villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

38 år och singel, och en stark önskan att bli mamma

När villhabarn.se intervjuade Viveka Mellberg första gången hösten 2003 var det bara ett par månader kvar innan hon skulle föda sitt första barn. För att bli gravid hade hon åkt till Danmark och gjort spermieinsemination.
Eftersom hon var ensamstående och 38 år såg hon det som sin sista chans att kunna bli mamma. Den man hon hade levt med tills nyligen hade redan egna barn och ville inte ha fler.

Artikel från 2003
Efter spermieinsemination väntar Viveka nu sitt första barn. Och trots känslor av ensamhet och oro, är hon trygg i sitt beslut.

– Till syvende och sist, jag valde att göra så här är för att jag vill kunna se mig själv i spegeln och stå för det jag gör. Alla får göra som de vill, men man kan ju bli helt mörkrädd av alla tjejkompisar som givit förslaget att ragga upp någon, säga att man äter p-piller och bli med barn, säger Viveka.
Vi sitter på ett café nära Vivekas jobb i centrala Stockholm. Hon kunde vara vilken gravid kvinna som helst, men ser vid närmare anblick mer opåverkad och fräsch ut än många andra i samma situation. Den låga caféstolen plågar henne dock efter ett tag.
Viveka har tio veckor kvar tills hon ska föda sitt barn. Men det finns ingen pappa med i bilden. I våras blev hon gravid via spermieinsemination i Danmark, något som ensamstående kvinnor i Sverige inte har rätt till. Donatorn är anonym för all framtid, även för barnet.

Funderat länge
Viveka har varit medveten om möjligheten till insemination sedan ett par år tillbaka.
– Jag har levt i två bra relationer med ”rätt” man i mitt liv. Men jag har lämnat båda två för att de inte kunde tänka sig att skaffa fler barn, förklarar Viveka.

I sin senaste relation hade mannen själv två egna barn från början. Enligt Viveka var det ändå han som var mest angelägen om att få barn med henne från början.

– Men efter ett halvår ångrade han sig och sa att han inte ville ha fler barn. Jag sa till honom att han älskar ju sina barn mer än någonting annat på jorden och skulle inte vilja vara utan dem. Men han kräver av mig att jag ska leva med honom utan egna barn.

Parallellt med diskussionerna hemma hade Viveka hittat information om Storkkliniken i Danmark. Där är insemination av ensamstående kvinnor och lesbiska förbjudet för läkare. Men ett kryphål i lagen gör att barnmorskor kan utföra behandlingen.

– Jag sa till min sambo att: ”Du har ju dina barn. Då kan vi göra så att jag skaffar ett eget barn först, sedan kan vi leva ihop.” För jag skulle teoretiskt kunnat ha haft barn redan innan vi träffades. Men han sa att så kunde man ju inte göra och vad skulle folk säga. Så då lät jag saken bero ett tag.

När relationen tog slut förra sommaren hade Viveka redan fått alla papper från Storkkliniken, läst och funderat. Efter att ha grubblat, vänt och vridit på frågan under en tid tog hon beslutet att försöka.

Svårt att hitta gynekolog
Före insemination måste Viveka ta flera blodprover för att testas för till exempel hiv, gonorré och klamydia. Även livmoder och äggstockar undersöktes för att se att allt var normalt. Gynekolog måste hon ordna själv, vilket kan vara svårt även om bara själva inseminationen är olaglig i Sverige. Men Vivekas gynekolog var positiv från början.

– Han sa direkt att han skulle hjälpa mig. Det ska du veta, sa han, jag tycker absolut inte det är fel att hjälpa naturen på traven.

Viveka gjorde sitt första försök på Storkkliniken i februari, det andra i maj, och blev därefter gravid. Hon kände sig väl mottagen på kliniken och förvånades över att miljön kändes mer som en skönhetssalong än som en traditionell klinik.

– Sedan kan jag tycka, något som är halvkontroversiellt, att de har mycket böcker och tidningar för lesbiska par. Då kände jag, men jag då? Å andra sidan kan jag förstå att de homosexuella i vanliga fall känner sig så undanskuffade i samhället att man poängterar att här är det de som är i majoritet.

