“Tyvärr, vi kan inte göra mer”

Jag tittar på fertilitetsläkaren och orden han precis sagt ekar i mitt huvud. Jag blir kall och det känns som ett mörker faller över mig. Strax kommer en lucka i golvet öppnas, jag kommer falla och försvinna, för alltid. Men det gör inget. Jag kommer aldrig få bli mamma. Jag är oduglig, värdelös, ensammast i hela världen. Jag är ingenting.

Göran och jag träffades när vi var 25 år. Vi hade gemensamma vänner och ingick i samma stora nätverk av människor, ett nätverk där festerna avlöste varandra som i ett ständigt rinnande vattenfall. Vi var två egna företagare som jobbade mycket men som älskade det vi höll på med. När det inte var fest eller jobb reste vi till de mest exotiska platser vi kunde hitta på världskartan, en världskarta där det inte fanns en tanke på barn. På vår världskarta var det istället barnfritt resten av livet.

10 år senare hade vännerna börjat bilda familj och nätverket krympte. De stora festerna blev färre och byttes till familjemiddagar med diskussioner om förskola, blöjor, amning och krav om förståelse för att barnen antingen skulle vara med eller att det måste ordnas barnvakt. Det var diskussioner och en gemenskap som vi kände oss hopplöst utanför. Samtidigt började tankarna gro om vi också skulle bilda familj och få känna en samhörighet. Att få vara en del av det som i samhället ses som en norm, att ha barn.  
– Vi kanske ska försöka, kommer det så kommer det.
Sagt och gjort jag slutade med p-piller och var gravid månaden efter.

Det här gick ju lätt och enkelt….eller?

Det gick ju lätt att bli gravid och det var med skräckblandad förtjusning vi nu planerade för ett litet barn, vårt barn. Vi berättade inte för omgivningen men började intressant följa våra vänners diskussioner om livet som småbarnsförälder och när vi skulle köpa ny bil var frågan vilken modell som var bäst och lättast att sätta in en barnvagn i.
Veckorna gick och en dag på jobbet när jag var i vecka 8 började jag blöda. Jag ringde akuten och frågade om det möjligtvis kunde vara ett missfall och vad jag skulle göra. Rådet jag fick gjorde mig chockad, men idag är jag inte förvånad.
– Om du inte står ut får du ju komma in.
Vad är det att ”inte stå ut”? När är det dags att åka in? Min smärttröskel är hög, jag är van att klara mig själv och inte klaga i onödan. Jag åkte hem och la mig. Jag hade ont, jag grät men jag stod ut. Blödningarna fortsatte och jag insåg att vi hade förlorat vårt barn lika lätt som vi blivit gravida.  

Nu ville vi definitivt ha ett barn, vi var redo och hade ju börjat planera för ett barn och att bli en familj, precis som alla andra. Vi försökte verkligen pricka in ägglossning, att ha sex vid rätta perioder med vårt stora sociala liv och våra jobb, men tiden gick och ingenting hände. Julen kom och den skulle vi fira med min bror och svägerska som hade med sig en överraskning, en fantastisk julklapp.
– Vi ska ha barn! Vi ska bli föräldrar och ni faster och farbror!
Jag tittade på Göran, barnet skulle komma ungefär samtidigt som barnet vi förlorat, hade varit beräknat. Jag fick ont i magen, tårar i ögonen, orden stockade sig men jag lyckades ändå klämma fram ett
– Grattis!

Missfall kan man ju inte få två gånger på rad!

Det tog ett år innan jag blev gravid igen. Vi var överlyckliga för denna gång kunde ju inget gå fel. Statistiskt sett så hade jag väl fått det missfall jag skulle få och vad jag visste så hade ingen i omgivningen fått två missfall på raken. Nu skulle vi äntligen bli föräldrar.
Jag var på inskrivningssamtal och berättade för barnmorskan att jag hade haft missfall och var rädd för att det skulle hända igen. Hon försökte vifta bort min oro och försäkra mig om att hon hade gjort ett ultraljud och det såg bra ut. Om jag tvunget ville och insisterade så kunde hon ju boka ett vaginalt ultraljud hos läkaren, sa hon med lite hån i rösten. Jag ville verkligen försäkra mig om att allt såg bra ut, att det fanns ett litet växande liv där inne i magen. 30 minuter senare var jag hos läkaren som letade och letade men sedan medlidsamt konstaterade att det fanns inget levande barn.

