Den genomskinliga plastlådan
Vi satt där tillsammans på golvet, min syster och jag. I förbifarten hade hon någon vecka tidigare frågat om jag kunde hjälpa henne gå igenom och sortera alla barnkläder mina syskonbarn vuxit ur. I hennes vardagsrum hade vi styrt undan soffbordet och placerat oss på mattan där jag avslappnat lutade mig mot nederkanten av soffan. Medan vi satt där med alla kläder runt oss på golvet sa min syster plötsligt, ”vill inte du ha några klädesplagg härifrån?”
Jag tittade långsamt upp mot henne och tänkte att, självklart vill jag det. Allt jag ville var att få ärva dessa fina barnkläder till en kommande egen. Min syster, som vid det här laget inte har någon aning om vad jag och min sambo går igenom, plockade varsamt ut några plagg. Hon frågade mig om det var något jag ville ha och vek sedan ner dessa i en genomskinlig plastlåda. ”Du kan få hela lådan och ta med hem, den är ändå inget jag behöver”, uttryckte hon snällt och bestämt.
Lådan och längtan
Hon sträckte mig lådan och sa, glatt och entusiastiskt. ”Oj vad häftigt det ska bli att dina barn kommer ha samma kläder mina haft”. Där och då hade jag svårt att hålla tillbaka mina tårar. Fick vända mig bort, för jag ville inte riskera att få en fråga om hur jag mådde. Jag lyckades hålla tårarna tillbaka och vi fortsatte sortera och umgås ett tag till. När kvällen led mot sitt slut hade det hunnit bli mörkt ute och jag gick, med tunga steg, mot min cykel. Jag tog lådan, full med massvis av barnkläder, placerade den på pakethållaren och cyklade hem. Barnkläderna hamnade sedan i förrådet hemma, på hyllan längst upp.
Häromdagen öppnade jag förrådet och tittade upp mot översta hyllan. Vem hade kunnat tro att vi står här, efter sex år, sex IVF-behandlingar och en endometriosdiagnos senare, inte är ett endaste steg närmare ett barn i våra armar. Den genomskinliga plastlådan har nu hunnit bli dammig och varje gång jag ser den ställer jag en fråga tyst för mig själv, ”kommer vi någonsin få öppna den?”.
Bild av congerdesign från Pixabay