IVF & Barnlängtan – Ur manlig synvinkel

Text: Anna Demert, Foto: Press

När det kommer till manlig infertilitet, barnlängtan och fertilitetsbehandlingar får vi oftast höra om kampen och sorgen ur kvinnornas synvinkel. Männen däremot är mer tysta. Komikern och ståupparen Tobias Persson valde att lätta på trycket med sin föreställning ”Man på prov”.

Det här med att ”skaffa barn” är ju inte alltid enkelt. När barnlängtan istället byts ut mot fertilitetsbehandlingar med schemalagd sex, avsaknad av ägg eller dålig spermiekvalitet ställs både ens egen självbild och förhållandet på sin spets. Många kvinnor startar bloggar och är öppna om fertilitetsresan, kämparandan och hur man mår, medan männen ofta drar sig undan med känslor och tankar – både utåt och till sin närmaste vänkrets och familj.

– Jag tror inte det finns några standardsvar. Men jag tror att det fortfarande finns något gammalt rotat i mannens dna att som man ska man vara stolt, inte gråta, man ska vara tuff och hålla masken. Det är tecken på svaghet. Tror vi, säger Tobias Persson.

För 17 år sedan började hans och Mias fertilitetsresa för att till slut få möta sina tvillingdöttrar Wilma och Hedda, idag nyblivna tonåringar.

Tobias insåg rätt tidigt att något inte stämde och att fertilitetsresan skulle bli krokig.

– Mina spermier visade sig vara problematiskt långsamma. Det är så fånigt då att man som man tycker att det är ett svaghetsbevis men det är ju som det är. Jag är ju den jag är och det är ingens fel och ingen som kan hjälpa det. Stoltheten ligger väl i att man som man har svårare att be om hjälp, att det är genant att blotta sig.

Stigmat kring problematiken hos många par som kämpar med IVF och adoptioner är fortfarande stor. Och främst kanske kring hur män mår och reagerar under den jobbiga processen och insikten och sorgen som kommer när man inte kan få ett eget barn.

Vad tänker du kring det?

– Hur man hanterar sin kamp, frustration och sorg är ju individuellt. Det är klart att vi blev deppiga när ägget inte stannade kvar för fjärde gången. Men vi kände båda att vi ska f-n inte ge oss. Jag och Mia var oerhört synkade men den tanken och viljan. Och vi använde väldigt mycket svart humor som ren överlevnad, säger Tobias och fortsätter.

– Vi gjorde totalt tio försök. Jag vet folk som har gjort 15 försök men jag vet också par som gjort två försök och inte orkat mer. Alla har sin resa och det går aldrig att jämföra. Jag vet bara att när vi till slut blev gravida så var vi überförsiktiga med allt. Vi gick knappt ut och handlade, drack inte något vin till maten. Efter fyra år ville vi inte riskera nåt. På BVC sa dem att allt såg bra ut men efter fyra månader vågade vi fortfarande inte slappna av till fullo. När vi insåg att om vi får missfall nu så har vi en sensationell otur, då började hoppet gradvis öka.

”MAN PÅ PROV”

Med sin ljudbok och föreställning ”Man på prov” som hade premiär 2018 tog Tobias steget att vara öppen om sin egen kamp med fertilitetsresan. Med stöd från Mia såklart som pushade på att han skulle vara totalt ärlig i sin berättelse.

Tanken på att göra en show på temat växte fram gradvis efter att döttrarna hade fötts och det hade funnits tid för reflektion.

Provrörsbefruktning, skuld, hopp, snopp, förtvivlan och adoptionstankar. Hela jakten på familjedrömmen tas upp i monologen på scen. Tobias ville att det skulle bli en varm föreställning där han blottade sig själv och hela hans upplevelse utan att trivialisera ämnet.

– Jag fick också en typ av förlossningsdepression som varade i två år. Jag skulle ju vara glad och känna att allt var bra och toppen men det bara låste sig. Under den perioden hade jag inte många att prata med. Det var en hemsk period.

Tiden gick och Tobias och familjen mådde bättre. Ju äldre han blev, desto mer började han prata med vänner om IVF, alla sprutor man tvingas ta som kvinna, ägg som ska frysas.

– Ja, inte i frysen hemma då.

Tobias berättar hur han insåg humorn i det hela. I hela jobbiga, absurda fertilitetsresan.

