villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Längtade bara efter barn, utan dröm om kärnfamilj

Johannas barnlängtan hade grott i 20 år, men först som nybliven singel bestämde hon sig för att försöka bli mamma. Tre insemineringar och en provrörsbefruktning senare blev hon gravid och födde Emma, idag tre månader.

– Jag vet att jag har berövat henne en pappa, men alternativet är ju att hon inte skulle finnas. Jag tror hon får det bra även utan en traditionell kärnfamilj, säger Johanna.

Johanna växte upp med mamma, pappa och syster i en förort till Stockholm. Längtan efter barn infann sig tidigt, men livet fram till i början av 30-årsåldern fokuserat på annat.

– Jag levde som sambo i fem år och vi pratade en hel del om att skaffa barn i framtiden, men det hann aldrig bli aktuellt eftersom jag ville bli klar med min utbildning. Först när vi separerat och jag pluggat färdigt till förskolelärare kände jag hur gärna jag verkligen ville bli mamma, men eftersom jag inte ville snärja en man bara för att få barn, så bestämde jag mig för insemination. Adoption kändes för svårt i dagens läge och skulle ta så många år, och jag ville gärna uppleva att vara gravid, säger Johanna.

Planerad noga
Johanna var 35 år när hon började leta information på nätet om ensamstående och insemination. Hon gick med i Femmis, en organisation för frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF, och fick där stöd och råd om hela proceduren och tips om vilka läkare som kunde kontaktas. Hon var också öppen med sina planer inför familj och vänner.

– Alla visste hur mycket jag tyckte om barn och stöttade mig.

Det var viktigt för Johanna att donatorn inte skulle vara anonym för det önskade barnet. Så kallad öppen donator innebär att barnet, när det fyller 18 år, får veta vem donatorn är och har möjlighet att söka upp honom. Hon tog kontakt med en Storkkliniken i Köpenhamn och efter ett bedömningssamtal via telefon åkte hon dit för inseminering tidigt hösten 2011 när hon var 36 år. Hon hade sparat pengar under en längre tid för att få råd, eftersom ett inseminationsförsök plus resa kostade cirka 10 000 kronor.

– Folk visste att jag skulle åka, men jag berättade inte när, för att slippa frågorna efteråt. När ägglossningsstickorna visade att jag hade ägglossning fick jag sjukskriva mig, köpa en flygbiljett och flyga ner. Jag måste också ringa kliniken innan för att boka tid samma dag.

Värsta slaget!
Det blev totalt tre inseminationsförsök den hösten, men Johanna blev inte gravid. Hon oroade sig för att något inte stämde och gick till en gynekolog för att undersöka sig. Det visade sig att alla prover utom ett var normala, det som visade hur stor äggreserv Johanna hade kvar, så kallat AMH, antimüllerskt hormon. Provet visade att Johanna hade mycket låg äggreserv, vilket kan innebära att klimakteriet är nära.

– Det var värsta slaget! Svenska gynekologer litar tydligen mycket på värdet av AMH för att bedöma fertiliteten och den läkare jag gick till sa att jag inte kunde bli gravid. Men en vän berättade senare att AMH inte säger något om äggens kvalitet och gav mig rådet att försöka med provrörsbefruktning, IVF, först då får man veta hur det verkligen ligger till.

Julledigheten gick åt till att smälta den nya informationen och grubbla över nästa steg. Genom vänner fick hon höra historier om kvinnor som blivit gravida trots lågt AMH och bestämde sig så för att försöka med IVF i Finland.

– Det rådet vill jag ge andra i samma situation, kolla upp dina värden innan du försöker med insemination. Hade jag vetat om mina låga värden innan hade jag gjort IVF direkt.

IVF-behandling
Det blev en första flygresa över till Finland för ett möte med fertilitetskliniken Fertinova i Helsingfors. Läkaren på kliniken bedömde att Johanna hade 20 procents chans att lyckas bli gravid. Väl hemma i Sverige igen gick hon till en ny ”femmisvänlig” gynekolog och fick mediciner utskrivna, som kliniken i Finland ordinerat. Under två veckor fick hon sedan ge sig själv hormonsprutor med Menopur. Menopur innehåller så kallat follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH) som stimulerar äggstockarna till att utveckla flera äggblåsor i vilka ägg kan mogna. Johanna tog även akupunktur under sju dagar, eftersom hon hört att kvinnor som haft svårt att bli gravida blivit hjälpta av det.

