Dina spermier duger inte

Efter ett misslyckat IVF-försök kom beskedet. ”Dina spermier duger inte. De är för dåliga för att du ska kunna bli biologisk pappa”. Mattias och Sabina Eriksson sjönk djupt ner i sin ”att få barn-bergochdalbana”. Djupast sjönk Mattias.

Beskedet om spermiekvaliteten framfördes inte så drastiskt som ovan. Men det var så Mattias kände.

– Det var många tunga tankar att försöka smälta. Sabina kämpade med hormonsprutor och ägguttag, och så föll ändå allt till sist på mig. Det var mitt fel. Jag kände helt enkelt skuld, att jag inte längre var med i matchen.
Vi sitter i en mjuk soffa hemma i Mattias och Sabinas villa en bit utanför Strängnäs. I Sabinas knä sover lille Albin, några månader gammal. De nyblivna föräldrarna vill berätta om sin krokiga väg för att få barn. För det fanns en annan väg, en ytterligare möjlighet. Spermadonation.

Tankarna om barn kom tidigt
Men först backar vi tillbaka några år.
Mattias och Sabina träffades för allra första gången för cirka fem år sedan. Efter det mötet gick allt snabbt. På kort tid hade de flyttat ihop, förlovat och gift sig. Även tankarna om att skaffa barn kom tidigt hos dem båda.

– Vi har alltid pratat om allt med varandra. Om framtidsplaner, om vad vi vill göra i våra liv. Vi tycker lika i det mesta, till exempel att vi ville ha barn tidigt, säger båda.

Men allt blir inte som man planerar.

– Efter att ha försökt få barn under ett års tid, så började vi fundera på om någonting var fel. Vi kontaktade vår vårdcentral.

Efter några standardkontroller fick paret en remiss till Mälarsjukhuset och sedan till en privat fertilitetsklinik. Efter fler provtagningar och undersökningar påbörjades en IVF-behandling. Och det såg till en början lovande ut, 16 mogna ägg fanns att tillgå.

– Det kändes väldigt positivt. Nu är vi på G, tänkte vi nog båda, säger Mattias.

Glädjen blev kortvarig
Men glädjen blev kortvarig. Efter misslyckade försök till befruktning av alla ägg trodde läkarna inte på en fortsättning den vägen. Mattias spermier var helt enkelt för dåliga. Ett tungt besked för båda, allra tyngst för Mattias.

– Han blev tyst, ville inte prata om det. Och vi som hittills pratat om allt, säger Sabina.

Mattias fyller i:
– Allt vi gått igenom hittills hade vi gjort tillsammans. Nu kände jag mig ensam. Jag var djupt besviken och försökte bearbeta alla olika känslor. Jag ville heller inte belasta Sabina med mina negativa tankar. Om vi pratat donation eller adoption i det här stadiet, så hade jag bara svarat svävande.

– Någonstans visste jag att jag skulle komma till insikt. Sabina gav mig den här tiden. Pressade mig inte. Det var fantastiskt av henne.

Mattias grubbleri for högt och lågt. Där fanns tankar om att strunta i allt och gå på plan B, att resa och leva livet och istället skämma bort bekantas barn. Där fanns förstås tankarna om att inte kunna föra sina egna gener vidare. Och tankar om de återstående alternativen, spermadonation eller adoption. Mattias Eriksson funderade i tre månader innan han var helt klar med alla sina känslor.

Vad fanns för alternativ?
– Jag ville ha barn. Jag ville att Sabina skulle få vara gravid och bära ett barn. Vad fanns då för alternativ? Spermadonation. Det var så jag kom fram till beslutet att gå vidare.
Lite hjälp med sina tankar fick Mattias av sin morfar, en 82-åring man som brukar vara rak och tydlig i sina kommentarer. ”Jag och mormor fick ett barn och ville egentligen ha fler. Det var något som inte fungerade. Satsa på spermadonation. Det går snabbt och blir säkert bra”, sa han.
Mattias fick även erbjudandet att göra ett nytt spermieprov efter tre månader. Kanske kunde det ändå fungera? Men det var inte längre aktuellt. Nu var han helt inne i den nya processen, barn via en spermadonator. Genetiken var inte det viktiga.

I början av 2016 var alla utredningar klara och Mattias skrev på ett faderskapspapper. Lite senare blev det även klart med en matchande donator. Men snart skulle det visa sig att det fanns svackor kvar i deras ”att få barn-bergochdalbana”.

De två första spermainseminationerna misslyckades. Så en misslyckad IVF-behandling på det. Så ytterligare ett försök.

Plus på stickan
– Då, i mars 2017, blev det äntligen plus på stickan, säger Sabina och ler.

Graviditeten fortlöpte utan problem, fram till den allra sista tiden. Barnet växte för fort och akut kejsarsnitt krävdes. Sabina tappade tre liter blod och blev svag. Mattias fick ta hand om det mesta första dagarna efter förlossningen.

– Det är naturligtvis ingenting man önskar sig. Men så här i efterhand kan jag säga att jag inte vill vara utan de här dagarna. Det var fint. Albin hade bara mig, behövde mig. När Sabina blev piggare så fanns det saker jag lärt mig och fick visa henne.

Sabina och Mattias ler mot varandra. De har kämpat hårt för guldklimpen som nu börjar vakna till i mammas famn.

– Han har Sabinas hår här vi öronen, säger Mattias och pekar.

Mattias är mån om att Sabina ska kunna njuta av ord som ”titta han är lik mamma”. Han vill att bekanta ska kunna säga sådana saker utan att få dåligt samvete mot honom.

– Det där med mina egna gener är inte viktigt längre. Jag har all tid i världen att bygga upp en bra relation med mitt barn. Jag är övertygad om att det sociala arvet är mest betydelsefullt.

Sabina och Mattias har haft en tuff resa för att få barn, en resa som de klarat mycket genom att prata med varandra och att vara öppna mot sin omgivning. Mattias är aktiv på sociala medier och har även medverkat i TV4:s programserie ”IVF-resan” efter att ha skrivit ett brev till redaktionen.

– Jag vill berätta om våra erfarenheter, kanske främst om mina egna. Männens berättelse saknas ofta i de här sammanhangen. Kanske beror det på att vi i allmänhet inte pratar så mycket känslor, funderar Mattias.

Pratade ofrivillig barnlöshet på puben
Men kanske behövs det ibland bara att någon bryter isen.

– Vid ett tillfälle var jag ute på puben med tre killkompisar. Alla hade barn utom jag. Jag tog upp min och Sabinas situation och vi fortsatte prata om ofrivillig barnlöshet hela kvällen. Det var första gången jag förde ett sådant samtal och det var oerhört skönt. Det gjorde mig själv starkare och det gjorde mig övertygad om vikten att vara öppen och att prata. Speciellt vi killar.

Just nu är familjen mitt uppe i livet som nyblivna föräldrar. Syskon? Ja, tiden får utvisa. Fem frysta ägg ligger i vilket fall och väntar på kliniken. Just nu har Mattias inte något behov av att testa sina spermier igen. Troligare är ett donatorbarn till.

Text och foto: Weine Ahlstrand