”Det är underbart – men krävande – att adoptera ett äldre barn”

I stekande sommarvärme, på ett barnhem i Ghana – där träffade Jenny sin dotter för första gången. En flicka med brun hy, svart hår och nästan overkligt stora bruna ögon – påfallande söt.

– Zoe var ganska väl förberedd på vårt möte, personalen hade gjort sitt bästa. De hade berättat att vi var hennes mamma och pappa
– men givetvis är det en omöjlig sak att förstå för en tre-och-ett-halvt-årig flicka som aldrig bott någon annanstans än på barnhem. Det blev abrupt för henne, säger Jenny.

Den nyblivna familjen gick till sitt hotellrum, omtumlad och full av stora känslor. På rummet väntade några utvalda leksaker och bilder av huset och släktingar i Sverige. Där skulle de nu tillbringa tre månader i väntan på att adoptionen skulle godkännas i lokal domstol.

– Vi var såklart mycket, mycket glada över att ha fått en fantastiskt fin dotter. Men det är krävande att vara i ett främmande land, där man med stort tålamod ska hantera juridik och administration kring en livsviktig händelse, samtidigt som man ska lära sig att vara förälder och hantera stora känslor hos ett barn. Det är pressande och den som tror att man svävar på små rosa moln i den situationen har inte levt sig in i det större sammanhanget. Jag tror det är viktigt för en blivande adoptivförälder att leva sig in i det, så att man är mentalt förberedd när man möter sitt barn i ett annat land, säger Jenny.

Hon och hennes man valde att adoptera från Ghana, som är ett så kallat pilotland för Adoptionscentrum. Det innebär att organisationen har viss kunskap om landet men ingen praktiskt erfarenhet. Jennys dotter blev den första som adopterades via Adoptionscentrum från Ghana till Sverige. Därför hade Jenny och hennes make inga erfarenheter från tidigare adoptioner att luta sig mot och de fick räkna med att given information inte alltid stämde. Att få ihop nödvändiga papper var en utmaning, eftersom befintliga myndigheter inte heller hade några rutiner att falla tillbaka på.

– Adoptionscentrum har en lokalt anställd representant på plats som vi fick god hjälp av, men vi kände oss ensamma ibland. Det var å andra sidan bra för anknytningen. Det hade inte varit bra att åka hem efter endast en månad, det hade varit för tidigt att träffa annan släkt och vänner då. Det var värdefullt att vi fick den tiden, men vi förstod det kanske inte just där och då, när vi flämtade i värmen med vårt barn bland alla bilar i en främmande storstad och längtade hem, säger Jenny.

Den som adopterar ett lite äldre barn behöver ta hänsyn till att barnet har en längre historia. Zoe hade hunnit vänja sig vid barnhemmet och alla dess rutiner när hon fick sin familj. Att bryta en invand miljö är en stor händelse, som ett barn kan hantera på olika sätt. I det här fallet kom häftiga känsloutbrott, som Jenny och hennes make delvis kände sig maktlösa inför. Då kom hjälpen från Sverige, genom kontakt med en kommunal föräldrastödsverksamhet som var särskilt inriktad mot adoptivfamiljer. Därifrån fick de konkreta råd om hur de skulle agera för att hantera utbrott av tårar och vrede.

– De var fantastiska. Om man ska adoptera i ett annat land föreslår jag att man har med sig deras kontaktuppgifter i bagaget. De gav oss mycket viktigt stöd – inte minst genom att berätta för oss att det var bra att vår dotter reagerade så kraftigt. Det betydde att hon förstod vad som hände och kände sig trygg nog att visa sin reaktion. Det var ovärderligt att få höra det där och då, att det som kändes så svårt var ett gott tecken, säger Jenny.

De hittade ett hotell med pool i närheten och den blev ett vanligt tillhåll för familjen. De tittade också mycket på de bilder de hade med sig, bilder av allt möjligt som kunde förbereda Zoe inför hemfärden och det nya hemmet – foton i och utanpå det plan de skulle flyga med, av bilen därhemma, av vissa möbler och av olika viktiga personer, som mor- och farföräldrar. Att titta på bilderna tillsammans gav resultat – Zoe började sakta men säkert att lära sig svenska ord och vid hemkomsten blev hon oerhört glad vid åsynen av en speciell taklampa.

– Där såg man att det var något som föll på plats inom henne, hon fick ihop det vi visat på bilderna med verkligheten – hon förstod vad bilderna var till för, vad vi velat säga. Det var ett enkelt sätt som fungerade för att göra hemkomsten trygg.

Väl hemma var det något som föll på plats även inom Jenny.
– Genom hela vår process var det en röd tråd att jag inte vågade hoppas och tro att vi en gång skulle lyckas få ett barn. Det pågick genom alla IVF-försök och genom hela adoptionsprocessen, där vi hade många bakslag i och med att vi adopterade från ett pilotland. Först när vi landade på Arlanda kunde jag bryta ihop och våga vara riktigt, riktigt lycklig. Det kanske låter galet, men det var så det var för mig.

Det medgivande de en gång fick gällde ett barn som var upp till fyra år gammalt och som kunde ha särskilda behov. Den första tiden i Sverige innehöll en hel del besök hos läkare och barnavårdscentral för att komma i kapp med utvecklingskontroller samt vaccinationsprogram. I samband med dessa besök visade det sig att dottern har en hörselnedsättning som inte hade upptäckts tidigare. Därför har Zoe numera en hörapparat. Sedan den kom på plats har språkutvecklingen gått väldigt mycket fortare.

– Jag vet egentligen inte vad de menar med särskilda behov. Den hörselnedsättning Zoe har kände de inte till på barnhemmet, så de kan ju inte syfta på den. Kanske kan den oupptäckta hörselskadan ha gjort att Zoe hade svårt att hänga med i vissa lekar – vad vet vi. Kanske de helt enkelt ville ge henne en chans att få en familj och kanske såg de den chansen begränsas i takt med att hon blev äldre. Kanske betraktades hennes ålder som ett särskilt behov. Vi vet som sagt inte och har svårt att förstå vad de kan ha tänkt på. Hon mår bra och utvecklas som hon ska, säger Jenny.

Jenny och Zoe heter egentligen något annat. Jenny vill gärna dela sin historia, men hon vill vara anonym för dem som inte känner henne och hennes dotter.

av Annika Lund