Emelie skrev bok om livet som ofrivillig barnlös
Redan som barn och tonåring föreställde sig Emelie Ljungberg ett liv som mamma. Samma i 25-årsåldern efter studierna. Men fortfarande fanns ju all tid i världen för att hitta den rätte och skaffa barn, flera barn, precis som hennes egen mamma.
Men så gick tiden…
– Vid 35 år blev jag lämnad av min dåvarande sambo eftersom vi inte var överens i barnfrågan. När jag blev singel igen så kändes det plötsligt bråttom.
– Innan hade jag inte känt att den biologiska klockan tickade. Men då började det kännas som att jag stod rakt under klockspelet i en katedral, och det klämtade högt.
Idag är Emelie Ljungberg 47 år och ofrivilligt barnlös. Sedan flera år lever hon och maken Tobias i en längtansresa, en resa som innefattar det mesta.
– IVF-försök i Sverige och utomlands med sprutor, hormoner, ultraljud, äggplock, ruvartid och allt annat som det innebär. Upprepade missfall. Immunologisk utredning utomlands och äggdonationsförsök, sammanfattar Emelie Ljungberg.
– Jag har även sökt långt utanför boxen, läst tjocka fackböcker, vetenskapliga artiklar och medicinska studier om fertilitet och immunologi. Besökt gynekologer, läkare och kliniker både i Sverige och utomlands. Jag har googlat, googlat och googlat.
”Inga fler goda råd, tack”
Så idag vet Emelie Ljungberg allt hon behöver, vad hon kan göra och inte göra. Hon behöver definitivt inga fler ”goda råd”, någon som hon fått mycket av genom åren.
– Tänk om jag fått en hundralapp varje gång någon hade sagt: ”Har du provat det här…?” eller ”Jag hörde om en som blev gravid när hon….”. Då skulle jag vara rik idag, istället för ruinerad av alla försök.
– Jag förstår att det är välmenat. Men att komma med förslag på en dunderkur för spermierna är helt meningslöst om det är äggen som är problemet. Eller ”ni kan ju alltid adoptera, det finns ju så många barn som far illa i världen”. Jag har hela tiden enligt svenska regler varit för gammal för att adoptera och nu när reglerna är på väg att ändras är det för sent.
– Det är stor risk att råden får motsatt effekt än det önskade, att de istället skuldbelägger. Infertilitet är en sjukdom och då hjälper det inte med att ”slappna av” eller ”sluta tänka på det”.
Påminns ständigt om sin längtan
Men det är inte bara de goda råden som kan bli för mycket. Som ofrivilligt barnlös påminns man ständigt om sin längtan. Släktingar får barn, arbetskollegor får barn och det pratas barn på fikarasterna. Sociala medier svämmar över av bilder på söta barn och lyckliga familjer. Med mera.
– Överallt ser jag det jag saknar. Då är det lätt hänt att man börja välja bort det som gör ont. Att sluta umgås med dem som har barn. Jag har själv gjort så periodvis.
– I de tyngsta perioderna kan det vara klokt att pausa och prioritera sig själv. Men ofrivillig barnlöshet kan bli en livslång sorg och det går inte att stänga av i evighet. Jag försöker att varje dag en liten stund fokusera på det jag har, min man, min hund, min familj, vårt hus, naturen, istället för på det jag inte har – barnen.
Andningshål och skrivarstuga
Emelie Ljungberg växte upp i Onsala i Kungsbacka kommun. Idag bor hon, Tobias och gårdshunden Elsa i en lägenhet i östra Göteborg. Sin lediga tid tillbringar Emelie gärna vid fritidshuset vid havet, i Ljungskile. Huset är hennes andningshål och skrivarstuga.
– Jag har alltid skrivit. Jag började skriva dagbok när jag var i tioårsåldern, har bloggat i drygt tio år, gått diverse skrivarkurser och skriver dagligen i mitt arbete som marknadsförare.
– Mitt skrivande är färgat av den jag är och det jag har upplevt i livet. Teman som går igen är utanförskap, sorg och ensamhet. Men också längtan, hopp och kärlek.
Dolde sin sorg för andra
Trots sin öppenhet om alla slags känslor, så valde Emelie Ljungberg i det längsta att dölja sin ofrivilliga barnlöshet, och den djupa sorg som hon ständigt bar inom sig. Först efter sitt andra missfall beslutade hon att vara mer öppen även om detta.
– Jag berättade på mitt jobb och för närstående som inte redan visste. Det blev utan tvekan en lättnad för mig. Nu förstod de varför jag ibland isolerat mig, varför jag ibland valt bort fester, varför jag varit trött och ledsen utan synbar anledning.
Efter hand blev Emelie Ljungberg allt mer öppen om sin kamp. Numera berättar hon om sina erfarenheter på olika sociala medier. Hon har en uppskattad blogg på 1177 (Läs bloggen här). Och hon föreläser.
– Jag vill bjuda in till reflektion och kommunikation i ämnet. Jag pratar om sorg, utanförskap, väntan, missfall, saker jag önskade att jag hade vetat tidigare.
En självbiografisk och utlämnande roman
Och så läser hon ur sin egen bok ”Längtansresan”. För sedan nyligen är Emelie Ljungberg även författare. I en självbiografisk och utlämnande roman berättar hon om en sorg som aldrig tycks ta slut, om ett utanförskap som är svårt att förstå för alla som har barn. Det är en berättelse om hur gränser hela tiden förskjuts i hur långt man är beredd att gå i längtan efter ett barn och en familj. Det är en bok med många olika känslor, ilska, avund, bitterhet, men också mod, envishet och ett hopp som aldrig slås ner.
– Med boken ger jag en inblick i mitt liv som ofrivilligt barnlös och ta med läsarna på min och min mans långa resa för att försöka få barn. Jag berättar hur jag upplever barnlösheten och hur den känns för mig. Och jag berättar om hur jag önskat att jag blivit bemött, säger Emelie Ljungberg.
– Ofrivillig barnlöshet är ganska vanligt men ändå pratar vi inte om det, i alla fall inte tillräckligt mycket. Och när det berättas så är det oftast när det slutat lyckligt och ett barn fötts. Min förhoppning är att kunna bidra till att fler vågar prata om infertilitet, missfall, IVF-försök, äggdonation med mera.
– Jag hoppas kunna öka förståelsen och kunskapen kring ofrivillig barnlöshet hos alla som aldrig ens har reflekterat över hur det är att kanske aldrig få bli någons mamma. Jag hoppas, och vet, att boken kan vara ett stöd till andra i samma situation. Vi är inte ensamma.
Emelie Ljungbergs egen resa för att försöka få barn är inte slut. Ännu finns hoppet. Men hon har så sakta börjat accepterat att hon kanske inte kommer att bli mamma.
– I så fall får jag lära mig leva med saknaden. Jag vet att jag gjort allt jag kan.
Text: Weine Ahlstrand
⭐ Länk till Emelies bok Längtansresan
⭐ Emelie har bloggat på 1177.se