När barnlängtan möter acceptans

Det har nu gått 6 år sedan min bok Längtansresan släpptes. Fortfarande hör barnlängtare av sig – för att tacka eller ställa frågor. Jag försöker att svara alla, för jag har inte glömt hur det kändes att vara mitt i stormens öga, där livet satts på paus.

Längtansresan slutar inte med barn och det var ett medvetet val, för efter 6 års aktiva försök och 3 missfall, hade jag börjat tröttna på solskenshistorier och letade själv efter berättelser som inte slutade med barn, men ändå med hopp.

Min personliga berättelse är dock en solskenshistoria. Dagen efter releasefesten för boken åkte jag till Aten för ett fjärde och sista äggdonationsförsök, som gav mig tvillingarna Sixten & Märta.

Den vanligaste frågan jag får är: ”Vad var det som gjorde att ni lyckades till slut?” Ja, vad var det …?

Det vi rent fysiskt gjorde annorlunda var: ny, yngre donator; PRP-behandling för slemhinnan och 3 mån med immundämpande tabletter.

Att släppa taget – och hitta vägen vidare

Men det finns ett par saker till, som jag tror var ännu viktigare. Det första är att jag släppte taget om kampen och kapitulerade totalt inför min barnlösa tillvaro. Jag var så less på allt och ville bara vidare, med eller utan barn. Så jag släppte taget om alla föreställningar om hur livet borde vara och hade tillit till att det blir bra, oavsett hur det blir.

Kanske är det först när vi accepterar verkligheten som den är, eller åtminstone accepterar att vi inte kan acceptera, som vi kan skapa luft i våra slutna tankebanor för att verkligen föreställa oss det som är möjligt…

Innan var min drömbild suddig och oskarp. Jag vågade inte närma mig den av rädsla att det skulle göra för ont, eller att drömmen skulle försvinna. Men nu tillät jag mig att gå all in i drömmen om att bli mamma – och skrev ett av de sista kapitlen i boken som handlar om att jag sitter och läser för mina tvillingar, en pojke och en flicka. Jag skrev också en dikt till Märta. ❤️

---

⭐ Fler berättelser – Julkalender 2025