villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Anna och Johan blev föräldrar genom surrogatmamma

De hade varit gifta i ett halvår och hon hade slutat äta p–piller. Då kom cancerbeskedet. För Anna och hennes man Johan blev surrogatmoderskap den enda vägen till egna biologiska barn. I dag har de sonen Vilmer.

För drygt fyra år sedan fick Anna livmoderhalscancer. Metastaser i lymfkörtlarna upptäcktes och läkarna tvingades att ta bort hennes livmoder.
– Det kändes verkligen tufft och gör så fortfarande. Att det var cancer och att jag kunde dö, det tänkte jag inte ens på då, säger Anna.

Tvingade utomlands
Eftersom den efterföljande strålbehandlingen skulle förstöra Annas ägg och äggstockar, ville Anna och Johan plocka ut och frysa ner ägg. Men de fick ingen hjälp i Sverige.

– Vi fick blankt nej. Har man ingen livmoder så får man inte plocka ut några ägg, säger Anna.

Därför vände de sig till en estländsk klinik där hon och maken Johan kunde frysa ner sju värdefulla embryon.

Hösten 2008 hittade de en surrogatmamma genom en klinik på Cypern, men implanteringsförsöken misslyckades.

Trots den jobbiga processen tvivlade paret inte på att de skulle fortsätta försöka få biologiska barn. Att adoptera ett barn såg de inte som ett alternativ.

– Alternativen att adoptera och att använda en surrogatmamma var inte ens jämförbara. Vi hade ju valt varandra och såg framför oss framtida gemensamma barn, säger Anna.

– Det ligger nog för de flesta, naturligt, att vilja ha biologiska barn och att kunna se sig själv i barnen och hela den biten, säger Johan.

När så bara två embryon fanns kvar på den estländska kliniken provade de med en annan kvinna.

– Vi chansade, för embryona fanns ju ändå där. Och så tog det sig, säger Anna.

Fem månader gamle Vilmer är genetiskt sett son till både Anna och Johan. Han var deras sista chans till ett gemensamt biologiskt barn och kom till genom en ukrainsk surrogatmamma.

Adopterar sitt biologiska barn
Enligt svensk lag räknades Vilmers ukrainska surrogatmamma först som hans mor. Han föddes i maj 2010 i Ukraina, men först i höstas tog tingsrätten upp frågan om Annas närståendeadoption. Familjerätten rekommenderade att Anna skulle få adoptera Vilmer.

– Så allt gick väldigt bra, säger hon.

Anna berättar att surrogatmoderskap inte var någon nyhet för personalen på familjerätten. De hade tidigare under samma år haft två andra fall med barn födda av surrogatmödrar, fast då rörde det sig om barn till homosexuella par.

– Vi fick intrycket av att de tyckte att det var fint med en rolig historia, med en glad familj. De ser ju så mycket elände annars.

Att tala sanning
Men att berätta för svenska myndigheter att de använt sig av en surrogatmamma var ingen självklarhet. Först hade de inte tänkt avslöja det överhuvudtaget.

– Det var den rekommendation vi fick av kliniken och våra ukrainska kontaktpersoner. Jag beställde till och med en lösmage från Buttericks så att vi skulle kunna ta fejkade foton. Men när den kom såg den inte alls ut som en gravidmage och då insåg vi att det inte skulle gå, säger Anna och skrattar.

– Men det kändes heller inte bra att ljuga, tillägger hon.

Anna och Johan var i Ukraina i ungefär en månad kring sonens födelse. Vid ankomsten besökte de den svenska ambassaden och berättade att de skulle få en son via en ukrainsk surrogatmamma.

Efter födseln kunde Johan bevisa att han var Vilmers far, vilket gjorde att ambassaden kunde hjälpa paret med medborgarskaps- och passansökan till sonen.

I slutänden har Anna och Johan berättat sanningen om Vilmers tillkomst för alla.

– På jobbet var jag ju till exempel tvungen att berätta eftersom de såg att jag inte var gravid. Vi har fått mycket mer positiva kommentarer än väntat. Folk är i regel nyfikna på hela historien, säger Anna.

Förhållandet till surrogatmamman
Hon var rädd att folk i hennes omgivning skulle reagera negativt. I debatten jämförs ibland surrogatmoderskap med prostitution.

– Visst kan det finnas problem med fattiga kvinnor som inte känner att de har så många andra möjligheter, men att svartmåla allt surrogatmoderskap på grund av det handlar bara om okunskap. Det går visst att göra det på ett bra sätt, säger Anna.

Hon upplevde att så var fallet med Vilmers surrogatmamma.

