Vi hade en liten eskimå i frysen

Efter tolv år och många krascher föds Sandra och Johans IVF-bebis Kian den 10 februari 2018. Att beskriva känslostormarna direkt efter en förlossning, att bli föräldrar för första gången, kan vara svårt. Orden räcker inte till. Och ännu svårare blir det om man kämpat, väntat och hoppats i över tolv år.

– Fysiskt var det en perfekt graviditet, men psykiskt mådde jag jättedåligt hela vägen. Jag kunde inte se framför mig att barnet skulle leva. Allt hade ju gått så dåligt i så många år. Varför skulle det gå bra nu, berättar Sandra.

Barnlöshet gräver hål

Sandra Johan Malmsten bor i Sundsvall. Sonen Kian har hunnit bli 1,5 år. Nu är drömmen att han ska få ett syskon. Men det är inte utan våndor, eller som Sandra skriver: ”Inne i den där jävla göra-barn-snurran där vi hoppas på ännu ett mirakel. Dessa konstanta tankar. Barnlöshet. Det gräver hål.”

Till berättelsen hör att Sandra och Johan länge valde att dölja sitt problem, valde att inte berätta för någon annan om sin kamp för att bli föräldrar. Släkt och nära vänner visste inte vad de i sin tysthet gick igenom.

– Det kändes rätt då. I efterhand ångrar jag att vi inte berättade. Vi var sjukt ensamma i tio år. När jag väl började berätta om vår resa på Instagram så kände jag snabbt att det hjälpte mig. Genom alla kommentarer insåg jag att det fanns så många andra i samma situation, och att min öppenhet även kunde hjälpa andra. Det passar kanske inte alla att berätta. Men i vårt fall så borde vi varit mer öppna. Om jag vetat det jag vet idag, så hade jag inte klandrat mig själv så mycket.

Planen var tre barn

Ganska tidigt efter att Sandra och Johan blev ett par och flyttat ihop bestämde de sig för att skaffa barn. Helst tre, två tätt och så en sladdis. Så blev det dock inte. Efter flera års fruktlösa försök så tog de kontakt med vården. En utredning gjordes på Sundsvalls lasarett och den visade att allt var bra. Samma resultat blev det vid ytterligare en utredning hos en privat fertilitetsläkare. Inga fel, ändå inga barn. Varför?

Efter det gick jag in i en depression och ökade kraftigt i vikt. Då blev det ytterligare jobbigt. Nu var det bara mitt fel.

Trots det så gav Sandra och Johan inte upp. Längtan efter ett barn var starkare än alla mörkare känslor. Paret tog kontakt med Ludmila Ondrasek privatläkare, specialist inom gynekologi och obstetrik. Hon kallas ibland för ”mirakeldoktorn” och har hjälpt många barnlösa par.

Jag fick en kraftig antibiotikakur och blev faktiskt gravid för första gången i mitt liv. Då hade vi försökt få barn i sex år.

Missfall och depression

Det slutade dock med ett missfall och Sandra sjönk ner i en ny depression. Blev långtidssjukskriven. Här någonstans var hon och Johan framme vid ett vägval, lägga ner eller försöka vidare. Det blev det sistnämnda.

– För att vi skulle ha en realistisk chans behövde jag gå ner i vikt. Och med ett tydligt och efterlängtat mål och ”militärträning” gick jag ner hela 40 kilo.
Målet var förstås ett barn och vägen dit gick via en IVF-behandling. Den blev av vid fertilitetscentrum i Falun.

– Nu gick allt väldigt fort. En vecka efter att vi kom dit startade vi vår IVF-resa, med allt vad det innebär, berättar Sandra Malmsten

Eller som hon skriver på Instagram: ”Vem behöver ljus och massage när man kan umgås med en spruta i magen?”

Det resulterade i tolv ägg som såg lovande ut, till en början. Det blev dock bara två kvar, resterade utvecklades inte. Så långt ändå positivt. Men så uppstod allvarliga komplikationer. Sandra blev överstimulerad med hormoner, ett livsfarligt tillstånd. Hon blev inlagd på lasarettet en vecka och väl hemma igen kom missfallet.

”Hitta felet så vi kan lösa det”

På Instagram sammanfattar Sandra i ord vad hon kände: ”Toppbetyg. Jag är arg på alla läkare som hela tiden säger att allt är perfekt. I tolv år har vi haft det perfekta utgångsläget. Inga fel. Så kommer vi till IVF och får det perfekta blastocyten med toppbetyg på alla mätningar, som sitter i den perfekta slemhinnan, och allt är så bra som det bara kan bli, och några veckor senare får vi det perfekta svaret på gravtestet. Men ändå blir det inget av!”

Hon fortsätter i sin förtvivlan:
– Om man kan hitta ett jävla fel så man kan jobba på att lösa det. Vi kan omöjligt haft otur 134 gånger. För det är så många månader vi dött inombords.

– Nu kände jag att jag inte orkade längre. Jag ville ge upp allt. Men kliniken pushade på, fick mig att kämpa vidare. Och vi hade ju ”en liten eskimå i frysen”, säger Sandra.

Och den här gången, efter år av motgångar, gick allt vägen. Den 10 februari föds en välmående liten kille som fick namnet Kian.

Vi är förstås jättelyckliga för Kian. Vi njuter med honom nu. Samtidigt drömmer vi om ett syskon. Och efter det vi gått igenom vågar vi inte vänta för länge. Man vet aldrig hur lång en ”vill-ha-barn-resa” kan bli, säger Sandra Malmsten.

Text: Weine Ahlstrand