Tyst längtan
Jag och min man är båda 26 år och vi har varit tillsammans i snart 8 år. Under de senaste sex åren
har vi kämpat, med hopp och förtvivlan. Vi har sett drömmar som vi trodde var nära, förvandlas till
smärta. När vi fick det positiva graviditetstestet förra året, kände vi en glädje som var svår att
beskriva, men den glädjen blev kortvarig när vi fick veta att vi hade förlorat det vi så länge längtat
efter.
Det har varit tufft att se andra i vår omgivning bli gravida, medan vi fortsätter att kämpa med vår
egen sorg. Varje nyhet om en graviditet känns som en påminnelse om vad vi saknar. Trots allt
detta försöker jag att hålla fast vid hoppet. Jag drömmer om den dagen då jag kan känna ett litet
hjärta slå mot mitt bröst, och jag kan ge kärlek och trygghet till mitt eget barn. Den längtan är vad
som driver mig framåt, även i de svåraste stunderna
Längtans berg- & dalbana
Att vara ofrivilligt barnlös är en känslomässig berg-och-dalbana som få utanför situationen
verkligen kan förstå. Det handlar inte bara om att inte kunna få barn; det handlar om att bära en
konstant känsla av saknad och sorg. Varje månad av hopp som krossas av negativa
graviditetstest känns som en förlust, och det är svårt att förklara den smärtan för dem som aldrig
har upplevt den.
Det är också en ensam känsla, där man ibland känner att man är den enda som kämpar för att bli
gravid. Vänners glädje över sina egna graviditeter kan kännas som en påminnelse om det som
saknas i ens eget liv. Det är viktigt att andra förstår att varje gång de delar sina lyckliga nyheter,
kan det vara en påminnelse om den tysta kampen som pågår i bakgrunden hos dem som längtar
efter att bli föräldrar.
Att prata om ofrivillig barnlöshet är viktigt, så att vi kan skapa mer förståelse och empati. Det handlar om att belysa den smärta och längtan som så många bär på, ofta i tystnad.
//@ttc.medmig
Bild av Mariya Muschard från Pixabay