villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Du har förmodligen diagnosen PCOS

I januari 2009, det året jag skulle fylla arton år, slutade jag med p-piller. Jag och min fästman hade bestämt oss för att vi ville skaffa barn tillsammans och leva ett helt liv tillsammans. Det kändes som alla möjligheter stod för dörren och en spänning fyllde kroppen.

Min gymnasieklass var lite utstickande, en klasskompis hade redan barn och en var gravid. Säkert bidrog det till den tidiga barnlängtan. Jag tog för givet att jag skulle ta studenten med gravidmagen i vädret. Så blev det inte.

De första negativa testerna jag tog kändes inte så tuffa, jag hade hela tiden i huvudet att det kunde ta upp till ett år. Det är normalt att det tar upp till ett år. De orden ringde i mina öron mer eller mindre konstant. Jag minns det fjärde testet väldigt väl. Jag hade hunnit fylla arton år då. Brösten ömmade och jag längtade efter choklad, något jag nästan aldrig åt annars. Jag kände mig verkligen gravid. När jag hade kissat på stickan vände jag testrutan ner mot handfatet för att dra ut på spänningen lite extra. Tre minuter senare raserades hela min värld. Jag kände mig värdelös som inte klarade av det mest simpla, att bli gravid.

Under större delen av grundskolan har jag fått stå ut med både mobbning och utfrysning, därav var mitt självförtroende allt annat än starkt. Det blev inte bättre av det här. Jag blev bland annat mobbad för att många tyckte att min röst var konstig. Som om jag skulle kunna göra något åt det. Jag glömmer aldrig den gången jag svarade i hemtelefonen som tonåring och personen i andra änden frågade om det var pappan i familjen som svarade. Det tog hårt.

Jag utförde flera gravidtest på vårdcentralen, eftersom jag gick i gymnasiet granne med vårdcentralen. Det var som om jag inte riktigt litade på att jag kunde utföra testen rätt hemma. När jag sedan fick besked att testen var negativa, och barnmorskan sa det med ett leende, blev det inte lättare att genomlida. Speciellt eftersom större delen av min omgivning inte visste vad jag genomgick.

Efter ett års försök utan resultat tog jag mig i kragen. Jag ringde gynmottagningen. Första undersökningen vill jag bara glömma. Jag kommer aldrig förstå varför man går in bakom ett draperi och klär av sig, eftersom man sekunderna senare ändå ska visa sig naken från midjan och neråt. Att ligga i en gynekologstol, med särade ben, medan en främling grötar runt i ens underliv på jakt efter något som är fel. Det är helt omöjligt att gilla eller ens känna sig någorlunda bekväm i den situationen.

Undersökningarna blev fler och svaret fick jag först som nittonåring. Jag kommer aldrig glömma det samtalet. Jag var då hos ägaren till min medryttarhäst, då ringde telefonen. Gynmottagningen meddelade att jag förmodligen led av diagnosen PCOS och skulle behöva äta tabletter för att försöka framkalla ägglossning. Jag skulle höra av mig när det var aktuellt. Jag blev så paff att jag bara tackade för mig och la på.

Först senare ville jag skrika inombords. Det är ju aktuellt nu! Det har varit aktuellt i över ett år! Någon närmare information om diagnosen fick jag inte utan det fick jag söka upp på nätet. När symtom efter symtom stämde in på mig sjönk modet mer och mer. Jag hade fått min diagnos. Jag visste inte om jag skulle vara ledsen över mitt besked eller glad över att de hittat felet och nu kunde behandla det. Plötsligt fick jag svar på varför jag alltid haft så riklig hårväxt på kroppen. De hånande skratten bakom ryggen i omklädningsrummet innan och efter idrotten i skolan fick mer eller mindre någon förklaring. Den envisa bilringen på magen och svårigheten att gå ner i vikt. Den oregelbundna mensen. Allting stämde in på mig.
Jag ringde upp gynmottagningen en tid senare och meddelade att jag ville börja med tabletterna. Jag hade aldrig kunnat ana vilket svar som väntade mig.

Det där är bara början av min resa. Med facit i hand är det tur att jag då inte visste vad som väntade. Jag hade en genomträngande känsla under hela min resa. Ensamhet. Även om det fanns och fortfarande finns så många som genomgår ofrivillig barnlöshet så kände jag mig då ensammast i världen.

Jag vet både hur det är att lyckas och att misslyckas. Jag vet hur ont det gör, jag vet hur hormonerna tar över ens kropp och gör en galen. Jag vet hur förnedrande gynekologundersökningarna känns. Framförallt vet jag hur det är att inte ha några tårar kvar att gråta. Jag vet hur det är att längta efter någon som inte finns. Sakna någon som inte finns och älska någon som inte finns. Jag kommer alltid ha ett tomrum i mitt hjärta och en tung tid att se tillbaka på. Som blandas med lycka.

Det är okej att må dåligt. Det är också okej att hitta andra stigar att följa, andra mål och drömmar att sikta på. För att inte gå sönder helt.

Jag har kräkts över alla faktaböcker och saknade den där boken som faktiskt förstod hur man kände. Jag vill inte att någon ska behöva känna den känslan. Hösten 2017 började jag skriva på min biografi, min historia om ofrivillig barnlöshet. Den blev färdig sommaren 2018. ”Den efterlängtade – en bok om ofrivillig barnlöshet” är min biografi om att hoppas, att våga, att kämpa och att längta.

Text: Ronja Lindberg
Foto: Jonas Lindberg

Vill du vara med och stödja utgivningen av boken?
Du kan köpa den i förväg och betalar bara om boken trycks. Läs mer

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera.