villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Familjehem alternativ till barnlöshet

Efter många års behandling för ofrivillig barnlöshet accepterade Eva-Marie Svensson till slut att hon inte skulle få några biologiska barn. Istället blev hon fostermamma till tre syskon.
– Det här är den optimala lösningen för oss, men ska man klara det här måste man ha sörjt färdigt sin ofrivilliga barnlöshet, säger Eva-Marie Svensson.

Villan i Laholm i södra Halland är fylld med barn. Barn som bor där på heltid eller deltid. Där bor också Eva-Marie Svensson, 46 år, med sin man Jan Svensson, 51 år. Eva-Marie arbetar som studie- och yrkesvägledare på en grundskola och Janne Svensson arbetar som chaufför och terminalarbetare på ett åkeri.

Eva-Marie har inga biologiska barn, medan Janne har tre sedan tidigare. Hans tre flickor är 15, 21 och 24 år och bor eller har bott hos Eva-Marie och Janne på deltid. De har inga gemensamma barn utan har bildat familj på ett annorlunda sätt. Eva-Marie och Janne är familjehem till tre helsyskon, två flickor och en pojke, i dag fyra och ett halvt, sex och åtta år.

Som familjehem tar man hand om barn som behöver extra föräldrar på heltid under längre eller kortare tid. Familjehem kallades tidigare för fosterhem.

– Att vara familjehem är ett alternativ för ett fåtal ofrivilligt barnlösa. Man måste ha bearbetat färdigt förlusten av att inte få egna biologiska eller adopterade barn. Annars blir man troligtvis inte godkänd som familjehem, säger Eva-Marie.

Blev inte med barn
Eva-Marie misstänkte tidigt att hon hade svårt för att bli gravid. I början av 1980-talet, när hon var drygt 20 år, hade hon och hennes dåvarande sambo sex utan att skydda sig.

– Jag blev inte gravid, men min sambo, som vänsterprasslade gjorde en annan kvinna gravid. Dessutom hade min mamma svårt att bli gravid, även om vi till slut blev tre syskon.

Tio år senare när Eva-Marie var runt 30 år och levde i sitt andra samboförhållande försökte hon bli gravid igen. Men efter cirka ett år utan resultat gjorde hon och hennes sambo en utredning på Länssjukhuset i Halmstad. En titthålsoperation visade att Eva-Marie hade muskelknutor i livmodern och en trång äggledare. Utredningen visade också att Eva-Maries sambo hade dålig kvalitet på sin sperma. Paret försökte då få barn med hjälp av spermieinsemination. Men tio försök i både Sverige och Danmark misslyckades.

De misslyckade inseminationerna ledde till en känslomässig berg- och dalbana från hopp och längtan till djup besvikelse. Ju längre tiden gick desto jobbigare blev situationen.

– När vår omgivning fick barn började folk fråga även oss. Ondast gjorde ”ska inte ni också skaffa barn?” och folks oförståelse när vi sa till dem att ”alla kanske inte kan få barn”. Som ung känns det ju som en självklarhet att man ska få barn.

– Själv frågade jag aldrig andra, även om jag alltid var väldigt öppen med min egen längtan och att vi försökte bli med barn. Att prata öppet med människor kring ofrivillig barnlöshet kan vara en hjälp till självhjälp. En del som jag pratade med där jag jobbade tidigare kände till andra som hade problem att bli med barn. Jag tyckte det var skönt att veta att jag inte var ensam om det.

Singelår och ny förälskelse
Eva-Marie och hennes sambo kände till sist att de växt ifrån varandra och skiljdes åt som vänner. Hon var singel under en del år men 1997 träffade hon sin nuvarande man Janne.

– Vi skyddade oss i början, för vi ville vara säkra på att det var meningen att det skulle vara vi. Efter cirka ett år tog vi upp ämnet till diskussion. Min man var då inte så sugen på fler barn eftersom han hade tre flickor sedan tidigare. Men vi bestämde oss i alla fall för att göra en fertilitetsutredning.

Utredningen visade att Eva-Marie hade fått fler knutor i livmodern. Muskelknutorna och att hon då var 38 år kunde försvåra graviditetschanserna, trodde läkarna. Trots det gjorde Eva-Marie och Janne hösten 2001 sitt första provrörsförsök på CURA-kliniken i Malmö.

– Jag blev gravid! Men runt åttonde veckan fick jag blödningar och åkte in akut för att göra ultraljud. Man fann inget foster. Då kändes det som om jag trillade ner i ett stort nattsvart hål. Men vad jag hade njutit under mina få graviditetsveckor.

Ett drygt år senare gjordes det andra och sista försöket, men Eva-Marie blev inte gravid. Då tog både orken och pengarna slut. Men under tiden som Eva-Marie och Janne hade gjort sina provrörsförsök hade tankarna på en eventuell adoption börjat framträda allt tydligare.

– Adoption har för mig alltid varit ett alternativ. Redan som ung funderade jag mycket kring detta. Vi har också några kompisar som har adopterat och vi pratade mycket med dem.

Eva-Marie och Janne bestämde sig för att göra en adoptionsutredning. I den ingick bland annat att bli intervjuade av handläggare från socialtjänsten.

– Det var nog något av det värsta vi gått igenom. Att sitta i var sitt rum i många timmar med en främmande person som ställer så många närgångna frågor kring ens liv var verkligen påfrestande.

Handläggarnas bedömning blev att Eva-Marie mer än Janne ville få ett barn till i huset och att socialnämnden därför troligen inte skulle godkänna dem som adoptivföräldrar. Planerna på adoption lades ner.