– Jag märkte att det blev terapeutiskt att summera upplevelsen och mig veterligen hade ingen gjort en scenföreställning om IVF-problematiken. Att trampa igenom allt igen med perspektiv kändes som en lättnad för mig. Att för första gången våga ta på alla känslor jag och vi tillsammans hade känt, att vi tidigt bestämde oss för att bara fixa det här. Och att det till slut resulterade i våra älskade tvillingdöttrar. Att kunna sätta P och för barnens skull, när de blir äldre, ge dem hela deras historia. Det var naturligtvis ett steg att ta, att allt som är privat helt plötsligt blir universellt. Men jag känner att jag gör lite nytta också, att kunna ge lite pepp till andra kämpande par där ute.

IVF ur ett pappaperspektiv står det i introduktionen till föreställningen. Hur var ditt perspektiv skulle du säga, och om du jämför då och nu?

– Jag har en förmåga att ta nya tag. Det kanske är både lite manligt och praktiskt. Att ”nu kör vi på igen”. Jag hade en känsla inom mig att så länge vi orkar psykiskt, fysiskt och ekonomiskt så var det bara att fortsätta. Så länge vi hade stenar att vända på fanns fortfarande en chans att lyckas bli gravida. Så länge vi inte hade gjort det kunde vi inte sätta oss ner och sörja.

– I efterhand kan jag önska att vi hade snackat med ett par vänner men vi höll det för oss själva. Inte för att hålla det hemligt för sakens skull utan mer för att vi inte ville uppleva att få 20 sms med ”jag hörde att ni…”. Vi orkade inte släppa in för mycket av tips och kommentarer utifrån. Men att lätta på trycket inför några vänner hade nog känts bra. Det blev mer efteråt när man stod och gungade ungarna i parken. Då visade det sig att vi inte var ensamma om IVF-resan.

Du har sagt att frågan ”Varför skaffar inte ni barn?” hade betalat hela er IVF-kostnad om du fått en krona swishad varje gång du fått frågan. Många känner nog samma sak. Vad skulle du säga om det?

– Jag tycker att man generellt ska tänka på hur man formulerar sig. Det kan vara om man möter en lång person, att man inte säger ”f-n, vad lång du är”. Det kanske är ett fysiskt hinder och något som personen lider av. Tänk dig för helt enkelt! Om du pratar med en person som inte har barn, som du vet är barnkär – ställ inte frågan ”varför skaffar ni inte barn då”. Det är få förunnat att det går friktionsfritt så ställ hellre frågan ”har ni funderat någon gång på att försöka få barn tillsammans”. Att vara lite mer ödmjuk.

LILLA HJÄRTAT

Redan när Tobias var 16, 17 år visste och kände han att han ville ha barn som vuxen. Han har alltid tyckt om och alltid haft lätt för att umgås med barn. På fester hängde han hellre med barnen än med de vuxna, det gav mer.

– Det är något ofiltrerat, vackert och oförstört med barn. Deras direkthet och äkthet. Barn , musik och hundar det är det bästa jag vet!

Något han förargas över är adoptionsproblematiken. Inte minst när det gäller svenska barn som finns nära som lider och som skulle behöva adopteras till familjer som har kärlek att ge. Han tänker på ”Lilla hjärtat” och andra barn i Sverige som far illa som omplaceras till fel och dåliga familjer.

– FN:s barnkonvention ska gälla i Sverige och det låter j-t bra. Men vi ser bevis, på bevis på bevis att det inte fungerar. Om en hund misshandlas så tas hunden ifrån ägaren. Barn som misshandlas på olika vis får ofta leva kvar i misär under flera år. Det krockar med FN-perspektivet. Sverige måste bli bättre på att ta hand om alla sina ungar.

Till sist, hur vill du peppa barnlängtande par där ute som kämpar med sin fertilitetsresa?

– Känn inte att ni är galna eller knäppa som inte ger upp er kamp att vilja ha barn. Det är det viktigaste ni kan göra tillsammans. Sätt ett mål. Gör så gott ni kan. Skambelägg inte någon för halvtaskiga ägg eller långsamma spermier. Gör allt ni kan så blir det lättare att bearbeta – ta så mycket lån ni kan, sälj bilen, flytta till en billigare lägenhet. Gör allt. Det kostar men kör på. För om och när man lyckas är det magiskt. Väljer ni att avbryta så ta beslutet gemensamt och välj er väg.


FAKTA

Tobias Persson, 47
Familj: Tvillingdöttrarna Wilma och Hedda, 13 år, Cavapoohunden Ozzy
Bor: Stockholm
På nattduksbordet: alltid två böcker och en väckarklocka
Gör gärna en ledig dag: lyssnar på musik – gärna från 60-talet, spelar piano och gitarr, läser, träffar vänner och fikar, sedan skriver jag alltid i min lilla bok – från dagliga limerickar till nya föreställningsuppslag.
Länk till Tobias hemsida

IVFOfrivillig Barnlöshet
Comments (0)
Add Comment