Känslornas berg- och dalbana
Igår – en sån där extremt ledsen dag med oändliga tårar, skam i hela kroppen och absolut noll framtidstro. Idag – en rofylld dag med skratt, drömmar och jävlar anamma. Upp och ner, bottenlös sorg och en kämparglöd som skulle kunna få hela jorden att snurra. Den här resan genom de ofrivilligt barnlösas land är en berg- och dalbana. Det är en cirkus jag inte köpt biljett till och jag är clownen.
Jag hade önskat att någon sagt till mig, innan vi började med IVF, att alla känslor är okej. Speciellt de känslor om att va sorgsen, misslyckad och ensam. Den största ensamheten är inte alltid att vara fysiskt ensam, utan att inte kunna dela den djupaste smärta med andra. Det känns som att ingen riktigt kan sätta sig in i vad jag går igenom. Och det kanske man inte kan, om man inte varit där.
Att vara barnlös i över fem år har gjort att jag känner mig som om jag har förlorat kontrollen över mitt liv. Trots att vi har kämpat och hoppats, har drömmen om att bli föräldrar inte blivit verklighet. Det är otroligt tungt men jag övar på att göra nuet njutbart, att ge mig själv andrum och att acceptera vår verklighet. Inte för att det alltid känns bra, eller äns okej, men för att det är vad det är. Och på så sätt kan jag orka ta mig vidare när allt känns svårt.
Alla känslor är okej
Det är en ständig kamp, att hantera den här ensamheten och att försöka hitta styrka när allt känns förlorat.
Därför vill jag säga till dig, som också kämpar och längtar. Som hoppas och önskar. Jag ser dig. Jag ser den smärta och längtan du bär med dig, utan att ge förslag på lösningar eller förminskar din upplevelse. Istället för att fokusera på tomrummet, vill jag finnas här och försöka förstå och visa medkänsla för din resa, i all dess komplexitet. Du är inte ensam. Även fast du många gånger känner dig som det. Jag ser dig. Och alla känslor är okej.”
Tuva @tuvaflodin