I min värld kunde detta inte hända. Jag var ju gravid, jag hade inte fått missfall men ändå fanns där inget barn? Idag vet jag vad missed abortion är och hade detta hänt idag hade jag begärt ytterligare undersökning några dagar senare för att säkerställa att barnet verkligen inte levde, men då var jag bara i chock. Istället för ny undersökning fick jag tid för kemisk abort, vilket var fruktansvärt, både psykiskt och fysiskt. Det drog ut på tiden, tog hela dagen och efteråt var jag bara tom, i dubbel bemärkelse.

Barnmorskan som var vid min sida hela tiden var underbar och innan jag gick hem sa hon till mig att vi skulle begära en fertilitetsutredning. Hon menade på att jag var över 35 år, detta var andra missfallet och det hade dröjt ett år mellan våra graviditeter. Bara någon vecka senare blev jag kallad till undersökning hos en läkare som snabbt konstaterande att här var ingen tid att förlora och skrev en remiss till IVF kliniken för att påbörja vår fertilitetsbehandling. 

“Statistiken är att två tredjedelar blir föräldrar efter tre försök“

En fredag i augusti fick vi besked att vi skulle komma på ett första informationsmöte på IVF kliniken och en fantastisk känsla infann sig att nu var bollen i rullning och att snart har vi barnet i vår famn. Kvällen när vi fick beskedet var vi bjudna på middag hos vänner och jag gick som på små rosa moln. Det var den bästa dagen på länge och flera vänner kommenterade att jag var så olik mig själv, så glad och galen. Vad ingen visste var att jag var så lycklig över att äntligen, äntligen skulle jag få bli mamma. Jag skulle få bli någonting, falla in i normen, bli hel, bli en riktig kvinna.

När vi sitter i väntrummet på IVF kliniken inför vårt informationsmöte blir jag rent kall och stel då en före detta kollega och hennes man dyker upp. Hon blir lika ställd, vi tittar på varandra men ingen av oss säger någonting, inte ens ett hej. Båda två lika förvånade över att träffas där, på en fertilitetsklinik. Varför är detta ämne så skambelagt? Vi är ändå trots allt 10 % i fertil ålder som är drabbade av infertilitet. Ändå så känner man sig ensammast i världen.
Vi var sex par, tolv personer, som alla lika tysta, spända och förväntansfulla lyssnade på vad barnmorskan hade att säga.
– Statistiken är att två tredjedelar blir föräldrar efter tre försök.
Jag räknade personerna runt bordet, statistiskt är det två av paren som sitter här som inte kommer att lyckas, men det är ju i alla fall inte vi, jag och Göran, tänkte jag optimistiskt, självsäkert och naivt.

Äntligen igång!

Efter informationsmötet rullade processen igång och även ett vardagspussel som innebar sprutor, nässpray, besök hos fertilitetskliniken. Göran och jag blev nästan ovänner när vi försökte få ihop alla tiderna med våra egna schema och vid minst ett tillfälle fick vi ringa till kliniken för att få reda på vad som gällde och vem som hade rätt! Två personer som var egna företagare och som inte berättat någonting för våra anställda, kollegor, vänner eller släkt vad vi gick genom. Mellan alla dessa tider så var vi ju tvungna att även ha sex vid rätt tidpunkt vilket blev lite problematiskt då Göran skulle på konferens mitt i alltihop, men vi löste det och det var dags för vårt första äggplock.

Vid äggplocket fick vi ut fyra ägg och jag var överlycklig, nu äntligen skulle jag bli mamma. På natten drömde jag att man satte in två små befruktade ägg, tvillingar, så gulligt. Kanske en pojke och en flicka, vad skulle de heta? Morgonen kom, vi gjorde oss iordning och var precis redo att åka till kliniken när vi fick samtalet vi varken önskat eller förväntat oss:
– Tyvärr det blir ingen återföring, inga ägg blev befruktade
Hur kunde detta hända? I min värld blev det alltid återföring. I min värld blev alltid äggen befruktade.

