villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Kan en adopterad adoptera?

Svaret är naturligtvis att det går alldeles utmärkt, i alla fall om man efter utredning och prövning blir godkänd som adoptivförälder. Känslomässigt kan det vara svårare. Jag undrar nämligen om en adopterad verkligen kan adoptera.

Frågan aktualiserades för mig då det visade sig att jag och min man hade svårt att få barn. Efter två års fruktlösa försök vände vi oss till en IVF-klinik för att försöka den vägen.

Min man och jag pratade under den här tiden om vad som skulle hända om vi inte lyckades ens med hjälp av IVF. Hur skulle vi känna, vad skulle hända, skulle vi orka…? Min man förde adoption på tal som ett alternativ. För honom är det väldigt viktigt att få barn och att bli pappa. De första gångerna vi pratade om adoption svävade jag på målet men uteslöt inte möjligheten.

Inom mig, i mitt hjärta, kände jag däremot att adoption inte var ett alternativ för mig. Det kan låta kallsinnigt och hårt, men tro mig, jag är ingen kall människa. Jag engagerar mig djupt i många frågor och jag gråter inombords över alla barn som far illa i världen. Jag har själv varit ett sådant barn. Jag var ett hittebarn som lämnats på en gata vind för våg och plockats upp. Mitt första hem blev polisstationen, mitt andra ett barnhem och mitt tredje en fosterfamilj. Först därefter fick jag komma till mitt slutgiltiga hem i Sverige när jag var ett och ett halvt år.

Åren gick och jag växte upp i en familj med goda förutsättningar och kärleksfulla föräldrar. Vi pratade om att jag var adopterad och jag kände att det var okej och var trygg i den miljö jag befann mig. Därför sökte jag aldrig mina rötter och kände inget agg gentemot den mor som en gång lämnat mig. Jag funderade heller inte så mycket på varför, eller om, om inte varit.

Stark önskan
Däremot hade jag redan som liten en stark önskan om egna blodsband, om egna barn som var en del av mig och mina gener. Att adoptera skulle vara oerhört svårt för mig. Kanske skulle jag kunna älska det barnet som mitt eget men jag skulle alltid sakna ett eget biologiskt barn, inte av själviskhet utan känslomässigt.

Säkert finns det många som opponerar sig mot dessa rader, till exempel par som blivit lyckliga föräldrar till adopterade barn. Jag förstår er. Min avsikt är inte att uppröra utan bara att tala om att jag, som adopterad, inte ser adoption som ett fullgott alternativ, nu när jag tvingats ta ställning i och med vår svårighet att få barn.

Naturligtvis är jag tacksam över att själv ha blivit adopterad. Jag är också glad över att så många barn från fattiga länder erbjuds nya hem att bo i. Jag följer fortfarande vad som händer i landet där jag är född och kan bli upprörd över att deras export och andelar på världsmarknaden ökar samtidigt som de fortfarande adopterar bort barn, mest flickor. Det talas det inte högt om.

Faktum kvarstår dock. Om jag inte kan bli mor till egna biologiska barn, då får jag vara utan. Så mycket behöver jag den tillhörighet det skulle innebära för mig att skapa nytt liv. Tänk vad komplicerat det skulle bli om jag som adopterad hade adopterat ett barn.

Vad skulle jag säga? Hur skulle jag gjort? Det känns som om vi båda skulle hängt i luften utan fast förankring. Kanhända jag en dag förändras och tycker annorlunda men ett är säkert: Om jag skulle besluta att adoptera ett barn då måste jag känna till hundra procent att jag kan älska detta barn villkorslöst, utan tankar om något annat barn.

 

Fler atiklar inom samma ämne
3 kommentarer
  1. Oregistrerad skriver

    vad tråkigt. Själv är jag adopterad och skulle gärna också kunna adoptera, just för att jag vet att min kärlek skulle vara lika stark som den mina föräldrar gav mig, och som den kärlek jag känner till mina biologiska. Kärleken är densamma. Jag känner mig inte löst förankrad.

  2. Stjärndamm skriver

    Jag känner flera adopterade som själva adopterat. Skulle tro att andelen som adopterar bland adopterade är klart högre än snittet.

  3. Sommartjej79 skriver

    Jag adopterades som 8 månaders bebis till en underbar familj som jag alltid sett som min egen. När jag var yngre ville jag ha egna blodsband ändå trots att jag ständigt får påminna mig själv om att vi i min familj inte har det (det känns som vi är biologiska barn/syskon!), och ville inte adoptera. Nu när det börjar bli aktuellt med barn, så känner jag inte alls likadant.
    Skulle gärna adoptera om det inte vore så dyrt och jag var singel!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras.