villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Att adoptera ett barn med särskilda behov

Att adoptera ett barn med särskilda behov kan för vissa kännas svårt och avlägset. Men vissheten om kortare adoptionstid och att det finns mycket stöd att få i samhället, gör att alltfler ser barnet istället för diagnosen.

– Generellt sett kan man säga att det tar fyra år från det att ansökan om adoption lämnas in till att barnet är hos föräldrarna. När det kommer till barn med särskilda behov halveras tiden och det tar ungefär två år. Men det kan också handla om kortare tid än så, säger Helene Mohlin, informationsansvarig på Familjeföreningen för internationell adoption (FFIA).FFIA är en av organisationerna i Sverige som förmedlar adoption av barn med särskilda behov. De har avtal med totalt elva länder och Kina är det land som flest barn med särskilda behov adopteras från. Runt 65 till 70 procent av barnen som adopterades via FFIA under 2012 föll inom gruppen för särskilda behov. Det kan röra sig om både fysiska och psykiska behov, men också ålder. Till gruppen räknas:

  • äldre barn, som är i skolåldern
  • ”riskbarn” (exempelvis när modern missbrukat under graviditet)
  • syskon som adopteras tillsammans.
  • funktionshinder eller diagnos finns.

Äldre barn kan behöva mer tid för att anpassa sig till sin nya familj och tillvaro, samtidigt som de faller längre ner på adoptionslistan då många som adopterar har en önskan om att barnet är yngre. Barn som anges som riskbarn kanske inte omedelbart visar tecken på något hinder, men det finns en risk för att det kan upptäckas senare. När det gäller funktionshinder handlar det framförallt om:

  • fysiska funktionshinder (som hjärtfel, ryggmärgsbråck, dysmeli eller genital missbildning)
  • syn- eller hörselnedsättning
  • kroniska infektioner (som hepatit B eller C, HIV)
  • psykosomatisk utvecklingsförsening

Barnläkare Mattias Eknefelt har träffat många barn som kommit till Sverige via adoption och sett ännu fler utlåtanden. Han menar att de medicinska utlåtandena varierar i kvalitet, från att vara på pricken till att vara bristfälliga. För dem som står i begrepp att adopterar barn med särskilda behov rekommenderar han att läsa på vad diagnosen innebär och att skicka barnets utredning vidare till en barnläkare i Sverige för bedömning. Om det är möjligt, be om ett filmklipp där barnets beteende blir synligt.

– Kunskap om diagnosen eller hindret är viktigt. Vad finns det för åtgärder, dels medicinskt och dels inom barnhabiliteringen, och hur ser prognosen ut på längre sikt? säger Mattias Eknefelt.

Enligt honom är det samtidigt också viktigt att inte titta sig blind på diagnoser och i det glömma bort att det är ett barn som kommer till familjen och glädjen i det. Man ligger också ett steg före mentalt eftersom man vet att det finns behov, till skillnad från biologiska barn där eventuella hinder ofta inte är kända från början.

Vanliga särskilda behov
Tidigare var LKG (läpp-, käk- och gomspalt) den vanligaste problematiken bland barn som adopterats. I dag är det vanligare att barnen har en mildare cp-skada, hjärtfel eller dysmeli. Hur stor funktionsnedsättningen är varierar.
Cp-skador, cerebral pares, har uppstått före, under eller upp till två år efter födseln. Till följd av skadan kan barnet exempelvis ha fått missbildningar eller syrebrist som kan ge rent motoriska svårigheter. För vissa barn innebär skadan också andra nedsättningar som viss utvecklingsstörning, syn- och hörselskador, epilepsi eller koordinationssvårigheter.

– Det finns mycket hjälpmedel att få och det är en stor grupp inom barnhabiliteringen på landstingen runt om i landet som dagligen arbetar med målgruppen, säger Mattias Eknefelt.
När det gäller hjärtfel finns det en rad olika diagnoser och svårighetsgraderna varierar stort. Om barnet har ett hjärtfel märks det genom att han eller hon växer dåligt, har svettningar, blir lätt trött och andfådd och kan ha en blåaktig ton i huden. Vissa hjärtfel kan självläka, medan andra kräver mycket vård och flera operationer.

Dysmeli innebär att barnet saknar arm/ar, ben eller delar av dessa. Det kan vara skador som uppstått under graviditeten, men även senare som vid amputation. Genom operationer och ibland även hjälpmedel kan barnets förutsättningar förbättras avsevärt.

En annan stor grupp är barnen med psykosomatisk utvecklingsförsening. Den innefattar sådant som motoriska svårigheter, kognitiva funktionshinder och språkförseningar. Här är det dock viktigt att kräva en ny utredning om den inte är relativt nyligen gjord. Barnet kan ha fått sin diagnos då han eller hon var mycket liten. Senare kan det visa sig att barnet inte alls visar sig ha så stora svårigheter som angavs utan att det istället handlade om understimulans. Det kan också vara så att hinder blivit mer tydligt i takt med att barnet blir äldre.

Vilka adopterar barn med särskilda behov?
Enligt Helene Mohlin är det framförallt två grupper som adopterar barn med särskilda behov. Det är dels de med egen anknytning, som exempelvis har egna syskon med funktionshinder eller har vänner som adopterat barn med särskilda behov. Dels är det dem som ser att tiden rinner iväg och ser detta som en möjlighet.

– Under åren som man står i kö för adoption nås man av mycket information och tanken att adoptera ett barn med särskilda behov mognar. Det känns inte längre lika skrämmande, menar Helene Mohlin.

Vilka krav som ställs på de som vill adoptera barn med särskilda behov varierar från land till land, såsom ålder eller om adoption görs som ensamstående eller som par. En del som går i funderingarna att adoptera barn med särskilda behov kan uttrycka oro för hur exempelvis arbetsgivaren ska hantera att det efter ankomst kan bli en del frånvaro till följd av läkarbesök och eventuella habiliteringsinsatser.

– Det är viktigt att komma ihåg att man har rätt att ta hand om sitt barn, säger Helene Mohlin.

Däremot tycker hon man ska fråga sig om man verkligen är redo för adoption om dessa tankar virvlar i huvudet. Dessutom kan man aldrig planera allt. Det är svårt att i förhand föreställa sig hur allting blir. Men eftersom det finns en möjlighet till kontroll ställs alla frågor.

– Man tänker inte på att biologiska barn också kan födas med funktionshinder eller att föräldern kan drabbas av sådant som förlossningsdepression. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir oftast alltid bra, säger Helene Mohlin.

 

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.