Denna gången måste det fungera!

Nästa försök skulle ske tre månader senare. Det var återigen ett vardagspussel med spray, sprutor och sex som skulle kombineras med jobb och kollegor som inte visste. Här blev det ännu ett problem då äggplock och återföring skulle ske i samband med en planerad skidresa. Ingen i resesällskapet visste vad vi gick genom, jag hade stora blåmärke på magen och vad skulle vi säga om vi blev tvungna att åka några dagar efter de andra för att hinna med en återföring? Till vår stora lycka blev ett ägg befruktat och vi hann med det innan vi upprymda av glädje åkte tillsammans med vännerna till Österrike med en egen liten snöflinga i min livmoder. En månad senare, den 14 februari. på Alla hjärtans dag kom blodet och efter ett telefonsamtal till sambon så insåg vi båda två att det var kört, denna gången också.

Nu var jag så slut och ledsen och ville bara att vi skulle köra en sista gång så snart som möjligt. Jag jobbade jättemycket och försökte pussla med tider, jag ljög och smög. Inser i efterhand att kollegorna anade vad som var på gång, men där och då var det inte läge att berätta. Jag var ensammast i världen med detta problem. Men som vanligt var jag van vid att klara mig själv, att ta tag i saker på egen hand, ensam är stark, trodde jag då. Jag sökte kontakt på nätet med andra i samma situation och läste allt jag kom över, andras berättelser och vilka lösningar de hade haft för att lyckas. Beställde tid hos både zonterapeut och akupunktör. Denna sista gång skulle inget få gå fel.

Tredje gången gillt!

Så kom sista försöket, vi fick ut två ägg men inget av dem befruktades och återigen ingen återföring. Nu var jag sliten och orkeslös. Vi hade gjort tre IVF försök som inte resulterat i något barn, vi var ett av de två par på informationsmötet som inte blev föräldrar efter tre försök, den där tredjedelen som jag så naivt trott inte skulle vara vi, Göran och jag.
Det bokades in uppföljningsmöte med läkaren på fertilitetskliniken och jag fick en chock när han sorgset tittade på oss och sa:
– Tyvärr, vi kan inte göra mer
Det var som en lucka öppnades i golvet och jag bara föll. Det kunde inte vara sant något måste man väl kunna göra? Högre dos?
-Nä. tyvärr…
Ändrad cykel? Annat läkemedel?
– Nä tyvärr… Vi rekommenderar att ni går hem över sommaren och funderar på äggdonation.
Kön till äggdonation i Sverige för lång för att vi skulle hinna bli klara med utredningen innan jag var för gammal. De föreslog att vi skulle vända oss till någon klinik i Finland och lovade att hjälpa till om vi bestämde oss för äggdonation.
I bilen hem bröt jag ihop, vilken dålig kvinna jag var, jag var inte värd att kallas kvinna eftersom jag inte kunde bli gravid, jag var värdelös, ingen annan var så värdelös som jag, alla andra kunde ju bli gravida. Jag frågade Göran om han ville fortsätta att vara tillsammans med mig även om vi inte fick barn. Han tittade på mig med sina blå ögon, fulla av kärlek och sa
– Jag älskar dig, barn är inte allt.
Men vi älskade barn, passade och lekte alltid med alla andras barn. Nu var vi också i princip de enda som inte hade barn i vår stora bekantskapskrets. Jag visste ju hur barnkär Göran var och så gärna han ville ha barn.  

Jag ville bara bli hel

Det var april och våren var på väg. Den ljusa underbara våren, en årstid som jag i vanliga fall älskar, dofterna, ljuset, värmen, de skira färgerna. Men nu var det bara mörkt, det hade lika gärna kunnat vara november eller februari, jag kände bara ett mörker. Ofrivilligt barnlös blev nu två nya ord i min vokabulär, ett nytt begrepp, en ny oönskad identitet. Jag var inte mamma eller kvinna, jag var ofrivilligt barnlös.
Jag blev hysterisk, läste allt jag kom över, hängde på alla forum för ofrivilligt barnlösa, bland annat villhabarn.se. Sökte kontakt med andra, ville veta varför det inte fungerade, jag ville ha svar, jag ville ha lösningen. Jag var mekanisk och gick på högvarv och någonstans försvann fokus på barnet. Fokus var istället att jag skulle bli hel, jag skulle bli kvinna, jag skulle ingå i ett sammanhang. Jag skulle vara som normen i samhället, vara med i gemenskapen. Istället kände jag mig så utanför och ensam, ensammast i hela världen, en värld som bara bestod av lyckliga familjer.
Jag hamnade i ett forum på nätet där man diskuterade immunologiska faktorer och fick tipset att boka tid hos en läkare i Köpenhamn. Många i forumet hade varit på utredning hos honom och efter det lyckats bli gravida. Jag fick tag i honom och lyckades otroligt nog få en tid bara några veckor senare trots att det i normala fall var väldigt lång kö och väntetid på upp emot ett år.  

