En familj
Permanent ofrivilligt barnlös, så definitivt men samtidigt så befriande. När vi tog beslutet att lägga barn på hyllan efter många år, som vi till och med slutat räkna, så var det sån befrielse.
Såklart kommer jag alltid tänka på det barnet som inte blev men det var en annan sorg som tog vid. Allt vi låtit stå till sidan för att vi försökte skaffa barn. Alla resor vi velat göra. Hunden vi velat ha. Alla år jag inte tillåtit mig att vara lycklig för vi hade ju inte det där barnet som skulle göra oss lyckliga och kompletta som familj. Jag tillät mig inte ens att kalla mig och maken för familj, för en familj är väl fler än två? Men nej! En familj är det en bestämmer sig för att det är, så sen några år tillbaka är vi en familj.
Vågar kalla oss familj
Att ta beslutet var långt ifrån lätt men klumpen i magen försvann i samma sekund som vi uttalade orden. Vi orkade inte mer. Även om vi var överens så tog det liksom emot att ringa adoptionscentrum och säga att vi vill hoppa ur kön. Tror alla sådana livsavgörande saker är svåra även om en vet att det är de bästa. Detta blev vårt definitiva slut på vår långa barnresa men även en början på något annat. Vår väg mot lycka, att för första gången på väldigt många år börja leva i nuet, att skaffa den där hunden vi så länge längtat efter och vågar kalla oss familj. Det är snart 2 år sedan vi tog beslutet. Vi har köpt stuga. Vi har vår älskade hund. Dessutom fått gåvan att ha ett kontaktbarn, en underbar pojke på 3 år var tredje helg. Allt är såklart inte guld och gröna skogar men vilket liv är det? Men jag är så nöjd med vårt beslut och vart vi kommit.
Jag vill skicka med till er som läser. Våga leva i nuet och tillåt er att leva oavsett var ni är på resan. Jag önskar någon sagt det till mig någonstans längs med vägen.
Kram till den som behöver och vill ha 💖
Emma @emmamatilda84