Jane om livet som familjehemsmamma

Text: Anna Demert
Foto: Privat

När Jane och Benny Jonasson hade försökt att bilda familj i 17 år, föreslog Benny efter det nionde missfallet att de skulle kunna bli familjehem. Två år senare hade idén fått fäste även hos Jane. 2020 placerades William, en liten kille på 2,5 år, hos det förväntansfulla paret i Mörrum.

För många som vill bilda familj så är det inte alltid en enkel resa, utan en mångårig känslomässig berg- och dalbana. Att inse fakta att man är och kanske förblir vara ofrivilligt barnlös. En bottenlös sorg. Efter nio missfall och en avbruten adoption födde Benny Jonasson tanken att han och hans hustru Jane kanske skulle bli familjehem istället.

− Vi var ute och gick med våra hundar när vi mötte Bennys barndomskompis mamma. Hon satt i socialnämnden och berättade att hon följt vår längtan efter barn i många år. Hon frågade hur jag mådde och jag förklarade att jag var inne i en period då jag kände mig paralyserad efter alla turer, att jag höll på att jobba med mig själv psykiskt och även fysiskt eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Men att vi diskuterade frågan att bli familjehem. Hon sa att behovet av familjehem var enormt och att vi skulle ringa henne om vi menade allvar, säger Jane.

Det blev en positiv injektion så efter två års diskussion kontaktade de familjeenheten inom socialtjänsten i Karlshamn för att boka in ett första informationsmöte.

− Det kändes rätt. Jag kände mig stabil och jag mådde bra. Det var viktigt för mig, för oss, eftersom ett familjehemsplacerat barn kommer från olyckliga omständigheter så man måste känna sig stark för att kunna möta upp barnets behov. Jag fick en nytändning och att jag kunde prata med Bennys barndomskompis mamma kändes tryggt.

Snårig väg till föräldraskap

Jane och Benny hade en snårig väg till sitt föräldraskap. Efter nio missfall, en avbruten adoptionsprocess med Filipinerna som pågått under tre år, vetskapen att Janes ägg inte mognar fullt ut (som sedan visade sig vara felaktig), stress att inte kunna bli med barn, depression och övervikt, diabetes, högt blodtryck, diagnosen cervixinsufficiens vilket betyder en försvagad livmodertapp och att man går in i förtidsbörd när barnet blir tyngre efter vecka 12. Känslan av att åren gick och att Jane bara blev äldre och äldre. De kom ingen vart. När Benny födde tanken 2015 om att bli familjehem hade det gått 17 år.

− Mitt problem var att jag inte kunde behålla fostret. Till slut kom jag i kontakt med en läkare som arbetade på en medicinsk avdelning och inte mödravården. Hans fru  hade jobbat som barnmorska i deras hemland och de båda kände stort engagemang. Plus att han läste många olika forskningar, för att försöka komma fram till varför jag gång på gång fick missfall.

Den goda samariten

Kontakten med familjehemsenhetens barnhandläggare blev ett lyckokast. Även kontakten med kommunens familjehemssekreterare. Alla parter har hela tiden fokuserat på barnets bästa i första hand. Även om det handlar om ett uppdrag så har det aldrig varit så för Jane och Benny. Det har handlat om att bilda familj, vilket kommunens parter har förstått.

− Jag blir oerhört provocerad när vi berättar att vi är ett familjehem, att vi ses som ”den goda samariten”. Ska barn vara tacksamma när de rycks ur sitt biologiska hem för att bo med främlingar? Det är värderingar som vi hela tiden får arbeta mot. Det var ett sätt för oss att bli föräldrar. Talar man om ”uppdrag” så är det i så fall ett livstidsuppdrag, grundat på kärlek, kärlek, kärlek till William.  

Bygga tillit till varandra

Idag är William sex år. När han flyttade in hos Jane och Benny 2,5 år gammal år 2020 var det en tyst, blyg kille som var mycket introvert. Hela tiden frågade han om lov – om han fick dricka vatten, om han fick leka med lego, om allt. När William hade flyttat in var familj och vänner så nyfikna och ville hälsa på. Men familjeenheten hade rekommenderat inga besök första veckan. För att landa lite i den nya situationen.

Första tiden handlade om att lära känna varandra. Familjen gick hundpromenader, var ute i naturen, byggde med lego, fikade, lekte. Det var tålamod och tillit till varandra som byggdes, sekund för sekund, dag för dag. Att vara accepterande och tillåtande för vredesutbrott och sorg har varit viktigt och att hela tiden visa att man finns i närheten.

