Ingelas historia

Hej! Jag heter Ingela Johansson Rosander och jag är grundare av den här sajten, villhabarn.se. Sajten för er som längtar efter barn men inte lyckats bli föräldrar. Idén fick jag när jag själv satt i väntrummet och var förtvivlad över att jag inte blev med barn. Jag saknade bra faktaartiklar och intervjuer med människor som var eller hade varit i samma sits. villhabarn.se grundades den 1 mars 2001. Läs min historia om vår väg ut ur barnlösheten.

När jag var arton år fick jag en dubbelsidig äggledarinflammation. Läkaren sa att jag kanske skulle få svårt att bli med barn längre fram. Jag förstod vad han sa men hade svårt för att tänka mig in i situationen. Graviditet och barn låg långt fram i tiden, tyckte jag då.

Åren gick, jag utbildade mig, träffade Bosse, min blivande man. Självklart ville vi ha barn, men senare om några år.

När jag var tjugonio år tog jag kontakt med kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ett år senare opererades mina äggledare. Luckra sammanväxningar togs bort. Nu skulle vi gå hem och försöka igen.

Tre år gick och till slut beställde vi tid på Linnékliniken i Uppsala för en privat IVF-behandling. Vi stod i kö för landstingsbetalda försök men kände att vi inte hade tid att vänta längre.

Jag var 33 år och började oroa mig. Trots det var vi ganska övertygade om att allt skulle ordna sig. Jag minns att vi satt där i väntrummet och kände oss förväntansfulla och tittade medlidsamt på andra par som såg ut att vara något äldre. Nu skulle vi äntligen bli med barn. Försöket misslyckades. Några månader senare gjorde vi vårt andra försök men jag blev inte gravid.

Vi flyttade till Skåne, nytt privat försök, den här gången på Cura Kliniken i Malmö. Inte heller det lyckades.

Allt var svart
Vid det här laget var all hoppfullhet borta. Tre misslyckade försök. Hormonstimuleringarna. Berg- och dalbana fysiskt och psykiskt. Att ena stunden hoppas och tro att nu blir vi nog med barn för att i nästa stund ställas inför faktum att så inte var fallet. Att inse att det faktiskt fanns en stor risk att vi aldrig skulle få några barn. Förtvivlan, desperation, ilska, sorg. Vänninorna blev med barn och jag bara grät.

Men vi bestämde oss för att inte ge upp. Under året som kom gjorde vi ytterligare tre försök. Nu var vi framme i landstingskön och slapp betala själva. Alla försöken misslyckades.

Den här tiden är så svart och smärtsam att det är svårt att till och med tänka tillbaka på den. Allting kretsade runt barnlöshet, allt jag gjorde sattes i relation till att vi inte kunde få barn. Det kändes som att vara hudlös. Trots att ingenting syntes utanpå så fanns hela tiden förtvivlan under ytan. En gul plastanka i kompisarnas badkar, en fråga: Vad ska ni göra i framtiden? Tal om ålder och åldrande, de mest oskyldiga ämnen fick mig att bryta samman.

Totalt hade vi nu gjort sex försök. Vi var så trötta på alltihop. Var det dags att ge upp? Måste vi inte gå vidare trots allt, se andra värden i livet? Går det att leva utan barn?

Svaret blev nej. För oss fanns det inga alternativ, vi ville ha barn.

Under åren som gått hade vi då och då diskuterat adoption. Bosse var inte så positivt inställd, han ville ha biologiska barn. Ett barn med min skönhet och din intelligens skojade han.

Vi hittar ett alternativ
Jag började ta reda på fakta om adoption. Läste det jag kom över, ringde adoptionsorganisationerna och tog reda på hur en utredning gick till.

Till sist kom vi fram till att adoption var något som vi båda kunde tänka oss. Vi gjorde en utredning och fick medgivande om att vi skulle få adoptera. Allt detta var en process som tog tid, fylld av moment som inte var helt lätta att ta sig igenom. Att bli bedömd och ifrågasatt. Är vi lämpliga som föräldrar? Rädslan att inte passa in. Men samtidigt skönt att syssla med praktiska frågor som inte rörde hormonbehandlingar och graviditet och insikten om att utredningen faktiskt görs för barnets skull. Ett barn
som redan finns och behöver föräldrar.

