villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Infertilitet innebär en livskris

Att bli förälder är ett av de vanligaste livsmålen men inget man kan ta för givet. Vad händer när paret fattar att det faktiskt kommer att bli svårt att få barn? Detta är en chockartad insikt och leder i många fall till en kris. En livskris som sedan pågår vid sidan av utredning och behandling av barnlösheten.

Intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap, inriktning genusforskning.

– Det som tidigare var självklart är inte längre självklart. Att inte bli med barn som planerat innebär att något oförutsett sker. Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar, säger Ann Lalos.

Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris. Att denna fas är mycket mer långdragen vid en barnlöshetskris har Ann Lalos kunnat se i sin forskning.

– Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen. Sorgen och besvikelsen kan även dyka upp efter flera år, till exempel när vännerna blir mor- och farföräldrar.

Artiklar om nya behandlingsmetoder kan skapa oro hos par som egentligen lagt försöken att uppnå en graviditet bakom sig. “Nu kan vi inte längre säga att vi gjort allt”. Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet.

Ann Lalos håller på med en sådan studie tillsammans med två andra forskare. Däremot har hon kunnat se att kvinnan och mannen ofta befinner sig i olika faser av krisförloppet. Därför kan de ibland ha svårt för att förstå och stötta varandra.

– Ofrivillig barnlöshet är parets gemensam problem men vi får inte tappa bort att det handlar om två individer och de behöver inte alls uppleva situationen på samma sätt. Den ena parten har kanske barn sen tidigare och vill inte fokusera på barnlösheten hela tiden. Kvinnan och mannen kan dessutom ha olika åsikter om utredning och behandling. Därför behövs det psykologiskt stöd både till individen och paret, säger Ann Lalos.

Hur kan man bearbeta krisen vid ofrivillig barnlöshet?
– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall.

– Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen. Många par har berättat för mig att det kan kännas som om de tog två steg framåt och ett steg bakåt, säger Ann Lalos.

Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa. Åldersgränser och ett begränsat antal offentligt finansierade försök stressar paret ytterligare. Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå. Man förnekar att det kan vara chanslöst och vill inte heller höra talas om det. Å andra sidan tappar man ju geisten om man inte själv tror på det man gör.

De allra flesta par drabbas av sexuella problem under någon period av utredningen och behandlingen. Lust och glädje övergår i prestationskrav och planerade samlag. Den som är orsak till barnlösheten tycker i regel att situationen är jobbigast även om det är parets gemensamma problem.

– Hon eller han upplever en traumatisk kris när det till exempel upptäcks sammanväxningar i äggledarna eller att det saknas spermier. Men det innebär också en utvecklingskris som handlar om oförmågan att bli förälder, att inte få barn med den man älskar och inte uppnå sina livsmål. För den ena parten mixas därmed den traumatiska krisen med en utvecklingskris, förklarar Ann Lalos.

Hur ser de olika faserna ut vid en infertilitetskris?
– Efter den första chocken vid upptäckten inträder nästa fas – reaktionsfasen. De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion. Vreden kan vara svår att handskas med både för paret och sjukvårdspersonalen och är ofta ett tecken på att paret känner sig utlämnat och frustrerat. Kvinnan och mannen behöver stöd, säger Ann Lalos.

Många har svårt att tala öppet om sina bekymmer med att få barn. Känslan av att inte vara som andra gör att man kanske isolerar sig och undviker umgänge. Om kvinnan och mannen upplever barnlösheten på olika sätt kan man också känna sig isolerad i sin relation. Skuldkänslor över att vara infertil är en annan orsak till isolering.

I barnlöshetskrisen ingår ofta perioder av depression som ett förstadium till den sorg som kan komma i slutet av infertilitetskrisen. Trots alla medicinska framsteg förblir många par barnlösa. Paren sörjer då inte bara det barn de aldrig kommer att få utan även en förlorad möjlighet, en dröm eller ett livsmål.

– Barnlöshet kan var mycket svårare att komma till rätta med än andra trauman. När någon dött oväntat till exempel handlar det om ett avgränsat, konkret trauma.

– Vid barnlöshet har man kanske inte ens fått en diagnos. Just detta att inte få ett definitivt besked eller en orsak kan upplevas som det allra svåraste. Om man aldrig får ett slutgiltigt negativt besked innebär det svårigheter att överhuvudtaget komma in i sorgearbetet som krävs för att kunna bearbeta infertilitetskrisen. Det känns orimligt och onaturligt att sörja något som man inte är helt säker på att man förlorat, förklarar Ann Lalos.

Det saknas också ritualer i det här sammanhanget som kan underlätta bearbetningen. Om ett barn dör visar omgivningen stöd och det finns vissa ceremonier Pendlandet mellan hopp och förtvivlan fortsätter därför och blir något av en livsstil för många. Kan kvinnan och mannen göra något för att höja sin livskvalitet?

– Att höja livskvaliteten under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitet och att härda ut. Det är bra att så tidigt som möjligt prata om det svåra. Om försöken att bli med barn inte lyckas har man en viss beredskap och det blir mindre smärtsamt när man ställs inför faktum till slut.

Det är också bra att börja prata om alternativa vägar ut ur barnlösheten – till exempel adoption eller att man bestämmer sig för att leva ett fullgott liv utan egna biologiska barn.

Menar du att det går?
– Flera par säger att det går men det kan naturligtvis uppfattas som ett hån av dem som inget hellre vill än att bli föräldrar. Det finns människor som frivilligt väljer att inte skaffa barn vilket också säger något om villkoren i dagens samhälle. Att få barn behöver inte vara meningen med livet för alla.

Vad tror du själv?
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva, säger Ann Lalos.

Hur ska omgivningen agera?
– Det finns naturligtvis ingen universallösning men generellt tycker jag att paren är mer betjänta av att man håller en låg profil än ger goda råd. Man ska passa sig för glada tillrop och råd som: Slappna av, öppna en flaska vin, tänd levande ljus, åk på en utlandsresa! Det är bättre att verkligen försöka lyssna och visa att det är tillåtet om du vill tänka högt och prata, även om det innebär att vara nära din smärta.
Vad anser du om det psykologiska bemötandet inom vården?
– Vi är jättebra på det kroppsliga men krisperspektiv och de psykologiska, sociala och sexuella aspekterna får inte tillräckligt utrymme vid vissa fertilitetscentra. I Socialstyrelsens råd och anvisningar står det uttryckligen att omhändertagandet bör präglas av en helhetssyn och att en kurator eller psykolog ska finnas kopplad till varje fertilitetscenter.

Alla par ska veta att de har rätt till denna hjälp om det behövs och veta vart de ska vända sig, säger Ann Lalos.

 

av Kerstin Fredholm

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.