En udda fågel
Jag har alltid älskat barn. Deras oskyldiga nyfikenhet, deras skratt som kan lysa upp en grå dag. Drömmen om att själv få uppleva föräldraskapet har funnits med mig så länge jag kan minnas. Men livet har sina egna planer, och jag har hamnat i en situation där den drömmen för tillfället känns oåtkomlig. Och istället har jag blivit den där udda fågeln bland mina vänner.
Mina vänner försöker verkligen bjuda in mig i samtalen. De frågar alltid om jag vill komma på barnkalas och andra träffar. Men där sitter jag. Mitt bland alla glada föräldrar som diskuterar blöjor, förskola, trots och sovtider. Jag ler och nickar, försöker delta i konversationen, men innerst inne känns det som om de talar ett helt annat språk som jag inte förstår. Som en fågel som hamnat i ett bo fullt av andra arter. Jag känner mig ensam och vilsen.
Det är inte så att jag är bitter eller avundsjuk. Jag gläds uppriktigt åt deras lycka. Men ibland, när samtalet glider över till ämnen som jag inte kan relatera till, känner jag en sorg som gnager i hjärtat. En sorg över att inte få uppleva samma sak. Det är inte avundsjuka, utan en djup längtan efter något som jag kanske aldrig kommer att få uppleva. Det är som att gå runt med en tomhet inuti, en plats som bara ett barn kan fylla.
En udda fågel
Jag försöker intala mig själv att det finns andra sätt att vara lycklig på, andra drömmar att förverkliga. Försöker verkligen inse vilket rikt liv jag lever, fantastiskt jobb, rolig och kreativ fritid, underbara vänner, en man som älskar mig, Men ibland är det svårt att släppa taget om den där gamla drömmen.
Och så står jag där återigen, mitt i allt prat om blöjor och nappflaskor, och känner mig som en udda fågel. Med en intensiv önskan att jag kunnat flyga, flyga bort, snabbt och lätt. Slutligen backar jag tyst och sakta ut från rummet med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Stor kram från en udda fågel 🦉🦚