Ofrivillig barnlöshet mellan hopp och förtvivlan

Jag och min partner träffades 2020. Efter två år som par ville vi ha ett gemensamt barn. Min känsla var att det skulle ta tid att bli gravid, men min partner tänkte att det tar inte så lång tid.
Men så rätt jag hade, det var så svårt. Jag blev inte gravid, vi sökte hjälp och remiss skickades till Livio.

Vi fick börja med sprutorna i februari 2024 men jag svarade dåligt första stimuleringen så den blev avbruten.

Vi fick göra ett nytt försök i april och vi fick ut ägg. Två stycken till frysen och ett sattes in. Det blev stor lycka när det tog sig. Men tyvärr blev lyckan kort då det slutade i Missed Abortion i juli.
Vi gjorde ytterligare försök, utan framgång. Hösten 2024 planerade vi ett nytt försök, men läkarna upptäckte då en cysta på min vänstra äggstock.

Nästa kapitel i vår infertilitetsresa

I februari 2025 fick vi tid hos Skaraborgs Sjukhus Lidköping, till Gynekologi mottagningen där man upptäckte endometrios. Allt på paus igen för nu vet man vad man ska göra. Efter att ha väntat ytterligare några månader så fick vi en tid till magnetröntgen. Dock så behövs ingen operation och vi kan fortsatta med IVF. Men nu har kliniken sommarstängt.

Denna eviga väntan är det som är tuffast med denna resa, att inte veta hur eller om det kommer att gå. Det sista embryot vi hade klarade inte upptiningen. Livet sätts åter igen på väntan och paus. Samtidigt som livet utanför denna bubbla ska förväntas fortsätta. Vi får ladda om och försöka ladda batterierna så gott som det går.

Nu ska vi strax få starta IVF nummer 2. Det känns så nervöst men hoppet finns där någonstans, än kan vi inte ge upp. Även om man vill det ibland för man kämpar så mycket utan framgång.  

---

⭐ Fler berättelser – Julkalender 2025