Något av det bästa jag har läst!
Sara Lövestam är författare, språkvetare och föreläsare och innan böckerna om Monika hade hon gett ut åtta romaner. Romansviten jag har läst handlar om Monika som har en barnlängtan och försökt få barn i 11 år. Hon har gjort många försök både på egen hand och med partners i tillfälliga och fasta förhållanden. Monika bor med sin katt Stina Jankell och jobbar på Stockholms Universitet. Hennes granne, tonåringen Texas, verkar hänga mer i hennes lägenhet än hemma hos sin egen familj.
I processen mellan hormonsprutor, ägguttag, och insättningar börjar Monika tänka på sitt eget släktträd och varifrån hon själv kommer eftersom hon inte är uppvuxen i sin biologiska familj. Vad gjorde att en 19-årig ung kvinna flyttade från Norrland till Stockholm på 1920-talet? Nyfikenheten leder henne till Arvidsjaur och sakta börjar hon lägga pusslet föreställande hennes förfäders historier.
Första Monikabok “Ljudet av fötter”
Jag hade hört så mycket om boken “den är så bra, den är inte som alla andra böcker att det kommer ett barn i slutet”.
Jo den var bra och förvisso sant att det inte kommer något barn men det är också ännu en bok i genren “Kanske kommer det ett barn…” (no spoiler för det står på baksidan)
men det blev bättre….
Andra Monikabok “Bära och brista”
Jag skrattade åt alla dråpliga situationer som kan uppstå när man trycker ihop ett gäng personer som inte känner varandra i en stuga i skogen tillsammans med en överentusiastisk kursledare.
och ännu bättre…
Tredje Monikabok “Nu levande”
…är bäst! Det blir som den godaste toppingen på sommarmjukglassen. Sådär ljuvligt god och vacker så man måste fälla en tår innan det är slut. Men fuska inte och börja med tredje boken då blir det inte så bra, det blir inte den fantastiska behållningen och ni lär inte få något sammanhang i historien.
En fantastisk historia om familjer
Som läsare följer man Monikas släktträd bakåt till 1700-talets Norrland. Berättelser om kvinnor som får barn utan närvarande fädrar, kvinnor som under oerhört tuffa villkor får kämpa för sin existens och sina barn men också om kvinnor som dör i barnsäng. Här nämns homosexualitet på 1800 – talet och 1920 – talets rasbiologi. Utomäktenskapliga barns många öde, mord, men också hur man inom familjen tar hand om varandra och hjälper varandra oavsett vems barn det är.
I andra boken blir Monika den där bittra som tycker att det finns mycket att göra i samhället. Hon kan liknas vid en kvinnlig Ove (En man som heter Ove av Fredrik Backman) som bland annat skriver brev till Göteborgs Kex för att klaga på hur många smörgåsrån som ryms i ett paket och ett mail till kollegorna som får henne bli inkallad till chefen. Hon åker på skrivarkurs i Norrland, funderar på att i 8000 generationer har varenda en av hennes förfäder lyckats med det mest grundläggande i livet och fortplantat sig och med henne så är det stopp och vem är hon utan barn?
Vad förväntas av den som inte har barn? I vilket sammanhang ska man finnas? Och vem är jag om jag slutar att försöka få barn? Och alla de barn som aldrig blev födda, de som inte fick existera? Vem är ättlingar till de barn som dog?
Sara Lövestam beskriver den ofrivilliga barnlösheten som ett destruktivt förhållande och misshandlare, när man är mitt i det så kan man inte se bortom det.
När jag grät och sa att jag inte orkade mer, smekte den min livmodertapp med spelmissbrukarens mantra: Nästa gång kan det vara storkovan. Hur vet du om du ger upp nu?
– Monika, Tredje Monikabok “Nu levande”
Något av det bästa jag har läst!
Böckerna kan tilltala alla som är intresserade av historia och fantastiska personporträtt. Själv började jag fundera på vem som döljer sig bakom namnen på min egen släkttavla. Vem var de – Kärstinna, Agda, Eljena och alla de andra kvinnorna?
För en barnlängtare är boken inte den som radar upp antalet försök i gynekologstolen. Istället är det mer diskussion kring de existentiella frågorna, vem är jag utan ett barn? Vem tar hand om mig när jag blir gammal? Sara Lövestam tar via Monika upp de tankar som ofta dyker upp som ofrivilligt barnlös men sällan skildras i litteraturen och som i alla fall jag hade önskat att vi pratat mer om. I ett samtal mellan Monika och hennes väninna pratar de om att på 1880-talet var det 22% som förblev barnlösa, nästan en fjärdedel. Jag vet inte var den siffran kommer ifrån men den är intressant. Det är grupp personer jag gärna hade läst mer om. Den tonårige grannen Texas visar sig vara ett geni och en diamant under sitt tilltufsade yttre. Han säger också något otroligt klokt: “Alla får inte barn men alla kan vara en del i ett barns släktträd”
⭐ Mer information om Sara Lövestam
⭐ Mer information om: Ljudet av fötter : första Monikabok & Bära och brista : andra Monikabok & Nu levande: tredje Monikabok