− Idag är William en helt annan grabb. Mer som ett barn ska vara. Det är stor skillnad nu och då. Nu tittar han under lugg och ler när han varit busig. Han är mer bekymmersfri. Som familjehem är det viktigt att möta barnet där barnet är och när man sedan tar steg framåt ger det en sån lyckoboost. Tänk, när han svarade: ”mamma jag älskar dig också”. Det tog två år. Vilken känsla!

Tagit hem vinstlotten

Jane beskriver att deras resa som familjehem kanske varit enklare jämfört med många andra. Det biologiska hemmet var inte inblandade från början. Det gjorde att den nya familjen fick tid att boa in sig tillsammans. Plus att socialtjänsten i Karlshamn alltid lyssnat och varit stöttande – för Williams bästa.

William hade varit placerad i familjehem tidigare, innan han kom till Jane och Benny. Därför kände båda två att de ville göra sitt yttersta för att han skulle känna sig välkommen och trivas.

− Eftersom han var så introvert fick vi ta det försiktigt. Första mötet var så spännande. Det var verkligen blandade känslor. Vi hade tagit hem en vinstlott och var så glada. Samtidigt kunde vi inte bara trampa in i Williams värld. Det gäller att vara oerhört inkännande.

Första tiden som familjehem

Första tiden fick den nya familjen lära känna varandra i lugn och ro. Eftersom det rådde pandemi gick första gemensamma semestern till en vildmarkscamping i Strömstad.

− Vi köpte ett tält och fick tältplats vid havet. Man kan vilja så mycket som familjehemsförälder, att göra och hitta på för mycket. Åkta till Legoland, till Liseberg, åka utomlands. I efterhand känns det bra att det var pandemi så vi fick hemestra i lugn och ro istället. Det blev en så bra start, säger Jane och fortsätter:

− Annars när det gäller charterresor, vilken skola ett familjehemsbarn ska välja eller samtycke till vaccination är det det biologiska hemmet som är med och bestämmer. Oavsett vad man tycker om det biologiska hemmet så är det barnets föräldrar. För oss har vi, alla parter, arbetat mot att hitta ett sätt som fungerar där William inte hamnar i kläm.

Det handlar om öppenhet och transparens, att bygga starka relationer mellan parterna, att inte peka finger åt varandra även om man inte alltid är överens. Idag har de ett fungerande tredelat föräldraskap – Jane och Benny, socialtjänsten och den biologiska mamman. William har även regelbundet umgänge med sin biologiska mamma var fjärde vecka. Hans ”magmamma” som han kallar henne. Det var i hennes mage han låg. Kontakten behöver inte gå via barnhandläggaren utan de kan ringa varandra när som helst. De skickar bilder via sms till varandra och berättar för varandra när något skett i Williams liv. Jane är tacksam att det biologiska hemmet aldrig ifrågasatt hennes och Bennys föräldraskap. Att de har en fungerande relation, för Williams skull.

Ovissheten

Som familjehem går många omkring med en ovisshetskänsla som skapar oro. Det biologiska hemmet kan när som helst begära hemtagning av sitt barn. Då är socialtjänsten, oavsett åsikt, tvungna att starta en hemtagningsutredning. I utredningen tar de hänsyn till barnets ålder, missbruk och psykisk ohälsa och barnets anknytning till familjehemmet, bland annat.

− Det här är något som vi har diskuterat otroligt mycket. Till alla som funderar på att bli familjehem så rekommenderar jag alla att gå utbildningen ”Ett hem att växa i” som erbjuds. Vi försökte gå in som familjehem med öppna ögon. Det är stor glädje blandat med svåra utmaningar längs vägen. Så ser förutsättningarna ut.

Lex Lilla Hjärtat

Man hör fortfarande att barn i Sverige far illa, trots Lex Lilla hjärtat. FN:s barnkonvention ligger ju i grunden för alla beslut men ”barnets bästa” tycks fallera hela tiden. Vad är din syn på detta?