Kostnaden per inseminationsförsök beräknar Viveka till cirka 10 000 SEK, då inräknat även flygresa. Sedan tillkommer utgifter för gynekologbesök och undersökningar.
Många sa till Viveka att de tyckte hon hade lite för bråttom, att hon faktiskt inte var så gammal ändå. Men med tanke på att chansen att blir gravid när man är 38 år, enligt Viveka, är 14 procent och den höga kostnaden, ville hon inte vänta längre.

Tjejer kan, inte killar
I Vivekas bekantskapskrets har ungefär hälften fått barn. Ganska många tjejer i hennes egen ålder funderar själva på att göra som Viveka.

– Några tjejkompisar har sagt att helt plötsligt står jag här som ett levande bevis för något de bara haft en vag aning om. Men killkompisar, singlar i samma ålder, har med verklig sorg i rösten sagt att som tjej är det här möjligt, men inte som man. De undrar vad män kan göra i samma situation.

Flera män i Vivekas närhet sa tidigare att de kunde ställa upp som donator. Hon diskuterade saken mer ingående med en av dem.

– Han ville enbart se sig själv som donator. Men vi kan inte skriva något enda papper där han säkerställs från att jag efter fjorton år har taskigt med pengar och stämmer honom för underhåll. Vi kan inte heller skriva något papper där han om tio år, kanske fortfarande barnlös, kommer och ställer krav.

Viveka tror också att det hade blivit för svårt för en person i hennes närhet att enbart se sig som donator.

– Det skulle nog ha känts jättekonstigt och svårt för honom att möta mig först höggravid, sedan med barnvagn och barn och veta att det är hans son.

Vill inte ljuga för omgivningen
Ärlighet är viktigt för Viveka. Hennes föräldrar och vänner vet alla om sanningen bakom hennes graviditet. Redan innan hon fattade sitt beslut pratade hon med folk i sin närhet, dels för att få hjälp att tänka själv, dels för att se deras reaktion. Hennes dåvarande pojkvän trodde att främst män skulle reagera mycket negativt.

– Men det intressanta är att män faktiskt är de som är mest positiva. Jag har fått jättemycket support. Å andra sidan, det kunde ha varit tjejer som jag som skulle ha kunnat lura dem. Så de inser väl att de kom undan med blotta förskräckelsen, säger Viveka och ler lite.

Sedan många år arbetar Viveka med ekonomi. Hon jobbar på en konsultfirma och är chef över 25 personer.

– När jag väl berättade för min personal att jag var gravid och på vilket sätt var alla otroligt positiva. Men jag är inte naiv. Jag jobbar på ett stort företag och vet själv hur snabbt rykten sprider sig. Folk funderar, spekulerar och undrar.

Ditt barn kommer inte att få en traditionell pappa.
Har du funderat över det?
– Ja, jättemycket och kanske ännu mer för att jag vet att det blir en kille, säger Viveka och lägger händerna på sin stora, runda mage.

– Jag har ju berättat helt öppet för alla hur det är. Anledningen är att det bara får finnas en sanning. Jag kommer att berätta för honom precis hur det gått till, han måste få samma världsbild.

Viveka har sagt till sina vänner att de själva får avgöra om de vill berätta för sina egna barn eller inte, men att hon själv aldrig kommer att ljuga.

Förvånansvärt nog, säger Viveka, tycker hennes vänners barn inte att saken är konstig. Men hon berättar om en kompis vars två söner spelar innebandy, hockey och fotboll. De har en pappa som är tränare och följer med dem jämt. Just de två undrade om vem som skulle spela fotboll med Vivekas son.

– Då tänkte jag: ”Ja, vem ska spela fotboll med min son?”, säger Viveka med dämpad röst.

Men eftersom Viveka är mycket sport– och idrottsintresserad tror hon inte att det kommer att bli något större problem.