Parallellt med behandlingen beställde Johanna donatorspermier från Storkkliniken i Danmark, som skickades till Finland. Totalt skulle allt komma att kosta henne 30 000 kronor, varav cirka 20 000 för IVF:en, spermier 7 000 och resor 3 000.

När hon så gick tillbaka till den svenska gynekologen för att titta med ultraljud om äggblåsorna mognat, sa läkaren att Johanna hade blivit överstimulerad och hade för stora äggblåsor. Läkaren sa att det inte var någon idé för henne att försöka bli gravid den här gången.

– Men när jag pratade med kliniken i Finland lät det som om de himlade med ögonen när jag berättade vad läkaren hade sagt, och de sa att jag skulle komma ändå. Så jag flög dit på en måndag och fick ta en sista spruta 24 timmar före utplockningen för att äggen skulle mogna. Jag tror att akupunkturen hjälpte till, för det var som om en mental spärr hade släppt och jag kände mig inte alls orolig.

På kliniken i Finland lyckades läkaren plocka ut åtta ägg varav fem bedömdes vara i sådant skick att de skulle befruktas och odlas vidare. Johanna åkte hem samma dag som äggen plockades ut. Några nervösa dagar av väntan följde och hon oroade sig för att få besked om att alla ägg skulle ha dött.

– Det hade varit så jobbigt. Men så fick jag veta att tre ägg hade klarat sig. Helt fantastiskt!

När Johanna flög tillbaka på onsdagen samma vecka och fick veta att de tre befruktade äggens kvalitet var ”halvbra”, varför två sattes in.

– Sedan tog jag båten hem, jag hyrde en lyxhytt och låg ner i 17 timmar. Jag tittade på solnedgången och hoppades att ägget skulle fastna.

Jätteglad och livrädd
Ganska snart kände Johanna att det hade lyckats, men var rädd att hon förväxlade graviditetssymtomen med att hon skulle få mens. Hon åt ordinerade progesterontabletter, det vill säga gulkroppshormon, för att öka chansen att bli gravid.

När hon väl tog graviditetstestet var det positivt.

– Jag blev jätteglad, men också livrädd. Det här hade jag kämpat för i nästan ett år. Bara ett ägg fastnade, men det räcker ju. Jag är jättetacksam att det gick så smidigt, jag vet ju att andra har haft det mycket svårare.

Johanna tog kontakt med mödrahälsovården.

– Som en ensamstående som vill bli gravid är man liksom ”ingen” innan man blir gravid. Man känner sig som en brottsling och det finns bara ett fåtal läkare man kan vända sig till för att få hjälp. Och en del av dem kan vara lite nyckfulla, vilket är lite synd. Men när jag så blev gravid blev jag ”laglig” på något sätt och alla dörrar öppnades. Jag hoppas att detta snart blir tillåtet i Sverige, för dem som kommer efter mig.

På MVC blev hon väl bemött och barnmorskan var positivt nyfiken på Johannas historia. Ju mer graviditetsveckorna gick desto tryggare kände hon sig. Men Johanna var svårt illamående, något som höll i sig hela graviditeten och den sista tiden var hon sjukskriven. Kroppen var tung och svullen på slutet och hon längtade efter att få sin tillbaka sin vanliga kropp igen. Till slut kom förlossningen igång och Johannas mamma Kerstin var med som stöd.

– Allt gick jättebra! Det tog 20 timmar och jag fick epidural på slutet som hjälpte bra. När jag låg där i värkar så trodde jag att jag skulle bli lite chockad när det kom ut en bebis, men när hon kom ut och de la henne på min mage kändes det som den mest självklara saken i världen. Jag kände mig bara lycklig, lugn och trygg.

Efter en natt på BB och åkte Johanna och Emma hem, amningen kom igång fint. Hennes syster Mia bodde hos henne som stöd under den första månaden.

– Det var bra att ha någon hos sig då i början, för det var en omtumlande tid. Jag var rädd att Emma skulle sluta andas eller liknande. Men mest var det väldigt mysigt, det var också jul och mörkt ute.

Efter att Johannas syster flyttat hem igen fick familjen lite extra stöd av en kompis, som tagit ledigt från jobbet och som fick de tio pappadagarna.

– Känslan från förlossningen har hållit i sig, att det är så självklart att vara mamma, så jag tror jag var väldigt redo för barn. Jag har tagit hand om andras barn i tjugo år och hela tiden längtat efter mitt eget. Så när jag väl var blev mamma var det inte en dag för tidigt.

