villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Med ett lagat hjärta i ett nytt land

Efter flera missfall och en stark längtan efter barn, samtidigt som tiden rusade kändes det självklart för Sara och Oskar Cedergren att ställa sig i kö för adoption av ett barn med särskilt behov. Deras lille Hugo föddes med ett hjärtfel men av det märks det inget i dag.

Deras historia börjar med en krock i en korsning i början av 2000-talet. Oskar Cedergren satt i sin bil men var kanske egentligen mer koncentrerad på kollegans nya bil framför. Plötsligt kör han in i bilen intill, där Sara Cedergren sitter. Under åren sprang de på varandra då och då och de började så småningom att umgås, för att 2006 bli ett par. Sedan två år tillbaka finns Hugo också med i bilden. I sommar fyller han fyra.

– Mamma, pappa, mormor och jag bodde i Kina men sedan flög vi hem till morfar, berättar Hugo om hur han kom till Trolleholm utanför Eslöv.

I mars 2011 flög Sara och Oskar Cedergren till Kina, tillsammans med Saras mamma Ingegerd Johansson, för att hämta Hugo. De visste att han hade ett hjärtfel men inte hur sjuk han egentligen var.

Barn med särskilda behov
– Vi valde att ställa oss i kö till att adoptera ett SN-barn direkt, säger Oskar Cedergren.
SN, eller special needs, är det internationella begreppet för barn med särskilda behov. För Sara och Oskar Cedergrens del kändes det som ett naturligt alternativ eftersom de började känna att tiden rann iväg och de var rädda för att de skulle bli för gamla för adoption under tiden de stod i kö. Det underlättade också att Sara Cedergren hade en kollega som adopterat ett barn med hjärtfel och avdramatiserade det hela. Hon visade dem bland annat olika sidor på nätet där de kunde läsa på om olika diagnoser. Tankarna på adoption började komma redan några år tidigare, efter ett första missfall. När sedan ett andra och ett tredje följde plus ett utomkvedshavandeskap kändes valet självklart.

– Chansen var minimal för oss att bli biologiska föräldrar. IVF var det ingen möjlighet för oss att få eftersom läkarna sade att det inte var någon idé, berättar Sara och Oskar Cedergren.

De valde Kina
Sommaren 2010 togs det första steget mot adoption och en hemutredning gjordes. När den var godkänd och klar skickades den tillsammans med ansökan och ett följebrev till Föräldraföreningen för internationell adoption (FFIA). Istället för att fylla i den så kallade 72 timmars-listan, skrev Sara och Oskar Cedergren ett brev där de berättade att de var öppna för att ta emot ett barn med särskilda behov.

– Vilken rätt har vi att välja och döma ut barn utifrån en lista med olika diagnoser? Vi lade undan listan, det gick helt enkelt inte, säger Sara Cedergren.

Att de valde Kina som land beror på att de båda alltid känt en fascination för landet, men också för att det rent praktiskt var lättare för dem när det inte krävdes en vistelse i landet på sex till nio månader vid adoptionen.

I november kom det efterlängtade samtalet.

– De sa att det fanns en gosse och att foto av honom hade mailats till oss, berättar Sara Cedergren.

Gossen på bilden var Hugo
Gossen på bilden var Hugo. Han var då ett och ett halvt år men liten till växten efter att ha fötts med ett hjärtfel. Han hade lämnats på trappan till ett polishus när han var tre månader gammal och placerades därefter på ett barnhem i Fujian-provinsen i sydvästra Kina.

– Antagligen övergav hans föräldrar honom när de insåg att han behövde vård och de inte klarade av det ekonomiskt. Han hade en lapp på sig där det stod vilken dag och vilken tid han är född, så det vet vi exakt, säger Oskar Cedergren.

Läkarutlåtande
Hugo sades ha ett hål mellan kammarna, en diagnos också kallad ”baby blue”, och en förträning i lungpulsådern. Ett hjärtfel som i regel inte är alltför komplicerat att åtgärda. En läkare vid kardiologen i Lund fick ta del av Hugos läkarutredning och röntgenbilder.

– Läkaren var fundersam och sade att det var något som inte stämde. Hugos värden var för bra för den ställda diagnosen. Samtidigt kunde han se på bilderna att något var fel men de var inte tillräckligt tydliga för att kunna ge en helhetsbild, berättar Sara Cedergren.

Paret blev osäkra och började undra om de verkligen skulle gå vidare med adoptionen. Men så rådfrågade de läkaren om vad han själv rent personligen skulle ha gjort.