– Men, visst, pappaförebilden är jättesvår att hitta, eller vardagspappan. Fast jag hoppas att jag inte kommer att vara ensamstående tills barnet är tonåring. Annars har jag planerat att ha två gudfäder i stället för en gudmor och en gudfar.

Frågan om när och om man ska berätta för sina barn om deras ursprung är svår för många föräldrar. Så även för Viveka, som funderar länge på frågan om hur hon ska berätta för sitt barn. För berätta, det kommer hon göra.

– Jag vill vara öppen och inte ljuga. Och jag vill vara ärlig mot det här barnet. Om jag ljuger för alla andra, då kommer han undra varför mamma ljuger och tro att det är något fult och konstigt.

Man har sett att en del adoptivbarn kan hamna i kris när de får reda
på sitt ursprung. Är det jämförbart med donationsbarn?
Viveka tvekar, och tänker efter ett tag innan hon svarar.
– Man kan faktiskt berätta för barn, som undrar hur dom blev till, om mammas ägg och pappas frön. Men likaväl kan jag säga att mamma har åkt till Danmark och köpt ”pappafrön”. Jag tycker inte om att sopa saker och ting under mattan, det är bra att förklara och vara tydlig och prata om det många gånger.

Viveka jämför med när hon skulle berätta för sina föräldrar då hon först ringde till sin mamma och berättade en kortversion. Två timmar senare ringde hon igen för att kolla om hennes mamma hade fler frågor.

– Jag tror att det är samma sak som för ett barn, man måste låta saker och ting få landa. Man måste vara tydlig och villig att prata om det och ta upp det själv, ur alla möjliga vinklar och vrår.

Helst mamma, pappa, barn
Viveka anser i grund och botten att alla barn har rätt till en mamma och pappa.
– För mig är drömscenariot självklart kärnfamiljen, mamma, pappa och barn. Men inte på bekostnad av vad som helst, säger hon.

– Jag tror att det är värre för ett barn att ha en mamma och en pappa som bråkar och tjafsar om allt möjligt och har två helt olika ekonomiska förutsättningar och värderingar. Då tror jag att det är bättre att leva bara med en mamma, säger Viveka.

Hon har full förståelse för att man som barn vill hitta sina biologiska rötter och kunna se vem man är lik, vem som har samma näsa och temperament.

– Men det var ju inte möjligt att göra det i Sverige, säger Viveka och syftar till att i Sverige får barnet veta vem som är donator när det uppnått mogen ålder. Men inte i Danmark.

Hon tror att det lätt blir fel om man som barn tror att man ska få träffa sin ”pappa”, eftersom det enbart är en spermiedonator.

Vid närmare förklaring menar Viveka att hon tänker sig att ett barn kan måla upp en fantasibild av en person som aldrig sett sig själv som pappa. Om barnet då tror på en kärleksfull återförening kan besvikelsen bli väldigt stor.

Tungt att vara ensam och gravid
Viveka trodde inte att det skulle vara så jobbigt att vara ensamstående och gravid som hon upplever att det faktiskt är. Hon är ensam med sina funderingar och oro.
– Eller så är det bara något man inbillar sig, en drömbild om att när man är gravid i en relation så ligger man och pratar om problemen innan man somnar.

Men även praktiska saker ställer till besvär nu när hon är höggravid.
– Det låter så himla negativt och naivt, men jag hade inte insett att det finns massor med saker jag inte kan eller får göra. Allt ifrån att bära tungt till att stå på en stol och byta glödlampor. Allt kräver mycket mer planering och tar längre tid. Jag är tyngre nu och tröttare. Då har jag ändå haft tur. Jag har mått jättebra under min graviditet, det finns ju de som är sjukskrivna från dag ett.

Vännerna har sagt att de ställer upp och hjälper henne om det behövs.
– Men sanningen är att alla har sitt vardagsslit. Att då ta sig tid att åka hem till mig och släpa in blomkrukor från balkongen innan frosten kommer, eller lyfta in mina vinterdäck i bilen så att jag kan åka till verkstan, är kanske inte vad alla har tid med just när jag behöver hjälp.

