När hoppet prövas igen
Vi hade bestämt oss. Aldrig mer IVF-karusellen. Ska det bli ett syskon så får det komma naturligt. Några andra alternativ fanns inte. Tills vi bestämde oss för att göra en utredning. Efter att ha försökt i 16 månader kände vi att vi behövde kolla upp läget i alla fall. Det visade att vi har 0,5-3% chans per ägglossning att lyckas naturligt. Fan.
Mannen har alltid haft rätt kassa spermier men aldrig så här dåliga. Vi fick en chock.
Vi hade räknat med att lyckas på egen hand. Sonen kom som en överraskning just när vi skulle ge oss in i vår tredje och sista IVF via regionen. Det var planerat för totalfrys och jag skulle göra en hysteroskopi. Alla mediciner låg i kylen och väntade. Men mensen kom inte. Molvärken jag hade haft i en vecka var inte tecken på mens. Jag var gravid! Helt naturligt efter 3,5 år av försökande.
Efter att ha landat i beskedet, efter den nya utredningen, lyckades vi komma fram till två vägar att gå. Antingen ger vi oss in i IVF-karusellen igen eller så steriliserar han sig. Att försöka naturligt är inte längre ett alternativ. Vi orkar inte psykiskt.
En gnutta hoppfullhet
Vi tittade på ekonomin. Vände och vred och insåg att vi inte är redo att ge upp riktigt än. Vi säljer bilen och köper ett tre-pack. Det får bära eller brista. Sen är det stopp.
Med känslan av panik, ångest och en rädsla jag inte upplevt tidigare ger vi oss alltså in i en ny IVF-resa efter nyår. Trots alla läskiga tankar, känslor och stundvis hopplöshet så känner vi oss peppade, taggade och en liten gnutta hoppfulla.
Trots min ålder, 38, och mannen skruttiga spermier ser statistiken inte helt skit ut. Kliniken vi valt har dessutom ett riktigt bra labb och fantastiska resultat.
Nu håller vi tummar och tår och så kör vi! 💖