Förhoppningen är att Johanna nu ska kunna vara hemma tills Emma är 20 månader. Hon är van vid att hålla i pengarna och prioriterar ledig tid med dottern. På BVC känner hon sig som en av alla andra mammor med barn och livet rullar nu vidare med amningsstunder, blöjbyten, promenader och möten med familj, vänner och de två mammagrupperna. Den ena mammagruppen är via BVC och den andra består av mammor från Femmis-nätverket.

– Min familj och mina vänner har funnits där hela vägen. Och även på jobbet har jag blivit positivt bemött. På omvägar har jag hört kommentarer från vänners bekanta/kollegor om att jag inte skulle klara det här och att det inte är rätt mot barnet, men ingen har vågat säga det till mig.

Johanna berättar redan nu en saga för Emma om hur hon kom till, en saga som kommer att förändras och anpassas ju äldre hon blir. Hon är väl påläst om hur adopterade barn kan uppleva sin situation och hur man kan förebygga och bemöta problem och frågor i framtiden.

– Vad hon kommer säga om mitt val när hon blir stor, det vet jag inte. Jag har ju berövat henne en pappa, men annars skulle hon ju inte finnas. Jag vet att tonårstiden med identitetssökande kan bli jobbig. Men hon kan söka upp honom när hon är vuxen och med den vetskapen så kan det bli mindre ångestfyllt och man är inte så maktlös. Men alla barn reagerar olika, har jag läst.

Själva donatorn vet Johanna ganska mycket om. Hon har bebisbilder av honom, släktträd, en intervju och ett personligt brev som han skrivit.

– Femmismammorna med barn har jag stort stöd av och jag hoppas Emma också kommer att tycka det, att umgås med andra som delar ens öde.

Johanna ser andra vuxna som väldigt viktiga i Emmas liv. Mormor och morfar träffar de nästintill dagligen och engagemanget och närvaron från andra är viktigare än den praktiska hjälpen.

– Det känns extra viktigt att hon även har en manlig förebild. Hennes morfar är väldigt fin och barnkär, som jag tror kommer betyda mycket för henne.

På frågan om Johanna inte känt sig ensam under sin resa svarar hon nej. Men hon känner andra mammor som tycker annorlunda, att de saknar vuxenkontakten.

– Jag har många runtomkring mig, oss, och har aldrig känt mig ensam. Det finns ju både för- och nackdelar med att leva i en relation eller ensam, men jag har aldrig haft en dröm om kärnfamiljen, mitt fokus har varit att få barn.

Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.

Johannas råd till dig som funderar på
insemination/IVF som ensamstående kvinna:

  • Känner du i hjärtat att du vill ha barn, tveka inte att göra insemination/IVF.
  • Kolla att du har ett nätverk, annars bygg ett, ta exempelvis kontakt med andra i samma situation.
  • Lägg upp en praktisk plan för hela resan från insemination till mammaliv.
  • Var beredd på att proceduren är mycket tuff, det kan bli en svår resa som tär både ekonomiskt, psykiskt och fysiskt.
  • Ha någon med dig vid förlossningen och den första tiden hemma.
  • Strunta i vad andra ska tycka. Folk bryr sig inte heller så mycket som man tror, de har fullt upp med sitt.
    Ta reda på hur insemination/IVF går till, prata med andra som gjort det, tänk igenom hur du vill ha det.
  • Lyssna inte på bara en läkares bedömning, gå till flera läkare om du inte känner dig säker på råden/resultatet.
  • Du kan ge bort pappadagarna till vem du vill som kan ge dig stöd.
  • Försök ordna så att det finns manliga förebilder i barnets liv i ditt nätverk.

Fakta: Insemination/IVF för ensamstående

  • I dag är det tillåtet för hetero- och homosexuella par, som är gifta eller sambos att få assisterad befruktning i Sverige.
  • Många ensamstående kvinnor väljer att åka utomlands för att genomgå behandlingen.
  • En majoritet i riksdagen beslutade i mars 2012 att även ensamstående kvinnor ska få hjälp att få barn genom insemination och provrörsbefruktning. Regeringen fick i uppdrag att skyndsamt komma med förslag till ny lagstiftning, men frågan har i skrivande stund, mars 2013, inte ens börjat utredas.

 

Fler atiklar inom samma ämne
1 kommentar
  1. kjelltomas skriver

    Gratulerar till en fantastisk resa!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras.