Ett barn En framtid En mening
”I Norrlands inland måste det ju finnas hur många ensamma män som helst, det är väl bara du hittar nån”.
Så många gånger jag hört liknande budskap. Jag är 38 år och bosatt i Storuman i Västerbotten. Jag kommer inte härifrån och jag kanske inte kommer bo här i resten av mitt liv. Men närheten till fjäll, natur och möjligheter till ett aktivt vardagsliv tilltalar mig mycket. Här är en trygg och bra plats för ett barn att växa upp med en frivilligt ensamstående mamma.
I flera år dejtade jag och letade efter en pappa till mina framtida barn utan framgång. När jag kom på mitt sista ex med att ha 45 betalningsanmärkningar trots ett mycket välbetalt arbete var saken klar. Han åkte ut och jag anmälde mig till kön för assisterad befruktning som ensamstående.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något var fysiskt fel på mig. Min mamma födde barn vid 33 och 37 år och hade sent klimakterium. Att vid nyss fyllda 35 år få besked om mycket dåliga värden på äggreserven var en chock. Men kanske inte chock nog. För hade jag vetat vad jag vet nu hade jag agerat direkt istället för att vänta nästan ett år på mina regionfinansierade försök.
Nu har jag tre avbrutna IVF-stimuleringar på två olika klinker med egna ägg samt ett missfall med dubbeldonation bakom mig. Efter missfallet kom det fram att myomet jag har troligen påverkar möjligheten att få en graviditet att fästa. Men det går inte att ta bort.
Tankar om framtiden
Tanken är att försöka på nytt med dubbeldonation. Men på senare tid har nog sorgen över min förlorade fertilitet kommit ikapp. Det har blivit många mil på mörka vägar under åren som gått då varje besök innebär en resa på 50 mil. Motivationen till fler resor, fler försök, mer hormoner och mer misslyckanden har börjat tryta. Jag inser också mina begränsningar rent ekonomiskt gällande att fortsätta privat senare med dubbeldonation.
Jag försöker tänka att jag gör det här för mitt framtida jag. För föräldern jag har i mig som vill och behöver få komma ut. Det är så många existentiella tankar som kommit fram under de här åren och jag har börjat ifrågasätta precis allt i mitt liv.
Vem blir jag utan barn om två, fem, tio, tjugo år? Vad ska jag göra, vart ska jag bo, vem ska jag fira julafton med?
//Madeleine @glesbygdsivf