Allt går inte att förklara!

I slutet på maj hade min mens inte kommit tillbaka efter senaste IVF försöket. Jag var hysterisk, stressad och tänkte att min värdelösa kropp är upp och ner efter alla behandlingar. Men någonstans inom mig väcktes ett hopp och jag valde att ta ett graviditetstest, som visade ett plus! Jag köpte ett till – plus, och ett till – plus…. Jag insåg att jag otroligt nog hade lyckats bli gravid!
När jag ringde till IVF kliniken kunde jag höra hur de log när de gratulerade mig och bokade in mig på ultraljud veckan efter. Aldrig har jag sett ett bredare leende än det som läkaren hade när han förklarade att man kan aldrig vara 100 % säker på biologin, ibland finns det saker som man bara inte kan förklara.
Vi behöll tiden hos läkaren i Köpenhamn, där det togs ultraljud och blodprover. Blodproverna visade att mitt protein i blodet var i stort sett obefintligt. Något som kan påverka immunologin och eventuellt var förklaringen till mina missfall. Jag var i vecka 7 och han gav oss 25 % chans att gå hela graviditeten ut.

Vågade inte hoppas

Tiden gick, fysiskt mådde jag jättebra men psykiskt var jag ett vrak. Jag fick en fantastisk barnmorska som lyssnade, tröstade, förklarade, tog mig på allvar, visade respekt. Men utan att överbeskydda eller dalta. Jag fick komma varje vecka, gjorde extra kontroller och varje gång fick jag lugnande besked,
– Bebisen mår jättebra!  
Vi hade tidigare misslyckande färskt i minne. Graviditeter som slutat i missfall och tre IVF behandlingar som inte gav oss något. Vi vågade inte hoppas på att detta skulle gå vägen. I sjätte månaden hade jag fortfarande inte köpt några mammakläder. Varför skulle jag ha mammakläder? Jag vågade inte tro att det fanns ett litet liv där inne. Om jag förnekade så skulle ju inte sorgen bli så stor när jag förlorade barnet. Jag vågade inte tro på att det skulle fungera hela vägen denna gång heller. Vi köpte en begagnad barnvagn en månad innan barnet var beräknat. Eftersom de flesta vännerna redan hade barn var flera villiga att låna ut eller skänka saker till oss. Men ingenting hämtade vi innan barnet var fött för jag var så rädd, rädd att något återigen skulle gå galet.  

Äntligen kom hon! Och jag blev mamma!

En underbar vinterdag då snöflingorna sakta singlade ner från himlen, kom hon så äntligen!. Den sötaste flicka med stora mörkblå plirande ögon och långt kolsvart hår. Stenen föll från mina axlar, hon var äntligen här! Jag blev någon, jag fick en identitet, jag blev en del i ett sammanhang. Jag blev mamma.

Vi valde att inte gå vidare med äggdonation. Dels på grund av ekonomiska skäl men vi visste ju också att jag kunde bli gravid på naturlig väg. Jag har varit gravid flera gånger, dottern hade kunnat ha ett halvt dussin syskon, men tyvärr har hon inga.  
Vi har vår älskade dotter, hon med de mörkblå ögonen. Hon som kom exakt 9 månader efter att läkaren gett oss beskedet – Tyvärr vi kan inte göra mer!

//Sofia

Av hänsyn till Göran vill Sofia vara anonym eftersom de inte lever ihop längre. Namnen Sofia och Göran är därför fingerade och de heter något annat i verkligheten.