Sekundär ofrivillig barnlöshet: Vår längtan efter syskon
Efter drygt två år av längtan, egna försök, två fertilitetsutredningar, icke-diagnosen oförklarlig infertilitet, en misslyckad IVF (5 befruktade ägg, inget överlevde till insättning) blev jag spontant gravid sommaren 2023. Dagen jag fick mitt livs första plus förändrades livet. Där och då blev jag mamma. Kände det så starkt, oavsett utgång. Allt gick bra och jag hade en fantastisk graviditet. Jag var otroligt lycklig! I mars 2024 föddes vårt lilla mirakel, världens bästa Benjamin.
Syskonlängtan
Nu har vi försökt få syskon i sex månader och känslorna av hopplöshet börjar komma tillbaka. Ovissheten är det värsta. Kommer jag aldrig mer få vara gravid? Aldrig mer föda barn? Aldrig mer amma och ta hand om en liten bebis? Jag blir ledsen för att jag blir lite ledsen av att se bilder på Benjamin från när han var en liten bebis. Han blir ju aldrig så liten igen. Han hade dock blivit världens bästa storebror.
Vi startar snart en ny fertilitetsutredning. Troligen hittar de inget nytt den här gången, mer än att vi blivit äldre. Då ska vi ta ställning till IVF och bekosta det helt själva den här gången. Det är väldigt mycket pengar och vårt dåliga resultat förra gången får mig att tveka. Så klart värt alla pengar i världen om vi kunde veta att vi garanterat får ett barn. Men orkar vi och har vi råd att testa utan garantier? Svaret kommer nog bli ja, eftersom barnlängtan är så stark. Som alla ofrivilligt barnlösa vet gör man nästan vad som helst! (Vi har redan lagt om kosten, äter massa kosttillskott, jag går på akupunktur och hos en hormoncoach samt att vi giftminimerar vårt hem och vår vardag)
Jag är så så tacksam för att vi fick ett barn tillslut, men livet är orättvist för oss (sekundärt) ofrivilligt barnlösa!
M 💖