villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

När vi träffade Dante älskade vi honom direkt

Här är Dante ungefär 8 månader.

– Adoption är ett fantastiskt alternativ när man vill ha barn, säger Gunnel och Tom, ett par i Stockholm, båda över fyrtio år. Gunnel Sahlin, glasformgivare vid Kosta Boda och professor på Konstfack och Tom Rafstedt, art director och förläggare, är två framgångsrika yrkesmänniskor men mest av allt föräldrar till Dante. Det första Gunnel gjorde som nyutnämnd professor var att ta föräldraledigt.

– När vi reste runt i Indien 1998, började Tom att prata om adoption, berättar Gunnel. Vi hade länge försökt få barn men ville inte gå så långt som till provrörsbefruktning.

– Jag har alltid varit positiv till adoption, tillägger Tom. Redan på 70-talet när det var mycket vanligare än nu tänkte jag ofta att det vore ett bra sätt att få barn på.

– Jag var väl mer tveksam, medger Gunnel, men inte särskilt svår att övertyga. Jag kommer från en stor familj och har sex syskon. Det var ju självklart att jag skulle få barn utan problem. Ja, det slog mig faktiskt aldrig att det skulle bli svårt. Men det blev det.

På hösten 1998 tog Gunnel och Tom, sedan de gift sig, kontakt med socialförvaltningen i sin stadsdel för att starta en adoptionsutredning.

– Vi fick en jättebra kontaktperson, vi kände genast sympati för varandra och det var suveränt. Vi har hört talas om motsatsen och då blir det ju svårt. Vi träffade vår kontaktperson på förvaltningen två gånger, sedan var hon på hembesök hos oss en gång. Därefter har vi naturligtvis haft mycket kontakt per telefon och vi kommer att ha kontakt med henne i flera år framöver.

Adoptionscentrum
– Inför ansökan behövde vi ha två referenspersoner, som båda måste ha barn. Vi fick skriva var sin levnadsbeskrivning, om vår egen familj och om vår partner. Det var jobbigt; det tog fem månader från första mötet till dess att vi var godkända som adoptionsföräldrar.

Vilken organisation vände ni er till?
– Vi tog kontakt med Adoptionscentrum (AC), helt enkelt för att några av våra vänner hade gjort det och de var nöjda. Sedan visste vi att de förmedlade adoptioner från Vietnam. När man som vi är över fyrtio är det främst från Vietnam man får adoptera.

– Vi funderade på Indien, eftersom det var där idén föddes, och landet tillåter adoptioner till så ”gamla” mödrar. Men eftersom mamman enligt indiska adoptionslagar inte får vara mer än fyrtio år äldre än sitt barn, så kan barnet vara flera år när man får det och det tyckte vi kändes svårt.

Hur var er kontakt med Adoptionscentrum?
– Den kontakt vi hade här i Sverige var bra. Vi gick på kurs med andra blivande föräldrar, och AC hjälpte oss i kontakten med Vietnam. Däremot fick vi sköta all pappersexercis, översättningar och bokning av resan själva. Det var tufft.

– Vi är däremot inte särskilt nöjda med AC i Vietnam. Inför resan varnade svenska AC oss för att vi skulle bli bevakade dag och natt. Vi var därför ganska uppskrämda när vi kom dit.

Kände ni er bevakade då?
– Nej, inte alls. Tvärtom blev vi väldigt vänligt bemötta av vietnameserna. Men så fort vi hade fått hand om Dante på barnhemmet var vi tvungna att stanna i fyra veckor på det hotell som AC i Vietnam hade anvisat oss.

Bodde på bordell
– Vi fick turas om att gå ut, och barnet fick inte lämna hotellet. Det kändes väldigt obekvämt. Dessutom var hotellet under all kritik. Det var faktiskt en bordell och det vimlade av råttor.

Det fanns inga andra gäster än adoptivföräldrar och bordellkunder. Vi anmärkte genast på hotellet när vi kom hem och AC använder numera ett annat.

– Det låter kanske gnälligt, naturligtvis var det underbart att få sitt barn och vara tillsammans mycket. Men vi förstod aldrig varför vi måste vara där så länge, och varför vi inte fick gå ut tillsammans alla tre. Det hade varit skönt och lite mer avslappnat, påpekar Gunnel och fortsätter:

– När jag var ute på promenad en dag träffade jag en dansk familj som också hade adopterat. Till skillnad från oss fick de gå ut tillsammans med sitt barn, och de behövde dessutom bara stanna två veckor i Vietnam.

– Vi kände att den svenska organisationen var helt i händerna på vietnameserna som ville krama så mycket pengar som möjligt ur oss, tillägger Tom.

Vet ni hur mycket adoptionen har kostat er totalt?
– Man fick ett adoptionsbidrag på 24.000 kronor. (Bidraget höjdes den 1 jan 2001 till 40 000 kr) I verkligheten kostade det väldigt mycket mer. Vi tror att det har kostat oss omkring 130 000 kronor och då har vi inte räknat med arbetstidsbortfall, men översättningar av medgivande och andra papper, resor, hotell och vistelsen i Vietnam inräknat. Bidraget på 24 000 kronor räckte verkligen inte långt. Man kan jämföra med att en förlossning och de undersökningar som ingår kostar samhället 100 000 kronor.

– Men det viktigaste i den här historien var ju Dante, och att vi, när vi träffade honom, älskade honom direkt. Trots att det har varit tröttsamt många gånger, så gick adoptionen väldigt fort, framförallt den sista fasen sedan AC fått våra papper. Jag tror att det tog totalt ett år, avslutar den lyckliga mamman, med Dante sovande på armen.

 

av Ann Lewenhaupt

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.