villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Skrapning eller ej vid missfall

Kvinnor har i generationer klarat av sina missfall själva genom att låta kroppen stöta bort resterna av graviditeten. Någon gång på 1940-talet började gynekologerna i stället göra skrapningar vid missfall. Men i början på 2000-talet började man åter låta naturen ha sin gång och skrapning görs väldigt sällan, i stället får kvinnorna medicinsk behandling, som påskyndar förloppet.

Skrapning har under många år varit rutin vid missfall, oavsett om det varit en riklig eller sparsam blödning. Resterna från graviditeten har skrapats ut för att kvinnan ska sluta blöda.

Gunnel Lindell är biträdande överläkare på Kvinnokliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och träffar många kvinnor som fått missfall. När det gäller tidiga missfall, till och med vecka 11, råder hon kvinnorna att avsluta graviditeten utan skrapning, med hjälp av medicinsk behandling.

– Fördelarna med ett naturligt förlopp, när kroppen själv gör sig av med missfallet, är flera. Man behöver då inte göra något akut ingrepp och föra in främmande instrument i slidan, vilket alltid innebär en infektionsrisk. Vid en skrapning blir det dessutom alltid ett sår i livmoderslemhinnan. I enstaka fall kan det även bli skador på livmodern, säger Gunnel Lindell.

Men hon understryker att om kvinnan däremot har fått en störtblödning brukar skrapning vara det bästa alternativet, annars kan det leda till blodbrist.

– För minst åtta av tio kvinnor som kommer hit på grund av tidigt missfall mellan vecka åtta och elva fungerar det utan skrapning. När kvinnorna kommer till akuten är missfallet ofta redan igång och det mesta har i regel redan stötts ut, säger Gunnel Lindell.

Läkaren tittar då om livmodershalsen är öppen och undersöker med ultraljud vid två tillfällen med en vecka emellan för att säkerställa att graviditeten avstannat. Numera får alla också tabletter för att påskynda förloppet så att resterna snabbare stöts ut.

– En annan fördel med ett naturligt förlopp är att kvinnan slipper narkos. För en frisk kvinna innebär narkos visserligen ingen stor risk, men man kan aldrig helt utesluta komplikationer. Och erfarenheterna från Karolinska universitetssjukhuset visar också att kvinnan i regel mår bättre psykiskt när hon själv tar hand om missfallet, säger Gunnel Lindell.

Hon förklarar att vid skrapning har kvinnan så lite tid att bearbeta det som hänt. Känslorna och reaktionen kommer då kanske först senare.

– Nackdelarna är att förloppet blir betydligt längre om man inte skrapar, det vill säga då varar blödningen längre. Den normala blödningstiden är mellan en vecka och tio dagar, men kan även sträcka sig över två till tre veckor, säger Gunnel Lindell.

Hon förklarar att patienterna reagerar olika inför ett missfall. En del tycker att det är skönt att låta naturen med hjälp av medicin få ha sin gång. Andra tycker att det är jättejobbigt att behöva vänta i två till tre veckor innan blödningen är över.

– Ibland vill kvinnor med så kallad “missed abortion” inte gå med ett dött foster i livmodern. De är stressade och förtvivlade och vill få bort fostret genast, men vi diskuterar alltid med patienten om vad som är bäst för henne och de flesta väljer medicinsk behandling.

Missed abortion, även kallad missat missfall, innebär att fostret är dött sedan en tid, men att kroppen inte har stött ut det ännu.

Blir det ofta diskussioner mellan kvinnan och läkaren om metod?
– Det är många kvinnor som har synpunkter, men i regel slutar diskussionen med att man är överens om vad som är bäst. Patienterna får ingående information om alternativen och man nekar inte patienter som vill skrapas. De kvinnor som väljer medicinsk behandling får smärtlindring, förklarar Gunnel Lindell.

Blir kvinnan sjukskriven när man låter naturen ha sin gång?
– Av rent fysiska skäl behövs det inte men av psykiska skäl kan det behövas någon veckas sjukskrivning, säger Gunnel Lindell.

Hör många kvinnor av sig under väntetiden?
– Nej, bara de som är oroliga för att de blöder mycket eller har ont. Det kan kanske vara svårt för kvinnan att veta var gränsen går vid att blöda mycket. När missfallet pågår blöder man mer än vid en riklig mens. Det kan vara ett mått, säger Gunnel Lindell.

När patienterna kommer på återbesök efter tre veckor får de träffa en barnmorska om det inte varit några komplikationer, annars en läkare. Då har de flesta slutat blöda.

Vid besöket får kvinnan ta ett graviditetstest, för att säkerställa att hon inte längre är gravid. Läkaren eller barnmorskan frågar kvinnan hur hon psykiskt upplevt missfallet och erbjuder henne psykologiskt stöd vid behov.

I början på 2000-talet gjorde Gunnel Lindell med kollegor en undersökning av hur de drabbade kvinnorna upplevde behandlingen. Efter 14 veckor fick de kvinnor som haft ett tidigt missfall ett frågeformulär om hur de mått psykiskt under tiden. Sammanställningen av formulären visade generellt att det inte är någon skillnad när det gäller antalet ångestreaktioner mellan dem som själva tagit hand om missfallet och de som genomgått en skrapning.

– Den skillnad vi såg i undersökningen var att de patienter som låtit naturen ha sin gång, men vid återbesöket haft rester kvar i livmodern och därför behövde skrapas, kände en större oro och depression än övriga, säger Gunnel Lindell.

Finns det några ekonomiska motiv när man förordar att låta naturen ha sin gång vid missfall?
– Nej, målsättningen har inte varit besparingar, men visst blir det någon form av besparing. Ofta sker missfallen på jourtid och man behöver då inte utnyttja operationsavdelningen. De positiva effekterna är att resurserna i stället kan användas till andra, planerade operationer. Men i dag när vi har medicinsk behandling som kan påskynda förloppet har detta blivit standardbehandlingen, säger Gunnel Lindell.

 

av Kerstin Fredholm
uppdaterad Helena Mayer 2011

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.