– Det var tungt. Jättetungt. Men någonstans måste förnuftet segra. Det var ytterligare ett sorgearbete jag måste ta mig igenom. För mig var det samma sorgearbete som när vi beslutade oss för att inte göra fler provrörsbefruktningar och det fick ta den tid det tog. Jag tog hjälp av kurator även denna gång.

Funderingar på att hjälpa utsatta barn
Parallellt med planerna på provrörsbefruktning och adoption hade också en annan diskussion pågått hemma hos Eva-Marie och Janne. Skulle de ta hand om utsatta barn? Eva-Marie hade haft tanken i bakhuvudet sedan många år tillbaka.

– År 2000 blev vi uppringda av en väninna till mig som hade fått en förfrågan från en kollega om hon visste någon som ville bli kontaktfamilj till ett barn. Kanske, svarade vi och ville fundera i några dagar. Men vi fick bara två timmars betänketid!

Eva-Marie och Janne blev kontaktfamilj åt ett barn som bodde hos dem var tredje helg under nio månader. Under åren som följde blev de även kontaktfamilj åt andra barn och semesteravlösande jourhem under somrarna.

Hösten 2002 påbörjade Eva-Marie sin treåriga utbildning och under hennes sista studieår bestämde sig familjen för att förbereda sig inför att bli familjehem. Parallellt med studierna gick Eva-Marie och Janne en så kallad PRIDE-utbildning i tio veckor hösten 2004. Vid ett av tillfällena var även Jannes barn med. Utbildningen ligger till grund för den familjehemsutredning som socialtjänsten gör.

Eva-Marie och Janne blev godkända som familjehem och hösten 2005 kom de tre barnen för att bo tillsvidare i villan i Laholm. Barnen var då nio månader, tre år och fem år gamla. Vid samma tid blev Eva-Marie tvungen att operera bort sin livmoder på grund av för många cystor, vätskefyllda blåsor.

– Jag hade accepterat att jag inte skulle få några biologiska barn. Med lilltjejen som hjälp tog jag mig igenom tiden efter livmoderoperationen, den sista delen av sorgearbetet kring min ofrivilliga barnlöshet och kunde därefter fullt ut acceptera ett liv utan biologiska barn. Tack vare lilltjejen har jag ändå fått uppleva och följa ett barn på nära håll från späd ålder.

Eva-Marie ser många fördelar med att vara familjehem.

– Det är mycket positivt. Jag får del av föräldraskapet, får ha barn i min vardag. Vi får mycket kärlek och får även följa och stötta barnen genom deras utveckling till självständiga individer och under deras skoltid . Förhoppningsvis får vi se dem växa upp till trygga människor.

Målet som familjehem
Ett familjehem har som mål att barnen en dag ska återförenas med sina föräldrar. Socialnämnden bestämmer hur mycket umgänge familjehemsplacerade barn ska ha med sina biologiska föräldrar. Barnen som bor hos Eva-Marie och Janne träffar sina biologiska föräldrar varannan helg och under loven.

Eva-Marie förklarar att man måste vara medveten om att familjen i praktiken inte enbart består av de barn man tar hand om, utan även av deras biologiska föräldrar och släktingar.

– Barnen har sin biologiska familj och för barnens skull är det viktigt att vi har en anknytning till deras ursprung. Vi är väldigt öppna gentemot föräldrarna och de är delaktiga i dagis och skola. Är deras släktingar på besök, vill vi att de ska träffa barnen. Barnens bästa är hela tiden i fokus.

Eva-Marie och Janne jobbar efter principen att de delar på barnen med de biologiska föräldrarna och är noga med att ha en bra relation till dem.

– En del av PRIDE-utbildningen handlar om hur man bemöter föräldrar som sitter i fängelse, har drogproblem eller liknande och att det inte är upp till oss att döma dem. Vi måste noga ha tänkt igenom våra värderingar. Oavsett vad föräldrarna har för vuxenproblem så älskar barnen sina föräldrar och där måste vi stärka barnen och få dem att förstå att problemen inte ligger hos dem.

Det svåraste med att vara familjehem är enligt Eva-Marie att inte veta hur länge barnen stannar, även om det ingår i rollen som familjehem. Ingen garanti finns för att man som familjehem får följa barnen till vuxen ålder. Uppdraget som familjehem förlängs med sex månader i taget, men ett domslut kan leda till att placeringen upphör omedelbart. Så även om Eva-Marie och Janne känner sig som barnens föräldrar måste de leva med vetskapen att barnen kan komma att flytta en dag.

– Men gör det inte ont i hjärtat när ett barn flyttar från oss, så har vi inte varit tillräckligt engagerade. Vi måste älska de barn, som för tillfället bor hos oss, lika mycket som Jannes barn. Om det behövs får vi ta hjälp som vid alla andra svåra tillfällen i livet. Men vi kommer förhoppningsvis alltid att få vara en del av barnens liv och medvetande.

– Barn far mer illa i vårt samhälle i dag än vad folk i allmänhet känner till. Det känns som att vi gör en samhällsinsats genom att vara familjehem samtidigt som vi får barn i huset. Vi har ett stort intresse för barn och det känns bra att kunna ge vissa utsatta barn en smula trygghet. Vår förhoppning är att de får någonting gott med sig ut i livet. Barn är till låns, men familjehemsplacerade barn är ännu mer till låns.

 

av Helena Mayer
Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.