– Jag fick inte alls känslan av att hon inte hade ett val. Det var en affärsuppgörelse mellan jämlika parter och vi gillade varandra.

Surrogatmamman kunde ingen engelska, så paret fick kommunicera med henne via tolk. Tolken var en god vän till kvinnan, vilket underlättade. Anna berättar att de umgicks ganska mycket med henne innan Vilmer föddes. De var på plats i Ukraina vid flera tillfällen, till exempel för att titta på ultraljud.

– Det var lite absurt. Där låg vår son i hennes mage, säger Anna och skrattar.

Till den ukrainska surrogatmamman har de betalat drygt 200 000 kronor. Totalt har Vilmers tillkomst kostat paret runt 600 000 kronor.

– Det är mycket pengar, men vi har fått något så fantastiskt för det.

Anna säger sig dessutom vara glad över att de fick betala surrogatmamman.

– Det är ju jättefint om folk gör det gratis, men nu har hon fått något för det också.

Efter födseln har kontakten dem emellan successivt avtagit.

– Vi har inget som binder oss till henne längre.

Hon upplevde inte heller att det fanns något speciellt band mellan surrogatmamman och Vilmer. Efter födseln verkade hon mest glad att graviditeten var över.

Vilmer, som var tvungen att förlösas med kejsarsnitt, överlämnades direkt till Anna och Johan efter födseln.

– Han var så fin, alldeles ren och med en liten dubbelhaka. Från den stunden var han med oss, säger Anna.

Just den omedelbara kontakten med barnet var en av de viktigaste anledningarna till att paret valde surrogatmoderskap.

– Anknytningen känns viktig. Med adoption är man så i händerna på någon annan hela tiden.

Ukraina eller Indien
När Vilmer ska få veta på vilket sätt han har kommit till har paret inte bestämt sig för ännu. De hoppas att det kan komma naturligt eftersom de vill att han ska få syskon. Men för att det ska gå vägen måste paret ha en äggdonator. Troligen kommer de dessutom att välja att använda en surrogatmamma i Indien i stället.

– Det gäller att känna rätt personer i Ukraina och det är väldigt lätt att bli lurad. Det förekommer ofta pengar under bordet, och som svensk är man inte van vid det.

De har fått intrycket att surrogatmoderskap sköts mer professionellt i Indien. Anna förtydligar dock att hon känner till problematiken med ”bebisfabriker” och att paret ännu inte har besökt landet.

– Det kan ju kännas fel när man är där, säger hon.

Anna rekommenderar utan tvekan surrogatmoderskap till andra barnlösa par.

– Det är absolut ett reellt alternativ. Det är värt allting, säger hon.

Men enkel har processen inte varit.

Borde tillåtas i Sverige
– Svensk sjukvård borde kunna hjälpa till genom att man får ansöka om det, precis som vid adoption. I Sverige skulle det säkert gå att lösa, till och med på frivillig basis, säger Johan.

– Då skulle det vara mer på lika villkor, för det är klart att det blandas in att vi betalar och vi kommer med någon slags överhand. Men samtidigt är ju vi i en utsatt position, säger Anna och fortsätter:

– Det känns som att svenska myndigheter inte vill göra surrogatmoderskap för lätt. Men det är inte lätt. Det handlar inte om att man ska slippa föda barn eller något sådant. Jag hade fött barn på tvären om jag bara hade kunnat, säger hon.

Personerna i artikeln heter egentligen något annat. De vill inte uppge sina riktiga namn för att surrogatmoderkap är ett kontroversiellt ämne och de inte vill exponera sin son.

 

av Ida Maria Gunnarsson

Fler atiklar inom samma ämne
3 kommentarer
  1. SM86 skriver

    Jag blir så glad för Johan och Annas skull! Jag själv är född med ett hjärtfel och har därför lägre syresättning vilket innebär för stora risker för mig att genomgå en graviditet. Ett liv utan barn är helt otänkbart för mig, och att få biologiska barn är en dröm. Jag hoppas hoppas hoppas på att Sverige en vacker dag inser hur viktigt det är för barnlösa människor att kunna få hjälp med att få barn. Att kunna få barn är alla människors rättighet, inte möjlighet! Surrogatmoderskap tycker jag borde bli lagligt, självklart!!!

  2. Oregistrerad skriver

    Varför vill Svenska myndigheter motarbeta att det föds fler svenska barn, det är frågan.. vad är födelsetalet bland svenska kvinnor? runt 1.2.

  3. JockeOchMartin skriver

    Önskar att vi kunde skaffa barn via surrogat, men vi har inte de pengarna 🙁

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras.