Vi är inte ensamma
”Barnlängtan. Fertilitetsproblem. Ofrivilligt barnlös”.
Ord som används så lättsamt, men som håller så oerhört mycket tyngd.
Jag har haft en barnlängtan så länge jag kan minnas, men kanske blev den som mest påtaglig i 20-årsåldern, då det blev en verklig plan i dåvarande relation. Men det blev inget barn då, och ca 17 år senare sitter jag och min nuvarande sambo fortfarande med samma längtan, som vid detta laget snarare övergått i en intensiv desperation.
Efter en tid av egna graviditetsförsök utan resultat, startade vår IVF-resa i början av 2020. Då 30+, med en autoimmun sjukdom i bagaget och högt blodtryck hos mig (henne). Utredningen visade till en början på grav manlig faktor, med löftet om graviditet utan problem genom IVF. Inte förrän senare upptäckte man även kvinnlig faktor, då jag ovetandes saknar både ena njuren, äggledare och har en halv livmoder, sk uterus unicornis. Detta försvårar både att få till en graviditet och att behålla ett barn.
5 år senare, sitter vi ännu här, med oerhörd sorg och smärta, utan vårt efterlängtade barn. Än så länge har vår resa bjudit på många motgångar och även en graviditet och ett missfall. Det tar på relationen och framförallt ekonomin och livet hamnar många gånger på paus, i ett sorts vakuum. Bakom oss har vi nu 7 stimuleringar, 6 äggplock, 8 återföringar och i skrivande stund är vi mitt uppe i vårt 9:e försök.
Vi kan finnas här för varandra
Det har varit och är fortfarande en lång och turbulent resa.
Och med allt man genomgår på denna resa – så mycket mer än vad som syns utåt eller ens går att förklara – så är det lätt att känna sig liten, ovärdig och ensam.
Men något jag insett längs vägen är hur överraskande många vi faktiskt är som genomgår liknande längtan och kamp. Det är så mycket vanligare än man tror, bara att många inte pratar om det.
Så, jag är inte ensam. Och DU är inte ensam.
Vi kan finnas här för varandra på vår resa mot vårt efterlängtade barn.
/Sandra och Andreas på @var_barnkamp