Trots detta bestämde vi oss efter många och långa diskussioner att vi skulle göra ännu en IVF- behandling. Vi satte igång vårt sjunde försök! Visst var det jobbigt. Hormonsprayerna, sprutorna, ultraljuden, karusellen var åter igång men vi var trots allt ganska vana. Två fina ägg sattes tillbaka. Förhoppningarna steg, nog känns det annorlunda den här gången! Nu måste det vara vår tur! Nu är jag nog med barn.

Det är inte lätt att hålla isär alla försök, att minnas precis hur det var. Blev vi mer ledsna efter det sjunde misslyckade försöket än efter det tredje, det är svårt att säga. Det som var annorlunda var att vi hade ett adoptionsmedgivande, det fanns ett alternativ. Detta hände i mars 93.

Miraklet inträffar
Sommaren låg framför oss. Vi skulle vila, bestämma oss för adoptionsland och skicka iväg våra papper. Nu hände det som bara kan kallas för ett mirakel.

Det var i slutet av juli, telefonen ringde, ett samtal från en socialförvaltning i mellansverige som undrade om det fortfarande var aktuellt för oss att adoptera. Många osannolika och lyckliga omständigheter gjorde att våra namn fanns med i en pärm, att vi hade ett adoptionsmedgivande, att vi passade in på vissa speciellt ställda krav.

En alldeles nyfödd liten pojke behövde föräldrar och det var bråttom. Vi var tillfrågade om vi ville bli föräldrar! Allting gick mycket fort och efter tre dagar fick vi träffa honom. Han var då bara en vecka gammal. Det är den absolut största upplevelsen vi någonsin haft. Vi hade fått en son och han skulle heta Olle. Det är lätt att tro att det var hit vi hela tiden varit på väg, att det var detta som varit meningen.

Plötsligt var sorgen och längtan förbytt i största lycka. Detta översteg alla förväntningar. Jag hör ofta andra adoptivföräldrar säga samma sak, hade vi vetat det här hade vi aldrig tvekat att adoptera.

Livet som småbarnsföräldrar var omvälvande, ansträngande och underbart.

IVF-försöket lyckas
Lyckan var fullkomlig och då Olle var lite över ett år sa vi: Varför inte göra ett sista IVF försök?

Det är ju inte längre livsviktigt men ett litet syskon till Olle vore fantastiskt. Vi vände oss till Ideonkliniken (idag IVF-kliniken Öresund) i Malmö. Åttonde försöket lyckades, jag blev med barn! Idag har vi två underbara pojkar, Olle och Gösta.

Med den här historien vill jag ingjuta mod och hopp hos alla er som just nu tvivlar, hoppas och kämpar för att bli med barn. Ge inte upp! Man kan nog av vår berättelse tro att vi hade stora ekonomiska möjligheter men så var det inte. Vi hade aldrig pengar till de privata försöken men lyckades alltid på något sätt skrapa ihop dem. Lån från föräldrar, ett litet oväntat arv, skatteåterbäring, extraknäck men framförallt att jag och min man hade samma starka längtan efter barn och att vi hade samma syn på pengar. Pengar skulle inte vara det som avgjorde om vi skulle göra ett nytt försök eller ej. Pengar i sig har inget värde.

Vad jag också vill säga är: Stå på er! Ställ krav! Ta er igenom telefonväxlar, ring igen, skriv brev. Tänk på att tid för er inte alls är samma sak som tid för till exempel en landstingspolitiker. Ni behöver hjälp nu!

Men jag vet också att man är i behov av massor med fakta, mycket tröst och stöd under den svåra tiden och det hoppas jag att vi som arbetar med villhabarn ska kunna ge våra läsare.

Ingela Johansson Rosander

PS. Min berättelsen är skriven 2001 då vi startade villhabarn.se.