När sjukdom sätter stopp för IVF

Hur gör man en lång historia kort? Jag har alltid velat ha barn och hade en stark vision om hur livet skulle se ut som ung. Men det blir sällan som man tänkt sig.

Sommaren 2021 sökte jag mig till gyn på grund av utebliven menstruation under många år eftersom vi ville börja bilda familj, jag och min man. Vi fick starta en utredning men i samband med det fick min man ett epilepsianfall vilket visade sig vara en hjärntumör. Det blev operation och cellgifter. Våren 2022 bestämdes det att vi skulle vänta med IVF tills Alex, min man, var behandlingsfri. Under den tiden drog jag i alla trådar som går. Kontaktade kliniken igen när det gått 1 år. I samband med det fick Alex ett återfall och behövde operation och behandling ännu en gång. Ingen IVF alltså. Julen 2023 pratade jag med en läkare på reproduktionscentrum och det bestämdes att vi skulle höras av hösten 2024 för att starta en IVF.

I maj 2024 var vi även i kontakt med min gynekolog som sa att han inte såg några hinder för att vi inte skulle få hjälp och skulle höras under vecka 37. Jag var superlycklig och levde på det hoppet hela sommaren.

Vecka 37 kom utan någon respons, veckorna gick och de skulle ta upp vårt fall igen, det blev uppskjutet, vi fick aldrig några besked. Utan dessa fick vi tjata oss till. Det blev nej och kändes som att någon drog bort mattan under fötterna på mig. De hade ju praktiskt taget lovat. Vände oss till en privat klinik som vi skulle få komma till men efter många om och men fick vi kalla handen från dom också. De vågar inte hjälpa oss. Tjatade till mig en second opinion och då menar jag tjatade. Och den såg min man i sin journal att vi fick nej på 23 Januari i år, 2025.

Får det gå till såhär?

Ännu har ingen läkare kontaktat oss eller skickat något besked. Får det gå till så? Allt för att ingen vet hur länge min man kommer leva? Vi lever ett vanligt liv, han mår bra. Ingen kan säga om han kommer leva 10 år eller 30 år? Vilket gör att allt känns så orättvist. Att vi inte ens får chansen. Ingen vet väl hur länge man kommer leva? Att ständigt gå runt med detta i bakhuvudet tär på en. Jag fyller 36 i år och känner att tiden är emot mig. Vad gör vi nu? Vad är nästa steg? Söka oss utomlands?

I allt detta måste man ändå hålla hoppet uppe och se det små ljusglimtarna som finns i vardagen, det är svårt. Det är svårt att inte gå under när man möts av graviditeter och bebismagar. Jag är verkligen inte missunnsam men det är skamligt att känna sig avundsjuk. Det har suttit långt inne att dela med sig av detta men jag har insett att ensam är inte alltid stark. Ta hand om er och varandra. Och kom ihåg att det alltid finns hopp .
Tack, Sandra @sandranatahaliee

⭐ Fler berättelser hittar du här
Bilder: Privat