Att känna sig ensam
Många barnlängtare säger att de inte vill bli frågade om när de ska skaffa barn. Jag önskar att jag fick den frågan. Att inte få frågan tydliggör att det inte är för mig. Ingen förväntar sig det och ingen kan se mig med ett barn.
Jag hade inte någon barnlängtan som ung. Däremot hade jag en bild av ett senare skede i livet och i den bilden fanns absolut barn. Var väldigt ensam tidigt i livet och fick inte vänner förrän i vuxen ålder. Andra såg mig aldrig som en barnmänniska. Men det gjorde mig inget då, jag ville vara fri, upptäcka världen, träffa människor och absolut inte ha rutiner. Antagligen en reaktion på att jag varit ensam mycket och behövde fylla tomrum.
Närmare 30 började jag försöka slå mig till ro. Snart kom ångesten över att hinna komma tillrätta i arbetslivet innan den biologiska klockan tystnade. Ångesten växte och växte.. Tyvärr fick jag till sist inse att jag inte skulle få den karriär jag kämpade för. Mina vänner hade glidit bort med sina familjer, jag hade aldrig fått riktiga “jobbvänner”, och förutom en sambo som slog hade mina relationer varit flyktiga. Ångesten blev desperation, nu var jag ju framme vid det där senare skedet i livet..
36 år gammal blev jag godkänd att starta familj som ensamstående. Men redan efter första kontrollen blev jag dömd som barnlös. Jag, som alltid varit tacksam för min hälsa, hade inte alls god hälsa, jag var i menopaus.
Ensamhet i renaste form
Det sägs att man inte ska ångra, man lär sig, man utvecklas och man är den man är tack vare sin bakgrund. Men jag skulle byta allt mot ett barn.
Jag ville berätta för att om det finns någon mer i samma situation kanske det är enda gången den läser om någon liknande. För det finns ju oftast inget att säga. För oss finns det inget kanske/kanske inte, inget hopp, ingen behandling, ingen IVF-cykel, vården är inte för oss. Även om det inte är roliga sammanhang, är det ytterligare sammanhang man är utesluten från. Det är ensamhet i renaste form.
Anna @saddenedbluebells
Bild av Mariya Muschard från Pixabay