villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Jag kände en djup tacksamhet över att bli med barn

Ni kan inte få barn tillsammans. Om ni vill bli föräldrar måste ni skaffa varsin ny partner. Det beskedet fick Susanne och Magnus av gynekologen.



Susanne hade ingen ägglossning och Magnus spermaprov visade få och dåliga spermier.
 Då var hon 30 år och han 24. De ville ha barn. Istället för att ge upp eller byta partner vände de sig till en specialist på infertilitet och gjorde en ny utredning. Nu gick allt snabbt och de hade två alternativ att ta ställning till: adoption eller donatorinsemination.

– Jag brydde mig inte om på vilket sätt vi fick barn, bara det blev ett barn. Att föda var inte det viktigaste för mig. Jag kände mig väldigt säker i min uppfattning, säger Susanne. Magnus funderade kanske mer i det tysta. 
De bestämde sig för donatorinsemination och fick en remiss till ett allmänt sjukhus. Genom att välja det alternativet behövde de inte göra en adoptionsutredning och sparade därigenom tid.

Hur upplevde du Magnus att en annan mans spermier skulle befrukta Susanne?

– Jag funderade naturligtvis på det men jag tror att det var lättare för mig att acceptera eftersom jag var så ung. Som äldre blir man nog mer skeptisk.

Kändes det omanligt att inte kunna befrukta sin fru?

– Nej, det är inte där den manliga identiteten sitter, säger Magnus. Landstinget skulle betala sex försök under sex månader i följd. Så var det sagt. Men det räckte med ett försök. Susanne blev gravid direkt vilket hon aldrig ens vågat drömma om.

Susanne berättar att hon aldrig upplevde något obehag på grund av att det var en vilt främmande mans spermie som letade sig fram till det mogna ägget i hennes kropp. Snarare en djup tacksamhet över att det fanns ett sätt för henne att få barn. Vid donatorinsemination försöker läkarna att använda sig av en givare som utseendemässigt liknar den sociala pappan.

Det sociala arvet

När graviditeten väl var ett faktum fick föräldrar, syskon och alla i den närmaste omgivningen genast veta. Susanne och Magnus berättade att det var en donator inblandad. Ingen ifrågasatte deras val. Farmor och farfar älskade Robin från början som sitt barnbarn och verkade inte att sörja att deras egna gener inte gått i arv.

Magnus berättar att han känner igen sig i Robins sätt och beteenden. Det sociala arvet är påtagligt. Donatorn är anonym men Robin har enligt lagen rätt att få veta vem det är när han blir äldre. Idag är Robin sju år. Susanne och Magnus började förklara för honom redan i tre-fyraårsåldern hur han hade kommit till. För dem är det självklart att Robin ska få veta vem donatorn är om han vill det när han blir 18 år.

– Det är ett svek mot barnen att inte berätta, säger Magnus.

När det var dags för syskon var Susanne och Magnus beredda att gå tillväga på samma sätt igen men nu visade det sig finnas andra metoder. Forskningen hade gått framåt och en variant av IVF skulle vara möjlig vilket innebar att Magnus hade chans att bli biologisk far till nästa barn. Man skulle pröva ICSI-metoden.

Susanne och Magnus kom via remiss till en privat IVF-klinik och skulle få två landstingsfinansierade försök. Första försöket misslyckades och Susanne och Magnus blev jättebesvikna. Båda var inställda på att det skulle gå lika lätt att bli med barn den här gången som förra. Men de repade mod igen.

Andra försöket lyckades och resulterade i Felicia. Magnus kände sig helt naturligt mer engagerad och delaktig vid IVF-försöken än vid donatorinseminationen. I sin relation till barnen känner han däremot ingen skillnad.

 

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.