Hoppet lever kvar
Det har nu gått nästan fem år sedan vi började vår resa mot att få barn. En resa kantad av hopp, förväntan och tyvärr, många besvikelser.
Vi började med att försöka själva, men efter två år utan resultat kände vi att något kanske inte stämde. För tre år sedan startade vi en fertilitetsutredning. Vilket ledde oss vidare till IVF och de hopp vi knöt till den behandlingen. För två år sedan började vi med IVF och tänkte att det skulle vara lösningen. Men vi har fått uppleva hur svårt och oförutsägbart denna process kan vara.
Hittills har vi genomgått tre äggplock och totalt sex återföringar. Vi har satt in sju embryon, men tyvärr har inget av dem resulterat i en graviditet. Varje äggplock har varit ett kapitel i sig. Nervositeten inför hur många ägg vi skulle få och sedan hoppet varje gång när vi väntade på besked. Hur många som hade befruktats och överlevt tillräckligt länge för att kunna återföras. Det är en process som kräver en otrolig mental styrka. Men varje gång har vi försökt att hålla fast vid hoppet och se framåt.
Ett litet frö av hopp
Vår första återföring ägde rum innan julen 2022, och vi trodde verkligen att det kunde vara vår tur den gången. Men bara dagar innan jul fick vi veta att försöket inte hade lyckats, och sorgen var så stark. Jag minns hur jag satt och grät till Kalle Anka på julafton, och hur overkligt allt kändes. Den drömmen vi hade haft om att få vårt eget barn verkade så avlägsen.
Det senaste försöket gjordes i oktober i år, 2024. Den här gången satte vi in två embryon och tänkte att kanske, kanske var detta ögonblicket vi hade väntat på. Men än en gång möttes vi av den överväldigande besvikelsen när vi insåg att det inte hade fungerat, återigen. Man faller djupare mer i avgrunden för varje gång. Sorgen och tomheten har varit svår att bära. Men någonstans försöker vi fortfarande hålla fast vid tron att vår resa en dag kommer att få ett lyckligt slut.
IVF är verkligen en berg- och dalbana – ena stunden fylls vi av hopp och i nästa raseras det. Vi delar den här historien i hopp om att andra ska förstå vilken påfrestande resa det är. Men också för att själva påminna oss om att vi inte är ensamma. Kanske finns det fortfarande ett litet frö av hopp kvar, som en gång kan växa till något större.
Kramar Emelie / @ivfjourneysweden