villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Drömmen om ett barn – En mans perspektiv

På undervåningen var det gemensam 30-årsfest för Tobias lillasyster och hennes man. På övervåningen låg Tobias fru Anna och förlorade deras barn. Det var inte första gången det hände, och det skulle inte bli den sista. För att bearbeta sina känslor under den här perioden skrev Tobias ner sina tankar i ärliga dagboksanteckningar som nu har blivit en bok – Drömmen om ett barn.

Tobias och Anna hade varit gifta i två år första gången det hände. En solig marsdag kom han hem från jobbet och möttes av en tårögd Anna som, invirad i ett täcke, kom ut från sovrummet. ”Jag förlorade barnet, Tobias.”

– Jag förstod men förstod ändå inte. Jag hoppades att hon skulle känna sig trygg av att jag inte bröt ihop. Jag tyckte att jag gjorde så gott jag kunde men Anna tolkade mitt sätt som distanserat. När jag grät tillsammans med henne för första gången kände hon sig närmare mig än någonsin.

Det var Tobias och Anna mot världen. När omgivningen inte förstod och vården inte tog deras situation på allvar fann de styrka och hopp i varandra. Och Tobias menar att det är viktigt att tänka på varandra när man är ofrivilligt barnlös.

– Det är viktigt att prioritera relationen. Definieras relationen av barnlängtan är det lätt att vända frustrationen mot varandra istället för att bearbeta den tillsammans.

En natt vaknar Tobias av att Anna ropar på hjälp från vardagsrummet. Hon har smärtor i magen och svårt att andas. Tobias ringer kvinnokliniken som besvarar frågan ”Kan ni skicka en ambulans?” med ”Vill du betala för det?”. Att vården bemötte Tobias och Anna på ett oförstående sätt var inte så ovanligt som man gärna vill tro. Under den här perioden fick de träffa såväl fantastisk, varm och förstående vårdpersonal som känslokall, brysk och osympatisk. När de väl blir mottagna på kvinnokliniken morgonen efter visar det sig att Anna råkat ut för ett utomkvedshavandeskap och rullas snabbt iväg mot operation. Tobias sitter på en bänk utanför kvinnokliniken och ringer sin pappa. När pappan svarar brister det för Tobias. Det var första gången han grät över situationen de befann sig i.

Efter att ha genomfört flera provrörsförsök började Tobias och Anna tappa hoppet om att bli biologiska föräldrar. De bestämde sig för att åka till Göteborg och träffa en gammal vän, Gerard och hans fru Sue, som var på besök från Australien.

– De flesta av oss vet väl hur det är att fastna i vardagen. När vardagen och alla dess rutiner dessutom genomsyras av längtan efter ett barn man inte tycks kunna få, är det nyttigt att kunna ta en paus från den för att tänka på något annat.

Helgen i Göteborg skulle något förändras hos Tobias och Anna. Gerard och Sue har gått igenom både barnlöshet och utomkvedshavandeskap flera år tidigare men lyckades till slut få ett barn. Under söndagsfrukosten sa de någonting som sådde ett frö i hjärtat på Tobias och Anna: ”Börja tänka på er själva som en familj igen. Adoption skulle kanske kunna vara en väg framåt för er.”

– Tanken hade slagit oss tidigare utan att vi processat den riktigt. Det var nog en kombination av att vi långsamt tappat hoppet om att bli biologiska föräldrar och att det var just Gerard och Sue som förde ämnet på tal som gjorde att vi nu såg det som ett alternativ för oss.

Tobias och Anna bestämde sig för att gå den obligatoriska föräldrautbildningen för att få mer information om vad det innebar att adoptera. Att behöva gå en föräldrautbildning var något som till en början irriterade Tobias.

– Jag tänkte att folk som blir gravida på naturlig väg slipper gå en utbildning, varför tvingas vi göra det? Sedan insåg jag hur bra det var att träffa andra i samma situation. För mig var det också väldigt nyttigt att höra andra män prata om det.

När allt faller samman… och byggs upp igen
Trots alla omständigheter hade Tobias gjort bra ifrån sig i sina studier. I en okontrollerbar värld blev det viktigt för Tobias att kontrollera det som kunde kontrolleras. Han dök in i studier för att koppla bort tankarna om barnlöshet, och byggde istället upp en identitet som kretsade kring vad han lyckades prestera.

– Att försöka koppla bort tankarna var som att sparka en boll mot en vägg. Oavsett hur många gånger och hur hårt jag sparkade kom den tillbaka.

När han satte igång med sina masterstudier var redan adoptionsprocessen i full rullning. Tobias ego fick en behövlig skjuts som en av de få som blivit utvalda till kursen. När han så var en poäng från godkänt på en tenta föll allt samman. Att varken kunna fortplanta sig eller klara av en liten tenta gjorde att han kände sig misslyckad. Helt plötsligt fanns det ingenting i Tobias liv som han kunde kontrollera. I efterhand ser han på detta som något positivt. Ur spillrorna av den prestationsfokuserade Tobias växte en ny, mer balanserad och sund person fram.

”Vi står just nu mitt uppe i en adoptionsprocess, vi ska adoptera ett barn från Taiwan. Det känns jättespännande” blev ett sätt för Tobias att försvara sig mot den ständigt kommande och obevekliga frågan ”Har ni några barn?”. ”Har ni några barn?” blev istället ”När får ni det då?”, ”Hur länge har ni väntat?” eller ”Vad kul!”.

Och till slut kom beskedet som Tobias och Anna hade väntat i över fyra år på:
– Grattis Tobias! Ni ska bli föräldrar och du ska bli pappa.
Namn: Tobias Åkerman
Familj: Frun Anna och Benjamin, nu 2 och ett halvt år
Bor: Hjärup, utanför Lund
Aktuell: Med boken Drömmen om ett barn, med förord av Marcus Birro
Övrigt: Fick 2013 ta emot Sten K. Johnsons stiftelses litteraturstipendium.

 

av Adam Ryberg

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.