– Han sa att han hade gått vidare och vi kände att vi vågade lita på hans omdöme. Men vi lugnades också efter att ha frågat barnhemmet om ett nytaget fotografi av Hugo och om hans vikt och längd. Han såg pigg ut och vi bestämde oss för att gå vidare med adoptionen, berättar Oskar Cedergren.

Ett omtumlande möte
Den 20 mars 2011 var dagen då de fick träffa sin Hugo för första gången. Det var en smal liten kille med 40-gradig feber och blåaktig hudton. Han vägde knappt sju kilo och var 74 centimeter lång.

Vi har varit familj i nästan ett dygn.

– Han var jättetanig och såg mer sjuk ut än vad jag hade väntat mig, säger Oskar Cedergren.

Det första mötet var som vid alla adoptioner omtumlande och först senare på kvällen när de badade Hugo insåg de hur undernärd han var. Inför hemresan hade paret fått besked att Hugo eventuellt skulle behöva syrgas under flygningen. Men efter ett läkarbesök på International SOS i Beijing intygade läkarna att det inte skulle vara nödvändigt. Flygningen gick bra och Hugo tycktes ta det hela med ro. Väl hemma i Sverige besökte de infektionskliniken kort efter hemkomst för den så kallade tropikundersökningen och hälsokontroll. Hugo visade sig mycket riktigt bära på multiresistenta bakterier (MRSA), vilket dock inte penicillin biter på utan får självläka. En remiss skickades i samma veva till barnkardiologen men den hamnade på villovägar och först i maj blev Hugo undersökt. Han hade då varit sjuk i feber i några dagar och blev i plötsligt så pass dålig att han blev inlagd.

Sämre än vad de trott
– Men det kanske var bra att han blev inlagd för de gjorde noggrannare undersökningar och flera ultraljud, bland annat när han sov och låg stilla, säger Oskar Cedergren.

Hjärtfelet visade sig vara betydligt svårare än vad som tidigare diagnostiserats och en erfaren hjärtläkare sade att han aldrig sett något liknande tidigare. Läkarna upptäckte att väggen mellan kammarna saknades, vilket gjort att lungorna utsatts för stort tryck och inte längre mäktade med.

– Hugo tog det bäst av alla., säger Sara Cedergren.

Han var tapper under hela sjukdomstiden och vägrade till exempel att äta sjukhusmaten. Men mormor och morfars mat gick bra, om han fick äta den i kafeterian. Tiden på sjukhuset var oerhört påfrestande men paret Cedergren tycker att de fick ett fantastiskt bemötande. Läkare, kuratorer och sjuksköterskorna – alla såg de till att dagarna flöt på bra och ordnade fram intyg utan att de själv behövde göra något. Allt från sjukskrivningsintyg till arbetsgivare som till parkeringstillstånd.

– Det enda de inte gjorde var att ta in posten där hemma, säger Sara Cedergren och ler.

Hjärtinfarkt
Samtidigt som Hugo kämpade med sitt hjärta drabbades hans morfar Klas-Bertil Johansson av en hjärtinfarkt och blev inlagd på samma sjukhus. Nu har de båda nästan likadana ärr på bröstet och morfar har redan från början haft en speciell plats i Hugos hjärta. När Hugo träffade morfar för första gången sträckte han sig mot morfar och tog honom i handen, vilket han inte gjort med någon annan tidigare. Nu pratar de dagligen i telefon och det händer att det första han säger när han vaknar på morgonen är att han vill ringa till morfar.

Stöd och förståelse
Både Sara och Oskar Cedergren var sjukskrivna under tiden för Hugos operationer och tid på sjukhuset. Efteråt var det också en del tid för återbesök och vård i hemmet. Sara Cedergrens arbetsgivare har hela tiden varit förstående, kanske för att hon har haft kollegor som tidigare adopterat barn med särskilda behov.

– Min arbetsgivare visste att det krävs en del mertid med barnet när man adopterar och det har underlättat, säger hon.

För Oskar Cedergren har det dock varit kämpigt emellanåt. Han jobbar på ett mindre företag och det har inte alltid funnits förståelse när han har behövt lämna arbetet eller inte komma tillbaka som planerat. De har i dessa lägen, men också annars, funnit stort stöd i att träffa andra föräldrar som adopterat barn med särskilda behov. De är tacksamma för det stöd som de har fått och är nu själva aktiva som stödpersoner för dem som går med funderingar eller befinner sig i en liknande situation.

Efter operationerna har Hugo varit tillbaka på barnkardiologen ungefär var tredje månad för kontroll. Helt medicinfri blev han tio månader efter sista operationen och i dag märks ingenting av hans tidigare sjukdom. Det skulle i så fall vara att Hugo fått ett visst intresse för sjukvård och gärna leker doktor. När han blir stor ska han laga andras hjärtan.

 

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.