villhabarn.se
villhabarn.se - för ofrivilligt barnlösa

Personliga reflektioner från en pilotmamma

Vår familj bestod tidigare av mamma, pappa och en biologisk dotter född 1999. Efter att ha lämnat en lång tid av IVF/ICSI bakom oss var vi redo för adoption och stod ett år och stampade i kön till Sydafrika utan att komma närmare ett barn och syskon. Så öppnade sig möjligheten att adoptera från Kenya.

När vi i november 2008 reste iväg som en av Adoptionscentrums pilotfamiljer var den beräknade vistelsetiden i landet 4-6 månader. Senare visade det sig att det, med dagens juridiska process, i princip är omöjligt att klara av en adoption i Kenya på fyra månader och att det inte varit ovanligt med vistelser på omkring tio månader. Ibland längre. Vi blev kvar i Kenya i åtta månader.

Tiden i Kenya är något som vi inte skulle ha velat vara utan. Vi fick chans att växa samman som familj, och lillebror som vi mötte första gången när han var knappt 2,5 år hann bli trygg i att han verkligen skulle få stanna med oss innan vi landade i Sverige. Månaderna i Kenya gav också gemensamma minnen av lillebrors första land, av naturupplevelser, (bokstavliga) möten med vilda djur och gott om tid att lära känna andra familjer med samma erfarenhet. Resan gav en paus från en annars ganska hektisk vardag och en fantastisk möjlighet att ta emot besök släktingar och vänner som fick dela en bit av vårt äventyr.
Vi hyrde en lägenhet i närheten av Svenska skolan där storasyster gick och där hela familjen tillbringade mycket tid. På gångavstånd fanns ett stort köpcenter som erbjöd det mesta som vi tyckte oss behöva. I närheten finns också stora slumområden, och det var lärorikt men tungt att se så mycket fattigdom på nära håll.

Ovissheten runt domstolstiderna var något vi inte var förberedda på och när den andra domstolstiden ströks med en dags varsel och flyttades två månader framåt var det svårt att ta det med ro. Vi var aldrig rädda att adoptionen inte skulle gå igenom, men ovissheten var påfrestande de sista månaderna.
Om familjen drabbas av sjukdom eller, som för oss att någon nära anhörig dör, så kan det vara svårt att befinna sig utomlands utan att själv kunna påverka tiden för hemresan. Likaså om någon familj får bekymmer med exempelvis anknytningen så blir situationen sårbar. Trots att man håller kontakt med både den kenyanska och den svenska adoptionsorganisationen är det sannolikt att det är svårt att hitta någon att vända sig till för att få stöd. Dessutom kan det vara otryggt att erkänna att det brister när barnet inte juridiskt är ens eget och man befinner sig en helt annan kultur än den man är van vid.
Detta är en utmaning för adoptionsorganisationerna, och något man bör bli bättre på: att i en så här speciell adoptionsprocess fånga upp familjernas behov av stöd, kring anknytning, kring hemlängtan och i slutet av den ovissa adoptionsprocessen.
Den som vet med sig vara skör och ha stort behov av nätverket på hemmaplan kanske bör välja adoption från ett annat land, i den mån det nu går att välja på egen hand, men för de par och numera i viss mån även ensamstående, som längtar efter äventyr och tror sig klara att inte ha kontroll på det som vi annars är vana att kunna påverka i vår vardag kan absolut rikta sig mot Kenya i tankarna på adoptionsland.

Familjen Ekhems kenyablogg:
Första mötet http://kenya.ekhemmanet.se/#post37
Lyckodagen då adoptionen blev klar http://kenya.ekhemmanet.se/#post248

Adoptionscentrum: www.adoptionscentrum.se
Barnens Vänner: www.bvadopt.se
Barnen Framför Allt: www.bfa.se
FFIA: www.ffia.se

Fler atiklar inom samma ämne

Det går inte att kommentera, men trackbacks och pingbacks är öppen.