− Enligt FN är det barnets bästa som ska gälla. Jag upplever att många saker i föräldrabalken i Sverige väger tyngre än barnkonvention och många gånger blir det en tolkningsfråga. Lagar som reglerar barns bästa behöver bli starkare, tydligare och inte vara en tolkningsfråga som kan påverkas av antingen socialtjänsten eller tingsrätten. Men det har blivit bättre tack vare Lex Lilla hjärtat och den förening som Melinda Jacobs kämpat för. Lagändringen har gjort att socialtjänsten tar stor hänsyn till Williams anknytning till oss. Vi tänker på Esmeralda varje gång vi inte behöver kämpa lika mycket som Melinda och andra familjehemsföräldrar alltid har gjort.
Innan lagändringen hade socialtjänsten alltid skyldighet att se till att jobba mot att barnet skulle flytta hem till det biologiska hemmet. Nu har socialtjänsten fått helt andra premisser där man verkligen kan se till barnets bästa på ett helt annat sätt. Nu finns det en lag att luta sig tillbaka mot där barnets trygghet sätts i fokus och att det är skadligt att placera om barn igen och igen och igen.

Som familjehem lever man i rädsla att barnet ska bli omplacerat. Därför är en bra barnhandläggare a och o för att inte skapa onödig stress och oro hos barnet.

Vårdnadsöverflytt

− Just nu pågår en vårdnadsöverflyttprocess, att Williams vårdnadsansvar ska flyttas över till oss.

Det betyder att barnhandläggaren på socialtjänsten skriver ett ”Övervägande om vårdnadsöverflytt” till socialnämnden. Där tar de ett beslut som skickas tillbaka till barnhandläggaren som skickar beslutet vidare till tingsrätten som tar ett slutgiltigt beslut. Det är en process och ett beslut som det biologiska hemmet inte kan påverka eller stoppa, annars krävs alltid samtycke för barnet från det biologiska hemmet, i alla lägen.

− Vi, och framför allt William, har en fungerande relation med det biologiska hemmet idag. Att vi tar över vårdnadsansvaret förändrar inte den relationen. Jag tror bara att det ger en ökad trygghet för William och för oss om och när det blir klart juridiskt.

Blev ditt liv som familjehemsmamma som du trodde?

− Vi tänkte oss att vi skulle få ta fler avsked. Men från att ha gått ifrån att vara ofrivilligt barnlös till att vi nu är ett familjehem. Hela tiden har vi tänkt att barnet som är placerat hos oss bara är till låns och att barnet ska ha det så bra som möjligt under tiden. Det är det enda vi kan göra och påverka. Att hela tiden vara beredda på att säga hej då för att sedan hjälpa nästa barn. Det blev så mycket bättre. Vi fick en placering och han ska bo hos oss.
Vi har våra två pojkar William och Milo nu. Det har varit en tuff småbarnstid men nu har vi landat. Jag har kommit på att jag älskar att vara mamma och förälder men jag älskar inte att vara gravid. Vem vet, vi kanske beslutar oss för att öppna upp vårt hem och bli familjehem för ytterligare ett barn.

Jane, Benny, William och Milo

Jane & Bennys tips om man går i familjehemstankar

• Ta reda på fakta.
• Boka ett förutsättningslöst informationsmöte med familjehemsenheten. Går ni vidare, var ärlig i alla djupintervjuer (vi satte exempelvis en gräns på max 7-åringar och nej till tonåringar för att inte få ett barn som skulle övergå vår förmåga som vi kände inför vår första placering).
• Gå utbildningen ”Ett hem att växa i” innan första placering.
• Prata med andra familjehem för att få helhetsbilden, plus och minus. Man kan gärna höra av sig till oss via min insta: @tillfalligt_ur_funktion (Obs! sekretess gäller)
• Skippa alla FB-grupper – vissa är helt galna med vridna åsikter.
• Fundera på hur du/ni kan tänka er att hjälpa barn – familjehem, stödfamilj, kontaktperson, avlastning – det finns många alternativ.

Fakta Lex Lilla hjärtat

Lex Lilla hjärtat innebär att socialnämnden, om det finns anledning till det, är skyldig att kontrollera om en vårdnadshavare eller förälder är eller har varit påverkad inför umgänge med barnet. Socialnämnden får då uppmana vårdnadshavaren eller föräldern att lämna drogtest. De nya reglerna gäller framförallt socialtjänstens ansvar när en placering ska upphöra. Bestämmelserna lex Lilla hjärtat trädde i kraft den 1 juli 2022.

Källa: Socialstyrelsen

---

⭐ Vill du veta mer? Frågor & svar om familjehem