Under vårt samtal framgår det att Viveka är en mycket självständig tjej, som i vanliga fall aldrig skulle överlämna praktiska saker till en eventuell pojkvän eller brorsa. Hon ordnar själv allt från att laga trasiga lampor till att rensa avlopp.

– Men i går kväll kände jag mig nere och ringde till en kompis. Hon sa att hon kunde trösta mig med att hennes kille varken var med på någon föräldrautbildning eller fixade glödlampor. Men min kompis har ju i alla fall någon att bli förbannad på, eller en orsak till att börja grina. Vem ska jag grina på? Katten, eller?

Kan du rekommendera andra kvinnor i samma
situation att göra som du?
– Ja, absolut, men det finns många tjejer som tycker det är jättejobbigt att till exempel som ensam singeltjej bli bjuden på en parmiddag. De känner sig så himla ensamma och uttittade. Har man någon enda gång tänkt en halv sådan tanke ska man aldrig göra det här. Jag har aldrig bekymrat mig om det, för mig spelar det ingen roll. Men vissa tjejer har problem med att bara se folk promenera hand i hand.

Viveka går på föräldrautbildningen ensam. Där finns annars bara par.
– Allting är så inrutat på tvåsamhet. Har man någonsin haft ett enda problem med det så kan man nog tycka att det här är skitjobbigt.

En annan sak Viveka tycker att man nog bör tänka på, innan man försöker skaffa barn som ensamstående, är sin ekonomi och bostadssituation. Det är viktigt att ta itu med orosmoment och problem före graviditeten.

– Det kan låta cyniskt, men jag har ett bra jobb och inkomst. Jag bor i ett radhus och behöver inte behöver flytta. Hade jag varit lika gammal som jag är och haft en månadslön på 18 000 hade jag fått fundera många gånger till. Pengar är definitivt inte allt, men det kommer underlätta för mig.

Viveka tror också att det underlättar mycket att ha bil. Det spar energi och man kan lättare hälsa på kompisar, handla, hämta och lämna.
– Även om man är en pigg 38–åring så tär det mer på kroppen att vara gravid än kanske för en 32–åring. Därför är det ännu viktigare att man kanske inte bor i en liten tvåa på fjärde våningen utan hiss och bil.

Ny relation i framtiden
I framtiden hoppas Viveka att hon kommer att träffa en ny man. Hon är ganska säker på att hon kommer att leta efter en annan sorts man än tidigare.
– Nu har jag letat efter en man som velat skaffa barn med mig, i stället för att hitta en man som är bra för mig.

Hon tror inte att en eventuella framtida sambo kommer att ha problem med hur hennes barn kommit till. I somras, innan hennes mage började synas, träffade hon en kille som hon började umgås med. Efter ett tag berättade Viveka att hon var gravid och hur det gått till. Men hans reaktion var inte vad Viveka väntade. Mannen sa att allt var mycket lättare just för att det inte fanns någon pappa med i bilden.

– Han sa att det är mycket lättare för den som träffar mig att kliva in fullt ut. Han skulle inte behöva fundera över vilken roll han har och slippa vara med om tjafs om helger och inte helger, om pengar och inte pengar. Man har mycket större spelrum.
Men relationen höll inte.

– Nej, det var på mitt initiativ för jag kände att jag har så himla mycket annat som cirkulerar i mitt huvud just nu. Jag orkar inte ta in en person till i mitt liv. Jag har inte kapacitet för att lära känna någon annan, bry mig om någon annan eller engagera mig. Jag orkade inte ta reda på om vi var rätt för varandra.

Pappadagar till tjejkompisar
När förlossningen närmar sig i februari har Viveka två kompisar som står redo att vara med och stötta henne. Hon har rätt att ge bort de första tio pappadagarna till vem hon vill, med försäkringskassans godkännande. Men Viveka undrar vad hennes tjejkompisars arbetsgivare kommer att säga om att ge ledighet för pappadagar.

 

av Helena Mayer
Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.