli en supermamma, säger Nina och skrattar.

 

av Catalina Bruna
Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.